Helena

Jag var på ditt jobb i dag. Köpte lite saker till min lägenhet. Hela tiden spanade jag efter dig. Jag vet inte om jag ville stöta på dig, eller om jag helst ville undvika det. Det kändes bara konstigt att befinna mig på ditt territorium. Det ställe som jag verkligen har tyckt om kändes främmande. Jag ville bara därifrån så fort som möjligt. Hade en klump i halsen under hela mitt besök där, och den försvann inte förrän jag kom innanför dörren hemma.

Även om det kändes obehagligt, så är jag ändå glad över obehaget. Äntligen känner jag något. Eller om det är så att jag äntligen kan erkänna för mig själv att jag känner något. Vilket är på både gott och ont. Jag vill inte känna någonting, jag vill skydda mig själv och må bra. Blicka framåt. Men å andra sidan är det skönt att känna något, för det innebär att du inte var likgiltig för mig. Du betydde faktiskt något.

Men även om du betydde mycket, så vet jag att vi inte var menade för varandra. Det hade inte fungerat i längden, inte med de olika prioriteringar som vi har just nu. Att veta det hjälper. Samtidigt som att det är en sorglig tanke. Men om det inte finns utrymme för att utveckla någonting, så kommer man stå och stampa tills man möglar. Och hellre att det tar slut när man fortfarande är som en nyponros än att det händer när man är möglig och äcklig.

Du nådde in i mitt hjärta. Det är det som räknas. Du finns fortfarande där, men inte på det sätt som du måste för att det skulle kunna vara vi. Jag finns inte i ditt hjärta på det sätt som jag måste för att det skulle kunna vara vi. Vi var en gång. Nu är vi något annat. Min vän. Och jag är glad ändå.