Helena

 

Filmen vi såg i fredags var Les Misérables.

 

Oscarsfavorit och gråtfest. Det var vad jag visste om filmen innan jag såg den. Ja, och att det är en musikal, förstås. Jag hade dock inte räknat med att vartenda ord som yttrades under 2 timmar och 38 minuter skulle vara del av en sång.

 

Jag blev faktiskt besviken.

 

Efter ett tag vande jag mig vid att alla sjöng hela tiden (även om jag hade föredragit en musikal som till exempel Moulin Rouge eller Hairspray, där sångerna är en del av filmen men även vanligt prat finns med), även om det blev lite tjatigt emellanåt. Det är imponerande att de har lyckats göra en film där alla sjunger live och inget ljud har blivit pålagt i efterhand.

 

Jag tyckte mycket om scenografin och kläderna. Jag tyckte däremot att filmen var vansinnigt ojämn. Stundtals var det galet spännande och jag slukade allt jag såg, men ibland blev det mest segt och utdraget och det kändes som utfyllnad för att få med vissa låtar. Jag kan erkänna att jag vid ett tillfälle nästan somnade. Filmen hade mått bra om man hade kortat ner den lite.

 

Vad gäller gråtfesten uteblev den. Jag blev berörd när Anne Hathaway sjöng I dreamed a dream och när karaktären Éponine sjöng en låt som jag inte vet namnet på. Men inte en tår trillade nerför mina kinder. Och då är jag ändå en sån som gråter för allt. Misstänker att allt sjungande och alla sega partier hindrade mig från att faktiskt känna med karaktärerna och deras tragiska livsöden.

 

Les Misérables är definitivt en bra film. Snygg och skickligt gjord. Men den tilltalade inte mig på det sätt jag hade hoppats.

 

Betyg: 3,5 av 5. Egentligen är den kanske värd en 4:a, men det var för många sega partier för att jag ska vara så generös.