Jag grät mig till sömns efter alla dar
Han vill att vi ska prata. Om oss. Om var vi är, vart vi är på väg. Vad vi vill, och vad vi inte vill. Det tycker jag är en väldigt bra idé, för vi har dragit på det länge nog nu. Men jag vet också vad det innebär. Han har träffat någon. Jag känner igen mönstret, och jag har känt det på mig ett tag nu att det är det som har hänt. Jag har ett utvecklat sjätte sinne för sånt där.
Det jobbiga är att jag nu måste komma fram till vad jag vill. Än så länge har jag kunnat flyta med rätt bra, och inte behövt fatta några som helst avgörande beslut. Bara levt i den där lilla bubblan, där allt är varmt och gosigt. Det har passat mig rätt bra att slippa behövt ta stora avgörande beslut. Men nu är det slut med det. Nu är det det största beslutet på länge som måste klämmas fram.
Och läget är annorlunda nu än vad det var senaste gången. Nu känns det mer. Nu är det starkare, och viktigare - annorlunda. Efter att beslutet om att vi behöver prata, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag grät och hulkade som jag inte gjort på två år. Det kändes som att vi skulle göra slut. Göra slut på något som egentligen inte finns. Det kändes som att jag höll på att förlora honom för alltid. Vilket ju delvis är så det kan komma att bli, för om det inte blir vi kommer det heller inte att vara som förut. Jag vet att han kommer att dra sig undan. Och jag vet inte om jag klarar det.
Jag var helt otröstlig igår. Vad säger det om vad jag känner? Jag blev överrumplad själv. I min värld betyder det att det faktiskt finns något där som jag har valt att blunda för. Av olika anledningar. Den främsta anledningen är att jag inte vill att någon ska bli sårad. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det så finns den risken.
Jag skrev till honom idag. Att jag vill att vi tar det där samtalet så snart som möjligt, innan jag kryper tillbaka in under min sten. Jag har ännu inte fått något svar. Vilket retar upp mig ännu mer. För jag vill inte avsluta även den här dagen med tårar, även om jag dessvärre tror att det är oundvikligt.
Det jobbiga är att jag nu måste komma fram till vad jag vill. Än så länge har jag kunnat flyta med rätt bra, och inte behövt fatta några som helst avgörande beslut. Bara levt i den där lilla bubblan, där allt är varmt och gosigt. Det har passat mig rätt bra att slippa behövt ta stora avgörande beslut. Men nu är det slut med det. Nu är det det största beslutet på länge som måste klämmas fram.
Och läget är annorlunda nu än vad det var senaste gången. Nu känns det mer. Nu är det starkare, och viktigare - annorlunda. Efter att beslutet om att vi behöver prata, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag grät och hulkade som jag inte gjort på två år. Det kändes som att vi skulle göra slut. Göra slut på något som egentligen inte finns. Det kändes som att jag höll på att förlora honom för alltid. Vilket ju delvis är så det kan komma att bli, för om det inte blir vi kommer det heller inte att vara som förut. Jag vet att han kommer att dra sig undan. Och jag vet inte om jag klarar det.
Jag var helt otröstlig igår. Vad säger det om vad jag känner? Jag blev överrumplad själv. I min värld betyder det att det faktiskt finns något där som jag har valt att blunda för. Av olika anledningar. Den främsta anledningen är att jag inte vill att någon ska bli sårad. Men oavsett hur jag vänder och vrider på det så finns den risken.
Jag skrev till honom idag. Att jag vill att vi tar det där samtalet så snart som möjligt, innan jag kryper tillbaka in under min sten. Jag har ännu inte fått något svar. Vilket retar upp mig ännu mer. För jag vill inte avsluta även den här dagen med tårar, även om jag dessvärre tror att det är oundvikligt.
Kommentarer
Trackback
