Atlantis: The Lost Tales
Min pojkvän är ett stort fan av att spela dataspel, och han brukar fråga mig om inte jag också vill spela. Nu lockar det inte mig särskilt mycket, så jag svarar alltid nej. Men så frågade han istället vad för spel jag gillade, och jag kom att tänka på ett spel jag spelade i början av mina tonår, Atlantis: The lost tales. Jag minns att jag alltid failade på samma ställe, hur mycket jag än försökte kom jag inte längre. Och sedan försvann det där spelet, jag vet inte om jag lånade ut det till någon eller hur det var. Men borta var det.
Nu blev min karl inspirerad, och laddade således ner det här spelet till mig, så att jag också kan spela något jag tycker är kul. Det är det jag har ägnat en del av eftermiddagen åt. Men jag märker att jag är om än ännu sämre på det än vad jag var för tio år sedan. Knäckande, med tanke på att jag trodde att det skulle vara lite enklare nu när jag är äldre och visare. Tji fick jag. Men jag ska baske mig visa vem det är som bestämmer. Och inte fan är det spelet.
