Koncentrationslägret i Dachau
I dag besökte vi koncentrationslägret i Dachau. När jag gick i trean på gymnasiet åkte klassen till Prag, och självfallet gjorde vi ett stopp på uppsamlingslägret i Theresienstadt. Så jag hade en liten föraning om vilka känslor som skulle komma att röras upp till ytan även den här gången.
Men även om jag var lite förberedd, så var den här dagen extremt jobbig. Att promenera runt på det här stället, där så många människor torterades och dödades under så många års tid, och läsa om hur de behandlades, fick mig att må illa. Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta, och lyckades inte riktigt helt. Det absolut värsta var att kliva in i gaskammaren. Det var som om något kramade om hjärtat på mig, och det var lätt att föreställa sig hur paniken bröt ut bland människorna som skuffades in där när de insåg att det inte alls var en vanlig dusch.
Tydligen har det sagts att det inte användes någon gas i Dachau. De som dog där gasades inte ihjäl. Vilket nu har visat sig vara lögn. Man har hittat spår av Zyklon B i anslutning till gaskammaren, vilket borde få tyst på alla som förnekar att allt detta hemska har ägt rum. För om det är någonting som jag inte kan förstå, så är det de som förnekar förintelsen. Som påstår att det aldrig har ägt rum. De människorna skrämmer mig.
Det är så lätt att prata om förintelsen i skolan, men jag tror inte riktigt att man kan förstå vilket helvete det var förrän man har satt sin fot i ett koncentrationsläger. Allting hamnar i ett helt annat perspektiv. Man kan ta på det. Man ser med egna ögon. Det blir verkligt, och inte något som man har läst om i en bok.
Och om det är någonting som vi måste komma ihåg, så är det just det som hände när Hitler hade makten i Tyskland. För det är när man glömmer som det finns risk att samma misstag upprepas igen. Man kan aldrig säga aldrig. Tyvärr.
