Hunger Games
I fredags lurade jag med Alex att gå och se Hunger Games på bio. Ända sedan jag läste böckerna och förklarade för honom vad de handlar om har han tjatat om att det låter precis som Battle Royale. Och visst ser jag likheter, men inte så många att Hunger Games skulle vara ett sådant rip off som Alex har hävdat (utan att givetvis ha läst böcker eller sett film). Han var dock inte sen att tacka ja när jag frågade om han ville se filmen med mig.
För den som inte har koll, så utspelar sig Hunger Games i framtidens Nordamerika. Det USA som vi känner i dag ligger i ruiner, men har till viss del byggts upp igen och går nu under namnet Panem. Landet är indelat i tolv distrikt, som alla styrs med järnhand från Huvudstaden. Varje år lottas en kille och en tjej mellan åldrarna tolv till arton år fram från varje distrikt. Dessa tjugofyra ungdomar ska sedan slåss mot varandra på en stor arena, där syftet är att minnas USA:s förfall och det hopp som återfanns när Panem byggdes upp. När deltagarna har haft ihjäl varandra och endast en segrare återstår är de tv- sända Hungerspelen slut.
Efter att hennes tolvåriga lillasyster har lottats fram som deltagare för distrikt tolv anmäler sig sextonåriga Katniss som frivillig. Tillsammans med Peeta från samma distrikt skickas hon iväg till Huvudstaden, och den korta träning som föregår spelen kan börja.
Jag är som sagt ett stort fan av Hungerspels- trilogin, så förväntningarna på filmen var skyhöga. Jag var extremt tveksam till castingen av både Katniss och Peeta, men jag hade trots allt ändå tilltro till att Jennifer Lawrence skulle kunna göra Katniss rättvisa. Josh Hutcherson har jag däremot knappt kunnat tänka på utan att bli lite sur. Han var inte alls så som jag hade föreställt mig Peeta, och jag var livrädd för att det skulle förstöra hela filmupplevelsen. Men tänk så fel jag hade. När jag väl satt där i biostolen så insåg jag hur perfekt han var. Detsamma gällde Jennifer Lawrence. Vilken skådespelarinsats! Hon fick verkligen Katniss att komma till liv precis så som jag hade hoppats.
Hela filmen var för övrigt helt fantastisk! Precis så som jag hade föreställt mig när jag läste böckerna. Inte lika blodigt, dock, men det är å andra sidan förståeligt. Att göra en barnförbjuden film hade inte gynnat så många, då en stor del av Hungerspelens fanskara då inte hade fått gå och se den på bio.
Till och med Alex tyckte att det var en riktigt bra film, och den där jämförelsen med Battle Royale var plötsligt inte lika rättvis som han tidigare hävdat. Det är redan klart att de andra två böckerna ska filmatiseras, och det är verkligen något att se fram emot. Och innan dess kan jag definitivt tänka mig att se Hunger Games igen och igen och igen. För så bra är den.
För den som inte har koll, så utspelar sig Hunger Games i framtidens Nordamerika. Det USA som vi känner i dag ligger i ruiner, men har till viss del byggts upp igen och går nu under namnet Panem. Landet är indelat i tolv distrikt, som alla styrs med järnhand från Huvudstaden. Varje år lottas en kille och en tjej mellan åldrarna tolv till arton år fram från varje distrikt. Dessa tjugofyra ungdomar ska sedan slåss mot varandra på en stor arena, där syftet är att minnas USA:s förfall och det hopp som återfanns när Panem byggdes upp. När deltagarna har haft ihjäl varandra och endast en segrare återstår är de tv- sända Hungerspelen slut.
Efter att hennes tolvåriga lillasyster har lottats fram som deltagare för distrikt tolv anmäler sig sextonåriga Katniss som frivillig. Tillsammans med Peeta från samma distrikt skickas hon iväg till Huvudstaden, och den korta träning som föregår spelen kan börja.
Jag är som sagt ett stort fan av Hungerspels- trilogin, så förväntningarna på filmen var skyhöga. Jag var extremt tveksam till castingen av både Katniss och Peeta, men jag hade trots allt ändå tilltro till att Jennifer Lawrence skulle kunna göra Katniss rättvisa. Josh Hutcherson har jag däremot knappt kunnat tänka på utan att bli lite sur. Han var inte alls så som jag hade föreställt mig Peeta, och jag var livrädd för att det skulle förstöra hela filmupplevelsen. Men tänk så fel jag hade. När jag väl satt där i biostolen så insåg jag hur perfekt han var. Detsamma gällde Jennifer Lawrence. Vilken skådespelarinsats! Hon fick verkligen Katniss att komma till liv precis så som jag hade hoppats.
Hela filmen var för övrigt helt fantastisk! Precis så som jag hade föreställt mig när jag läste böckerna. Inte lika blodigt, dock, men det är å andra sidan förståeligt. Att göra en barnförbjuden film hade inte gynnat så många, då en stor del av Hungerspelens fanskara då inte hade fått gå och se den på bio.
Till och med Alex tyckte att det var en riktigt bra film, och den där jämförelsen med Battle Royale var plötsligt inte lika rättvis som han tidigare hävdat. Det är redan klart att de andra två böckerna ska filmatiseras, och det är verkligen något att se fram emot. Och innan dess kan jag definitivt tänka mig att se Hunger Games igen och igen och igen. För så bra är den.
Kommentarer
Trackback
