Nu gör det inget om jag dör, för nu vet jag vad mina läppar är till för
Igår var det Stockholoms tur att ta emot Håkan Hellström, och självklart fanns jag på plats på Hovet för att se denna fantastiska man. Min fina Alex var med (vilket gjorde mig extra glad).
Shit, vilken konsert. Håka och bandet spelade non stop i två timmar och tjugo minuter, och låtlistan bestod uteslutande av de stora hitsen och några nya låtar. Det var febrigt galet. Jag kunde inte stå stilla, det var dans och det var hopp och det var ren och skär eufori. Jag vet inte om jag någonsin har sett Håkan så bra som han var igår kväll.
Favoriterna var Jag vet vilken dy hon varit i (lite otippat, men det är en otroligt fin ballad från nya skivan, som gick rakt in i hjärtat), Hurricane Gilbert (alltid en favorit), Ramlar (herrejävlar i min låda vilken allsång), Känn ingen sorg för mig Göteborg (den känns alltid extra mycket), Mitt Gullbergs Kaj Paradis (en gammal favorit, så för mig var det stort att den fanns med på låtlistan). Och bäst av alla var Jag har varit i alla städer. Den har väl aldrig varit så intensiv som igår. Shit. Jag blir nästan helt darrig när jag tänker på den. Den träffade mig rätt i hjärtat, och hade det varit en kula hade jag varit död nu, men istället är jag fylld av glädje. Shit, shit, shit.
Måste också säga att bilderna och filmerna som visades på den vita duken som var upphängd bakom scenen var fantastiskt fina. I synnerhet de gamla filmklippen från Håkans tioåriga solokarriär, som visades under Känn ingen sorg för mig Göteborg. De flesta bilderna hade jag sett förut, och det var härligt att få återse dem ackompanjerade av livemusik från huvudpersonen själv.
Ord kan egentligen inte beskriva Håkans konsert. Det var galet, febrigt, magiskt. Det här kommer jag leva på länge, länge. 
