Helena

 

Jag saknar min farmor otroligt mycket. Det har nu gått ett år sedan hon blev dålig, och åtta månader sedan hon gick bort. Att tänka på henne är så dubbelt. Jag har så många fina minnen, som gör mig varm i hjärtat, men det gör vansinnigt ont att veta att hon inte mådde bra den sista tiden. Och att veta att jag aldrig mer kommer att få träffa henne känns overkligt. Att inte sakna henne är omöjligt.

 

I påskas gick vi igenom hennes smycken. De där smyckesskrinen som hon släpade med sig överallt, för att försäkra sig om att de inte skulle bli stulna vid ett eventuellt inbrott hemma i radhuset. I en timme satt vi bara och stirrade på innehållet. Tog in hela den bisarra situationen. Att dela upp farmors smycken emellan oss kändes minst sagt märkligt. Det är ju hennes smycken.

 

Farmor hade flertalet pärlhalsband i sin ägo, och jag fick ett av dem. Det ska nu träs om, och sedan användas flitigt. Jag förälskade mig även i ringen, även om jag aldrig såg farmor bära den. Den kommer att få pryda mitt finger många gånger.