Helena

 

 

 Jag har självfallet suttit som klistrad framför varje delfinal. Och Andra chansen. Och den stora Finalen. Som varje år, med andra ord. MEN. I år har jag varit besviken. Det har inte varit något bidrag som har känts som en klockren vinnare, en sån där raket som kan gå och ta hem hela Eurovision. Jag hoppades in i det sista att Molly Sandén skulle ha just DEN låten. Men hennes bidrag levde inte alls upp till mina högt ställda förväntningar. Kvinnan har en fantastisk pipa, men Youniverse var långt ifrån hennes bästa låt.

 

Det har känts som mellanmjölk hela vägen fram till finalen. Men igår när det väl smällde tyckte jag, konstigt nog, att alla låtar som var i final var bra. Kvaliteten var förvisso väldigt ojämn, men det gör inte så mycket att Samir & Viktor saknar sångröst när de ändå förmedlade glädje och en riktigt catchy refräng. Samtliga låtar har växt allteftersom jag lyssnat sönder dem på Youtube och Spotify. Även om faktum kvarstår- man ska inte behöva lyssna på en låt flera gånger för att den ska bli bra. Då har den inte en chans i Eurovision. Där måste den sätta sig vid första lyssningen, annars är det tack och good bye.

 

Så. Sjuttonåriga Frans vann.

 

Frans lår är den enda om jag verkligen har tyckt mycket om sedan första gången jag hörde den. Den är riktigt bra! Men det är ju skillnad på bra och bra i den här tävlingen. If I were sorry är inte "Melodifestival- bra", och jag tror dessvärre inte att den kommer gå hem i Europa. Vi får nog vara glada över att vi är direktkvalificerade till finalen. Men jag kan ju ha fel. Jag hoppas att jag har fel.