Helena

Någonting har väckts inom mig. Något som har varit dött så länge. Och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. En del av mig vill inget hellre än att ha det så, att känna. En annan del av mig vill bara att allt sådant ska ligga begravet. Slippa. Inte behöva riskera något, inte behöva vara rädd att allt ska gå åt pipan. Men det där är ju inte sådant som man kan styra över. Händer det så händer det, och händer det inte så finns det inte så mycket att göra åt saken. Jag har dessvärre blivit lite väl bekväm, och önskar nästan att det inte ska hända, bara så att jag ska slippa fatta beslut och välja en väg. Det är så dåligt. Jag är så dålig. Jag borde inte försöka fly.