Helena

Den värsta ilskan har runnit av mig. Jag fick en ursäkt i dag. Han insåg att han betett sig jävligt illa. Och det känns faktiskt bättre. Vi måste fortfarande gå åt skilda håll, det är oundvikligt. Men vi skiljs i alla fall inte åt som ovänner. Min dörr kommer att stå öppen för honom i framtiden, när/ om han känner sig redo, men det är han som måste gå in genom den. Jag kan inte dra in honom.

Nu ska jag försöka vänja mig vid att han inte finns där. Vid min sida.