Helena

Helgen har gått vansinnigt fort. Jag skulle faktiskt till och med kunna sträcka mig till omänskligt fort.Jag tyckte att jag hade grepp om den igår när eftermiddagen fortfarande var ung, men sedan måste någonting ha hänt. Förmodligen var det väl mötet med exet som fick det att snurra på i en hiskelig fart. Vilket inte känns helt rättvist, för det var något som behövde göras.

Men som vanligt är det ingenting att göra åt. Bara att bita i det jävligt sura äpplet och knata iväg till jobbet i morgon bitti. Och där väntar en del surdegar på mig. Men ljusglimten jag behöver för att överleva finns trots allt rätt nära. Jag arbetar bara den här veckan också, sedan har jag en veckas härlig semester. Så nedräkningen kan officiellt börja nu.