Joggingtur i mörkret
Jag slapp inte joggingturen. Trots att jag försökte med allt för att komma undan.
Jag surade. Jag sa att jag inte ville. Att det var för kallt ute. Att klockan var för mycket. Att jag hade ont i magen efter att ha ätit så mycket. Jag hade till och med sån tur att mina långbenta träningsbyxor var försvunna och vi fick rota igenom varenda skåp och låda i hela lägenheten två gånger om för att efter tio minuter äntligen hitta dem. Och att jag då ännu en gång försökte mig på en kombinerad jag-är-sur-och-har-verkligen-inte-någon-lust-längre-undanflykt hjälpte inte.
Vi joggade. Inte riktigt lika långt som vi brukar, men med lite mer tempo än vanligt. Och nu är mina öron alldeles iskalla.
Tur att man är för jädra snygg direkt efter ett träningspass i alla fall. Eller, ja. Kanske inte.
Kommentarer
Trackback
