En text från en flygplats om Flygresan from Hell
Ibland undrar jag om det finns någon som har mer otur än vad jag har. Nu är det ett sådant tillfälle. Jag är flygrädd. Inte så att jag absolut inte kan flyga, men jag tycker att starten är jävligt obehaglig. Vanligtvis sitter jag med tårar i ögonen, och de försvinner inte förrän planet är uppe i luften och jag märker att allting har gått bra.
Nu sitter jag på Bromma flygplats och ska åka ner till Halmstad, för andra måndagen i rad. Ännu en gång är det ett litet skitplan jag ska åka, det rymmer inte ens tjugo personer. Och storleken på planet är extremt avgörande för min flygrädsla. Ju mindre desto läskigare, det säger sig självt.
Men i dag verkar det vara min otursdag. Allting gick bra, tills det var fyrtio minuter kvar till boarding. Då ropades det ut i högtalarna att planet till Halmstad var försenat med femtio minuter. Bara det är illa. Men när vi väl kom på planet, och de startade det, fortsatte eländet. Tydligen gick inte vänster motor igång. Medans vi satt där och väntade på besked kom tårarna. Jag är för fan flygrädd!
Till slut fick vi kliva av planet, och gå tillbaka in i avgångshallen. Jag har ingen aning om när vi kommer att komma iväg, men vi förväntas få ytterligare besked om ca fyrtio minuter. Det här är inte bra för min flygrädsla. Inte bra alls. Jag är inte i upplösningstillstånd, men tårarna ligger där och bränner precis bakom ögonlocken. Helst vill jag bara ligga hemma i min säng och gråta tills ögonen är alldeles uttorkade och svider.
Varför händer detta mig? Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta? Först nackspärr så att det heter duga, och nu det här. Karma? God, I hope not. Jag funderar starkt på att skita i att flyga, ringa min chef och fråga om det är ok att ta tåget istället. Det borde väl inte vara för mycket begärt?
