Schlager
De senaste dagarna har jag verkligen fått schlagerfeeling. Så jag antar att det bara är att underhålla det på alla sätt som är möjliga. Nu: Parodibiten.
The Story
In the ghetto
Come Night
Den här låten. Så vansinnigt bra.
Bra jobbat, Sibille!
Beast Of Burden
Det här är vad dom säger
Fantastiska Annika Norlin. Kan du inte komma och spela i Stockholm snart igen?
Queen B
Igår kväll var jag och Alex och såg Beyoncé uppträda i Globen. Tyvärr har jag bara skitkassa bilder, men det är lika bra att slänga upp dem här så att ni inte tror att jag hittar på om att jag faktiskt var där.
Jisses, vilken show hon bjöd på! Det var stundtals lite segt i början. Fast segt är egentligen fel ord. Det var absolut inte dåligt eller så, men det dröjde ett tag innan det där riktiga lyftet kom. Men när det väl infann sig kokade hela Globen av glädje och eufori. Det bjöds på blandat material både från hennes tidiga år som soloartist såväl som nyare låtar, och från Destiny's Child- epoken kastade hon in en kort version av Survivor.
Jag är helt golvad. Och vansinnigt imponerad över hennes förmåga att kunna shaka loss rejält vad gäller dansen utan att det påverkar rösten ett dugg. Själv orkar man ju knappt gå i trappor utan att bli ansträngd på rösten.
Så. Galet. Bra.
We Used To Be Friends
Bruce Springsteen
Igår var vi och såg Bruce Springsteen på Friends Arena. Jag har inte sett honom live tidigare, och det kändes som att det var dags för det nu när tillfälle gavs och han spelade i Stockholm. För att se honom live åtminstone en gång innan jag dör har länge stått på min bucket list.
Och jisses, så bra det var! Nu har ju inte jag lyssnat så mycket på honom, jag kan ju mest de största hitsen, men det gjorde inget. Konserten var ändå en fyraplus:are, och det som var det absolut bästa var den fina kontakt han hade med sina fans. Han var mycket framme vid scenkanten och hälsade på folk. En ung tjej fick komma upp på scen och sjunga med honom, och i Dancing in the dark plockade han upp flertalet kvinnor som alla fick dansa med honom. En av tjejerna fick en gitarr i händerna och jammade loss tillsammans med honom. Så himla fint.
Det enda som var lite jobbigt var att konserten var tre timmar. Inte konstigt att man hade ont i både rygg och ben efter det. Men ingen kan komma och säga att man inte fick valuta för pengarna, i alla fall.
Beneath Your Beautiful
Jag är helt såld på den här låten. Spelar den om och om igen, och den är lika fin varenda gång. Kanske borde låta den vila lite, så jag inte tjatar ut den helt.
Not Ready To Make Nice
Den här gamla favoriten håller fortfarande!
Spaceship
Jag minns när jag upptäckte Miss Li första gången. Det var 2006 och jag bodde fortfarande i mitt flickrum i Tallkrogen. På något märkligt sätt lyckades jag hitta videon till Oh Boy på Youtube, den hade inte särskilt många träffar och jag är än i dag lite förvånad över hur jag lyckades göra ett sådant fynd. Jag tog låten till mig och den blev en stor favorit. Sedan hörde jag Late Night Heartbroken Blues, och min Miss Li- crush blev än djupare.
Vatten har flutit under broarna, och Miss Li har hunnit bli riktigt stor. Vilket hennes medverkan i Så Mycket Bättre är ett bevis på. Välförtjänt!
Och nu klättrar hennes senaste singel på listorna. Och jag tycker att det är helt underbart att hon bryter med det gamla och slår in på nya vägar. För Spaceship låter inte alls som hennes tidigare alster, och den är så fantastiskt bra! Än en gång seglar en Miss Li- låt upp på min lista över favoriter.
Lana Del Rey
Igår var det äntligen dags för Lana Del Rey på Annexet.
Tyvärr var varken jag eller Alex i konsertstämning. Alex ursäkt var att han hade sovit typ tre timmar, då han suttit uppe och jobbat nästan hela natten. Även jag hade sovit för lite och var trött, men sedan tycker jag ju också att det är lite jobbigt att ta sig ut igen när man väl har kommit hem efter jobbet. Det blir ett jobbigt projekt, i synnerhet när det är så kallt ute som det var igår kväll.
Vad gäller peppen blev det bättre när vi väl var på plats, och konserten var dessutom bra. Läste nu i efterhand att hon inte fått så bra kritik för spelningen i Danmark, så tydligen hade hon ryckt upp sig lagom till Stockholm.
Jag hade planerat att lyssna in mig ännu mer på hennes musik, men det har inte riktigt blivit av. Så de låtar som föll mig mest i smaken var de som har blivit de stora hittarna- Blue Jeans, Videogames, Born To Die, National Anthem, Ride och Carmen. Sedan var allt det andra också väldigt bra. Jag blev även förtjust i scenografin, den kändes väldigt Lana Del Rey- ig.
Betyg blir en stor tumme upp för Lana Del Rey.
Take me to your heaven
Och på tal om Israel och Eurovision.
1998 vann Dana International tävlingen, och 1999 skickade vi Charlotte Nilsson till Israel. Hon tog hem hela kalaset med en av mina Mello- favoriter genom tiderna, Tusen och en natt som pyntades i engelsk skrud lagom till tävlingen och fick namnet Take me to your heaven. Jag älskar båda versionerna.
Minns så väl den svenska uttagningen det året. Jag visste redan på förhand att Martin Svensson skulle bli min favorit. Han var ju redan en favorit efter Rymdraket. Även Therese Grankvist och Ai var jag övertygad om att det skulle gå bra för (1999 var det gyllene eurovisionsåret). När så Charlotte Nilsson klev ut på scen med startnummer 1 kom pappa in i mitt rum. Han slängde en blick på tv:n och sa "Den här kommer vinna". Jag protesterade vilt, men det visade sig ju sedan att han fick rätt.
Och så kom Eurovision och Charlotte vann. Och det var egentligen det som det här inlägget skulle handla om. Se vad som händer när hon sjunger segerlåten en gång till. 2:26 in i klippet byter hon språk och sjunger sista refrängen på svenska.
Det är så vansinnigt tråkigt att den traditionen är bortsuddad. För det är något vackert med den. Fast å andra sidan hade jag nog inte velat höra Euphoria i svensk tappning förra året.
Hoppa hulle?
Det känns konstigt att berätta det här, men det var faktiskt Alex som tipsade mig om det här klippet.
Det är det bästa jag sett på länge! Haha, de är som Jedward Light fast trettio år tidigare! Underbart! Och även om jag inte tycker att så mycket inom Eurovision var bättre förr, så tycker jag banne mig att Israels bidrag var bättre förr. Åtminstone det här bidraget...
Kan det för övrigt vara härifrån som Bert Karlsson fått denna idé?
Åh, det är så himla underbart!
Ett vykort från GBG
Åh, jag blir så vansinnigt nostalgisk när jag ser den här videon. Två av de finaste sakerna jag vet- Håkan och Göteborg.
Man kanske ska ta och föreslå en Göteborgstripp i sommar för pojkvännen? Han har aldrig varit där, och det är ju en av mina absoluta favoritstäder. Låter som en bra idé i mina öron. Rumla runt på Avenyn, åka karuseller på Liseberg, strosa runt i Haga och äta gigantiska kanelbullar, åka spårvagn, klättra upp till Skansen Kronan och njuta av utsikten...
Drömmen.
Håkan
Bästa Håkan har nu (ÄNTLIGEN!!!) släppt sin nya singel. Och i april kommer resten av albumet. Som jag har väntat och längtat. För Melodifestivalen i all ära, men DET HÄR är årets största musikhändelse. Punkt.
Jag tycker om låten, men det krävs nog några lyssningar för att jag ska ta den till mitt hjärta och älska den lika förbehållslöst som hans tidigare förstasinglar. Den har något odefinierbart mörker över sig i melodin, men det är inget dåligt. Det är bara överraskande, och det krävs lite mer av mig för att jag ska falla handlöst. Men visst får den tummen upp av mig. Det här är bra!
Främling
Det finns en anledning till varför Carola är störst. Ja, jäklar. Vilken artist hon är.
Anton Ewald 2013 vs Carola 1991...?
Angående Melodifestivalen och Andra Chansen, som gick av stapeln igår.
Jag är förvånad över hur många låtar som faktiskt har växt efter att jag har lyssnat på dem några gånger. Detta är naturligtvis positivt, men när det kommer till Eurovision så funkar inte det. Där måste man ha en låt som är som en käftsmäll första gången den spelas, annars är man ute ur leken. Andra chanser ges inte. I synnerhet inte i år när det svenska bidraget endast kommer att uppträda i finalen.
Anton Ewald och Robin Stjernberg vidare till finalen. Helt rätt i min bok. Fast jag hade ju hemskt gärna sett även Martin Rolinski där. Cookies´N´Beans låt hade också den gärna fått haka på, även om jag inte riktigt tycker att den är lika passande som de tre redan nämnda. Tyvärr gillade jag även Behrang Miris fotbollsramsa, som klistrade sig fast som tuggummi, men jag är otroligt glad över att föräldrarna i detta land tog sitt ansvar den här gången och förbjöd sina barn att rösta på den. Vi har redan Sean Banan i final, vi behöver inte ett till "barn- bidrag" (hehe)...
Bäst igår var dock Robin Stjernbergs ansiktsuttryck när han förstod att han gått vidare. Det var sån glädje att jag fick en liten tår i ögat.
Men nu. Det jag egentligen ahde tänkt att detta inlägg skulle handla om.
Är det bara jag som tycker att Anton Ewalds dansare påminner om Carolas Stormvind- dansare från 1991? Av någon anledning stör jag mig något evinnerligt på det, även om jag verkligen gillar Anton och låten.
Vad säger ni?
Majgull, Majgull, ja hon hette Majgull
Det har ju inte varit så mycket att hurra för hittills i årets Melodifestival (Christer Björkman, vad faaan sysslar du med, egentligen???). Bäst har faktiskt pausunderhållningen varit.
Åh, jag älskar det här numret från deltävling nummer två! Haha, tanterna var helt klart bäst av alla den dagen.
