Lyxfällan rör upp känslor
Torsdagar innebär ju Lyxfällan, ett av mina favoritprogram. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser det. För det skänker mig onekligen mycket nöje, men samtidigt inser jag ju att jag gottar mig åt andras elände och jag kan inte förstå hur människor kan vara så otroligt korkade att de sätter sig i sådan ekonomisk knipa. Hur tänker man när man river sönder räkningar och slänger dem utan att betala? Eller gömmer dem längst in i en låda någonstans? Tror de att problemet försvinner då? Och det där med att köpa på sig massa saker på avbetalning utan att ha kontroll. Nya bilar, nya teveapparater, nya mobiltelefoner och utlandsresor. Jag blir mörkrädd.
Jag vet inte hur det ser ut i dag, men när jag gick i skolan (så längesen var det faktiskt inte även om det kanske låter så...) fick man inte lära sig någonting om privatekonomi. De borde ha det som ett obligatoriskt ämne i gymnasiet, så att alla ungdomar kan få en vettig chans att förstå hur deras ekonomiska beslut och handlingar påverkar deras ekonomi. För även om det låter som en självklarhet är inte alla kapabla till att förstå att de inte kan köpa något för tusen kronor om de bara har femhundra kronor. De förstår inte alltid att även om man handlar på kredit måste pengarna betalas.
Det där att dagens unga människor tror att de kan få allt de vill ha gör mig lite förbannad. Det är en fin tanke, men man måste även inse sina begränsningar och veta vilken nivå man ligger på för tillfället. Någon gång i framtiden kanske man når den där drömmen då man kan köpa allt man pekar på, men det är då och nu är nu. Men även om jag blir riktigt irriterad och tycker att deltagarna i Lyxfällan är riktiga idioter så finner jag ju nöje i att se programmet. Och då är det kanske jag som är tragisk. Men till mitt försvar kan jag säga att det värmer i hjärtat när deltagarna lyckas vända sin ekonomi och jag blir glad att de vågar svälja stoltheten och faktiskt söka till programmet. Det är stort.
