Trötta ben

 
Att springa är inte kul. Det är ett rent jäkla helvete, och det gör ont överallt. Dessutom blir jag så röd i ansiktet att jag sedan helst inte visar mig för andra människor innan det har försvunnit. Typ två timmar senare
 
Men i dag hade jag bestämt mig för att springa. Inga ursäkter. Så jag sprang. Inte länge och inte långt, men jag sprang. 2,72 kilometer. Och det är en seger. Varje gång jag springer är en seger.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0