All the time in the world
Så var det då slut. Över. Finito. Inget mer. Det absolut sista avsnittet av Alias har nu passerat framför mina ögon, och jag kan nu sätta punkt för Sydney Bristow. Aj, så ledsamt det känns. Jag har levt med henne under en väldigt intensiv period och att nu tvingas släppa taget är oerhört sorgligt.
Jag kan inte förstå varför jag inte fastnade för Alias när det gick på tv. Visst såg jag något avsnitt här och där, men jag brydde mig aldrig om att faktiskt följa serien. Tur kanske på så sätt att jag därför har kunnat sträckkolla den nu. Och satan så bra den är! Det är de första två säsongerna som ligger mig varmast om hjärtat, men efter en lätt svajande mitt ryckte det upp sig under den femte och avslutande säsongen. Säcken knöts ihop på ett väldigt fint sätt, och man fick även lite tillbakablickar som gjorde det lättare att förstå varför Sydney hamnat där hon hamnat och varför hennes relation till Jack såg ut som den gjorde.
På det stora hela var det ett väldigt värdigt slut. Jag ömsom grät, ömsom log. Och jag får väl säga att jag är nöjd över att vissa karaktärer verkligen fick vad de förtjänade till slut. 
