Helena

 

Min barndoms somrar var ofta alldeles fantastiska. I synnerhet den tid jag tillbringade på farmor och farfars lantställe i Hallarby, utanför Enköping. Det var på den där tiden innan jag började tycka att det är obehagligt att gå omkring barfota i gräs, då risken att kliva på något vasst eller en humla, bli fästingbiten eller attackerad av pissmyror nu skrämmer mig så mycket att jag helst behåller skorna på.

 

I Hallarby sprang jag omkring barfota så mycket jag bara ville, läste den gamla boken om Villervalle i Söderhavet som stod i en bokhylla, plockade svamp i skogen, tyckte att utedasset var lite läskigt, gick och hälsade på hästarna Rolle, Pärlan och Memento, sprang igenom kohagen till pappas hemliga krusbärsställe som alltid dignade av goda bär, firade midsommar i Härkeberga där jag dansade runt midsommarstången och vägrade åka hem förrän jag både fått åka häst och vagn och rida ponny, lekte med Lina- som råkade ha samma namn som min kusins marsvin, och på tal om marsvin så ägnade jag en del tid åt att klappa min andra kusins kanin Skutt och mata honom med maskrosblad, spädde på min spindelfobi genom att förskräckt se hur farfar trampade på en spindel som släppte ifrån sig hundratals små spindelbebisar, åkte Cheva på grusvägar, klappade katten Gustav som var bland det mysigaste jag visste, åt färska jordgubbar med mjölk ur de färgglada små tallrikarna som jag fortfarande tycker är så fina.

 

Men en av de absolut bästa sakerna var när vi åkte och tittade på när korna var på väg in i ladugården för att mjölkas. Då fick jag även gå in och klappa på dem, även om det var lite läskigt. De var så stora.

 

Hallarby var paradiset för ett barn, och är fortfarande kan jag tänka.