Svarten
Så var jag hemkommen från stallet. Nu kanske du undrar vad jag gjorde där en söndagkväll, och då kan jag tala om att igenridning var det som stod på schemat. Missar ju två lektioner när jag är i New York, och dessa måste så klart tas igen, och då är det söndagkvällar som gäller.
Den här gången var det Svarten som fick bli min kollega i en timme på ridbanan. Vi har ju lärt känna varandra litegrann, och jag får väl säga att utveckklingen med honom går framåt. Vi har en bra bit kvar tills samarbetet är perfekt, men vi närmar oss definitivt. Men han är å andra sidan vansinnigt svår, och då får man verkligen suga åt sig av varje framsteg man tar. Även om det är lite irriterande att känna att man nästan är där, men inte lyckas krama fram det där sista som krävs.
När man rider Svarten får man åtminstone känna att man lever, och jag kände mig alldeles blöt om arslet när jag suttit av honom och jag var helt slut. Men det är bra träning!
