Kallas det ångest?
Det finns en sak som får mig att må illa. Den får min mage att vända sig ut och in, och det känns som att all smärta försöker att ta sig upp genom min strupe. Den får det att snurra i mitt huvud, så att jag blir så yr att jag nästan inte vet vad som är upp eller ner. Den får magen att krampa och den får tårarna att vilja tränga fram. Den gör mig alldeles skakis. Andningen blir ryckig och oregelbunden. Synfältet smalnar av, och det känns som att jag befinner mig i en lång korridor där jag inte är medveten om vad som händer runtomkring mig. Till slut blir det svart, och den enda känslan jag har inom mig är ångest.
Jag vet att det är omöjligt att undvika den där saken som orsakar att min kropp stänger ner sig själv. Det är ingenting jag kan styra över, och det är ingenting som någon kan förhindra. Det känns bara så otroligt jobbigt att tänka på det. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att det ska vara så som det var.
Jag vet inte hur det är. Vad som har hänt. Om det är något som har hänt. Bara tanken på att det kan ha hänt får mig att känna allt det som jag har beskrivit ovan. Nu tror jag ju inte att det är så. Men jag vet inte. Och det är vansinnigt jobbigt att inte veta. Men faktiskt. Hellre leva i ovisshet den här gången.
