För sent för Edelweiss
För andra kvällen i rad gick jag i dag på konsert. Den här gången var det Håkan Hellström som spelade på Gröna Lund. Något som jag har sett fram emot under en evinnerligt lång tid, i synnerhet som att han inte gjort så många spelningar i år.
Tyvärr blev det inte den kanonkväll som jag hade hoppats på. Det var galet mycket folk, och när konserten väl började blev det trångt så in i helskotta. Och det blev ett enormt tryck och vågor i publiken. Jag hade otur och hamnade precis vid lite ojämnheter i marken, vilket gjorde att när alla knuffades som värst ramlade jag omkull. Det har alltid varit en av mina största rädslor, att jag ska ramla under en konsert och bli ihjältrampad. Som under Hole på Hultsfred eller under Pearl Jam på Roskilde.
Som tur var lyckades jag ta mig upp snabbt, men det dröjde länge innan chocken och tårarna hade lagt sig. Det var först när halva konserten var avklarad som jag kunde njuta överhuvudtaget. Det var tur att vi flyttade oss längre bak.
Men det bästa under hela kvällen var att de spelade För sent för Edelweiss. Det är en låt som de, så vitt jag vet, aldrig har spelat live tidigare. Det skulle i sådana fall ha varit på någon spelning i sommar, men jag tvivlar starkt på det. Så det var stort.
Kvällen blev inte så som jag hade tänkt mig, men min bedömning av själva konserten är ändå att den var grym. Men Håkan levererar ju alltid. Magiskt.
