En liten Lucia
Eftersom det snöar så vansinnigt ute tänker jag bjucka er på ett vinterminne från min barndom.
Enda gången som jag har fått vara Lucia på riktigt (och gå längst fram, även om det fanns andra Lucior med i tåget) var när jag gick i tredje klass och det skulle lussas på fritids. Där funkade det som så att man lottade vem som skulle få äran att gå längst fram i tåget, men eftersom jag var den enda tjejen i årskurs tre som gick på det fritidset så behövdes ingen lottning. Luciarollen var min per automatik. Tråkigt nog var jag väldigt blyg när jag var liten, och att gå längst fram och bli uttittad var ingenting för mig. Jag ville smälta in och vara en i mängden. Så istället blev det en tjej i tvåan som fick det åtråvärda uppdraget att leda luciatåget.
En del av mig ångrade ju självklart det där. Men då var det redan för sent och en ny Lucia hade utsetts. Men ingen kunde ta ifrån mig att jag var den finaste av alla Lucior som gick i tåget det året. Mamma hade bundit min krona med lingonris och det röda bandet runt midjan var brett och fint. Får jag någon gång en dotter och hon vill vara Lucia, ska jag banne mig binda henens krans med lingonris också. Mycket finare än glitter.
