Inga starka armar
Det där med att sova ensam är jag väldigt kluven till. Det är skönt att kunna breda ut sig hur mycket man vill i sängen, och när det inte finns någon som stjäl allt täcke. För om det är något som karlar är bra på, har jag upptäckt, så är det att vira in sig i allt täcke, så att man själv blir utan. Och oavsett om man får behålla sin bit av täcket eller inte, så blir det varmt och svettigt. Har man riktigt mycket tur snarkar han också.
Men så är det ju allt det andra. Allt det positiva. Allt det där som jag längtar efter just nu. Närhet, trygghet. Att känna någon annans hjärta slå. Att ligga i någons trygga famn, med hans starka armar omkring sig, och känna att ingenting i hela världen kan skada en i just det ögonblicket. Att känna sig oövervinnerlig. Vi mot världen.
I natt hade jag gärna haft de där starka armarna omkring mig. Istället får jag nöja mig med att stoppa in bettskenan i käften, och krama kudden.
