Kärlek
Jag älskar min Alex. Jag älskar honom för att han förstår mig. För att han känner mig så bra att han vet vad jag tänker och vad jag känner utan att jag behöver tala om det för honom. Jag älskar att han har barnasinnet kvar och gillar att busa och fjanta sig, för då kan vi busa och fjanta oss ihop. Jag älskar att han får mig att skratta, och att han alltid får mig att känna mig glad inombords. Att han alltid kan muntra upp mig när det verkligen behövs. Jag älskar honom för att han alltid ser det goda i människor, och alltid vill dem väl. Jag älskar att han får mig att känna mig trygg. Trygg i mig själv, trygg med honom, och trygg i att han skyddar mig från allt ont i världen. Jag älskar att han står ut med alla mina små egenheter och älskar mig för den jag är, trots att även jag kan störa mig vansinnigt mycket på dessa egenheter ibland. Jag älskar de där tillfällena när han låter mig se mig själv genom hans ögon, så som han ser mig, och upptäcka att jag är mycket bättre än vad jag själv tror att jag är. Jag älskar honom för att han är han, och för att han vill leva med mig. Jag älskar honom för att han har det vackraste hjärtat av de alla.
