Eric med C
Gårdagens Melodifestivalfinal var veckans höjdpunkt. Spännande så in i helskotta. Jag var inte helt förtjust när The Moniker fick höga poäng av de utländska jurygrupperna, men å andra sidan var jag inte heller förvånad. Hans låt är rätt catchy, i alla fall om man blundar för hans framträdande var bara spasmiskt och äckligt. Jag klarar inte av den mannen. Det kändes som att han inte tog tävlingen på allvar med sina fånerier. Men hans låt har spelats i tv flertalet gånger på grund av värdelösa Andra Chansen, och då får folk upp ögonen mer för den, och röstar.
Som tur var gick både Danny och Eric Saade bättre hem i hushållen. Och även om jag verkligen trodde på Saade fanns det en gnutta oro och tvivel i magen. Men äntligen röstade svenska folket rätt, och jurygrupperna hade någorlunda god smak. Så jäkla skönt att skicka den bäst lämpade låten till Eurovision.
Svängig låt (den lite töntiga texten kan man bortse ifrån).
Klistrig refräng som sätter sig.
Söt kille (som dessutom verkar trevlig och sympatisk).
Grym show (den är minnesvärd, vilket är extremt viktigt).
