Höst. Så är det.
I dag var det riktigt kallt när jag klev ut genom dörren för att gå till jobbet. Tittade på termometern innan jag gick och den visade på blott nio grader, till skillnad från gårdagens femton. Det är väl bara att acceptera att nu är värmen borta och man får vara glad så länge det inte regnar. Men det finns värre saker än kylan. Jag har lite svårt att acceptera att det börjar bli mörkt redan vid kl 18. En timme senare känns det som att det är mitt i natten, och det gör att tröttheten och oviljan att göra något smyger sig på.
Dessutom är det bara två veckor kvar tills jag fyller år. Det är jobbiga siffror jag uppnår, känner mig lastgammal. Tjugosju. Nästan trettio, och långt ifrån någon ungdom längre. Vart har de senaste åren tagit vägen egentligen? De fick en vansinnig fart och försvann snabbare än vad jag hann med. Så jäkla onödigt.
