Helena

 

Låt oss diskutera det här med att jogga. Löpning, som de som springer lite snabbare kallar det. Jag är inte riktigt där än.

 

Det är en väldigt meditativ träningsform. När man väl kommer in i rytmen och kroppen löper av sig själv, då kan hjärnan koppla av och man kan komma på alla möjliga fantastiska idéer och lösningar på problem man har. Påstår de som löper.

 

Jag, som bara joggar, undrar när det där förbaskade meditativa tillståndet kommer att infinna sig. För allt min hjärna kan tänka på är de avgrundsdjupa flåsningar som kommer ur min mun, och den värk jag känner i kroppen när den tvingas anstränga sig så överjävligt. Och allt jag kan tänka är "Bara lite till. Bara till den där lyktstolpen. Bara till den där korsningen. Nu dör jag. Bara lite till.". Inte en endaste liten meditativ tanke rusar genom min hjärna, och inga problem blir lösta. Det handlar bara om att överleva de där fjuttiga tre kilometerna som standardrundan ligger på.

 

Jag. Avskyr. Att. Springa.

 

Så. I morgon ska jag köpa gymkort. Nyttja löpbandet till fullo och bli en sån där som älskar att springa.