Helena

 

Den här söndagen tillbringade jag och min karl på ett knökfullt IKEA. Jag vet att jag har sagt att jag aldrig mer vill åka dit en söndag, men den här gången kom vi åtminstone därifrån med det vi hade på inköpslistan. Plus en hel del andra saker också, så nu ekar det lite halvtomt i plånboken igen.

 

Vad jag däremot skäms lite över att erkänna är min extrema oförmåga att skruva ihop de möbler vi köpte. Det är fanimej inte ok att nästan börja gråta bara för att man inte kan skruva i en skruv eller för att bruksanvisningen inte stämmer med verkligheten.

 

Nu kan jag visserligen skylla på att:

 

1. Alex har lånat ut vår bästa skruvmejsel till en vän, och inte fått tillbaka den under det senaste året, så vi hade bara skitverktyg att jobba med. De var antingen för stora eller för små, och dessutom trasiga.

2. Bilderna på bruksanvisningen var missvisande. Det såg faktiskt inte ut som på möbeln jag hade framför mig, även om skillnaden för de flesta andra människor säkerligen är obetydlig. Men för min del spelar det roll om en skena ska sättas upp en halv centimeter längre åt vänster än vad bruksanvisningen påstår.

 

Resultat: Alex fick plinga på hos hälften av alla grannar i vår trappuppgång för att låna en skruvmejsel som faktiskt funkade. Sedan fick han skruva ihop båda sängborden på egen hand medans jag försökte komma underfund med hur de nya lamporna skulle monteras ihop. Sedan fick han fixa det också.

Under tiden ägnade jag mig åt något betydligt trevligare: stryka den nya sängkappan och klä in sängen med den. Fixade även middag till min hårt arbetande karl.

 

Vi har alltså cementerat könsrollerna än en gång här i kvarteret Muffen. Och ja, min tandborste är fortfarande rosa och Alex tandborste är fortfarande blå. Men ibland orkar jag inte bry mig. Jag låter hellre Alex bygga ihop möblerna än att jag får psykbryt och utbrott på eländet. För det tycker ingen är roligt, och det blir så dålig stämning då.