Helena

 

Igår var jag och min karl och såg Alex Schulmans föreställning Älska mig på Maximteatern.

 

Det var en föreställning om behovet att bli sedd och älskad, bekräftelse och om narcissistiska sår som behöver lite hjälp på traven för att kunna läka. Alex Schulman berättade om händelser ur sitt liv, och om upptäckten av den händelse som inträffade i hans barndom som lett till hans behov av att synas i dag när han är vuxen.

 

Det var mycket intressant, och det bjöds på många skratt. Men stundtals gick skrattet över i allvar och jag satt där med en klump i magen och funderade över mina egna sår som format mig till den jag är i dag.

Alex Schulman är ju en av mina stora favoriter, och jag hade sett så mycket fram emot den här föreställningen. Att vi dessutom satt i mitten av fjärde raden var perfekt. Vissa delar av det han pratade om kände jag igen från podcasten han har tillsammans med Sigge Eklund (som för övrigt regisserat denna föreställning), men det gjorde inte något. De bidrog till en fin helhet.

 

Älska mig får en stor tumme upp från mig. Kan tillägga att även min egna Alex gillade den, trots att hans förväntningar var extremt låga innan. Och då är det bra.