Helena

Jag såg som sagt ganska många filmer i helgen. Även den här, Let Me In, som är en amerikansk remake på den svenska filmen Låt den rätte komma in, som i sin tur är en filmatisering av John Ajvide Lindqvists bok med samma namn.

Filmen handlar om en pojke, Owen, som inte har några kompisar. Han mobbas av sina klasskamrater och drömmer om att en gång hämnas på dem. Så en dag flyttar en tjej i hans egen ålder in i lägenheten bredvid hans. Efter att ha stött på varandra några gånger blir de vänner, men vad Owen inte vet är att Abby är en vampyr och hon behöver blod för att överleva.

Jag har sett Låt den rätte komma in, och blev helt betagen av hur vackert filmad den är. Den gjorde starkt intryck på mig och de unga skådespelarna som gestaltade Eli och Oskar (som barnen heter i originalfilmen) var fantastiska. Den amerikanska versionen imponerar inte lika mycket på mig, men det är definitivt en riktigt bra film. I synnerhet Chloe Moretz som spelar Abby gör en mycket bra rolltokning, men även Kodi Smit- McPhee är bra. Amerikanarna får inte riktigt till samma mystik som genomsyrar den svenska filmen, och Per Ragnars porträtt av Elis "far" är betydligt skrämmande än det som Richard Jenkins levererar. Men det kan eventuellt ha att göra med att jag förknippar Per Ragnar med galningen Sten Frisk från den gamla tv- serien Tre Kronor...

Ska man bara se en av filmerna rekommenderar jag Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in. Men annars tycker jag att man gott kan kosta på sig att se båda.

Jag såg även Bad Teacher i helgen.

Cameron Diaz spelar Elizabeth, en kvinna som planerar att gifta sig rikt och sedan sluta sitt jobb som lärare och bara leva det ljuva livet. När hon blir dumpad krossas dessa planer och hon tvingas fortsätta sitt jobb i skolan, där hennes tid mest går åt till att sova sig igenom dagarna medans hennes elever tittar på film. Men så börjar Scott arbeta på skolan, och efter att ha upptäckt att han kommer från en förmögen familj gör Elizabeth sitt bästa för att snärja honom. Något som inte visar sig vara så lätt då en annan lärare också har fått upp ögonen för honom.

Det är kul att se Cameron Diaz spela en riktig bitch. Hon gör ett riktigt bra jobb, och jag gillar verkligen hennes komiska tajming. Mina förväntningar på filmen blev faktiskt överträffade, och vill man se en rolig komedi kan jag definitivt rekommendera denna.

Ellen DeGeneres skrämmer slag på Taylor Swift. Åh, det är helt underbart!

Lite senare än alla andra har jag nu sett Paranormal Activity.

Jag är en sucker för skräckfilmer, och helst sådana där det läskiga inte är så uppenbart och "in ypur face". Och övernaturliga fenomen kan vara det jag tycker allra mest om. Så en film om ett hus där det händer konstiga saker kändes på förhand som något som skulle kunna falla mig i smaken.

Nu när jag har sett filmen är jag inte lika såld. Första halvan var lite seg, men några scener mot slutet var mer spännande. Formatet att det är huvudpersonernas filmkamera som är vårt fönster till vad som händer har blivit väldigt populärt på sistone, men jag är inte helt såld på det konceptet heller. Men å andra sidan blir känslan av en sådan här film mer autentisk om det känns som att man ser på huvudpersonernas egna hemgjorda filmer istället för att det är någon tjusigare produktion där kameramän har filmat. Så då får man väl bli lite åksjuk ibland. Då störde jag mig mer på huvudpersonerna. De kändes inte alltid helt trovärdiga, och det drar definitivt ner betyget.

Läskig blev den aldrig, men den var trots allt tillräckligt intressant för att jag skulle fortsätta titta. Och för att jag ska se de två uppföljarna som har kommit.

Efter en bilolycka ligger Paige i koma. När hon vaknar är de senaste åren som bortblåsta ur hennes minne, och hon kommer inte ihåg sin man Leo och deras liv tillsammans. Eftersom minnet inte kommer tillbaka tvingas Leo att försöka vinna hennes hjärta och få henne att än en gång falla för honom.

Filmer som handlar om kärlek och tragedier är något jag är svag för. Så det var väl kanske föga förvånande att jag satt och snyftade lite lätt till den här filmen. Jag tyckte mycket om den. Det är inte enbart en feel good- film, och den svärta som faktiskt ruvar under ytan är hjärtskärande. The Vow är löst baserad på en riktig händelse, och det är så ledsamt att det finns familjer som faktiskt råkar ut för sådana här saker.

Betyg: 4 av 5.

För ett år sedan blev Jill kidnappad och slängd i ett hål någonstans i skogen. I hålet hittade hon kvarlevor efter andra människor, och gärningsmannen tänkte låta även henne dö där. Men hon lyckades fly. Nu, ett år senare, försvinner hennes syster och hon förstår omgående att det är samma gärningsman som förra gången. När hon går till polisen tror de inte på henne, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att de är övertygade om att Jill aldrig blivit bortförd överhuvudtaget, så hon ger sig ensam ut för att leta rätt på sin syster. Hon har tolv timmar på sig innan det är för sent.

Jag blev vansinnigt besviken eftersom den här filmen inte alls lever upp till trailerns förväntningar. Den var inte nyskapande för fem öre, och inte alls särskilt spännande. Spänningen byggdes visserligen på bit för bit, men det blev aldrig någon stor final utan det ebbade mest ut i ett "jaha?", som inte alls var särskilt tillfredsställande. Jag ville ha det där spänningsmomentet som gör att man nästan inte kan sitta stilla, men det fick jag klara mig utan den här gången. Tråkigt.

Mitt lilla filmmarathon fortsätter. Nu har jag sett The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

Juliet har nyligen brutit upp med sin pojkvän och lyckas hitta en fantastisk lägenhet att hyra. Men snart märker hon att någonting inte står rätt till med lägenheten och hon misstänker att någon annan har tillgång till den. Vad hon inte räknat med är att denna någon är hennes hyresvärd, som är besatt av henne och tar varje chans han får att spionera på henne.

Jag gillar sådana här manus, men det är inte alltid som slutresultatet blir så bra. Det här är ett sådant exempel. The Resident är en väldigt förutsägbar film med klichéerna uppradade och lätta att genomskåda. Tråkigt, eftersom jag gillar både Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan. Och när trailern utlovar spänning, ger filmen knappt någon spänning överhuvudtaget. Jag trodde att jag skulle sitta och bita på naglarna med bultande hjärta, men tji fick jag. Vill man se en thriller ska man se någonting annat.

Jag har en liten filmhelg, verkar det som. Igår såg jag Friends with benefits.

Ända sedan That 70's Show har jag gillat Mila Kunis, och det är kul att hon äntligen har blivit ett namn att räkna med i Hollywood. Hon har en komisk pricksäkerhet som jag gillar. Justin Timberlake tycker jag känns lite "exotisk" på vita duken. För mig är han fortfarande först och främst sångare, även om han faktiskt numera även kan titulera sig som skådespelare efter att ha gjort flera filmer. Det är ju inte alltid så lyckat med sångfåglar som ger sig in i filmbranschen (tänk Britney Spears i Crossroads), men jag måste säga att Justin faktiskt imponerar.

Jag vill minnas att Friends with benefits fick rätt bra kritik när den gick upp på bio, och trots detta blev jag positivt överraskad. Många romantiska komedier kan bli lite för mycket av det mesta, men den här var riktigt bra. Jag kan verkligen rekommendera den, och skulle jag ge den ett betyg skulle den få 4 av 5.

Igår såg jag Changeling. Har velat se den jättelänge, men som vanligt så har det inte blivit av.

Christine (Agelina Jolie) är en ensamstående mamma som sliter för att ge sin son det bästa i livet. När hennes osn Walter en dag försvinner rasar hennes liv samman. Dagarna förvandlas till veckor och veckorna till månader, och Walter är fortfarande spårlöst försvunnen. Ingen har sett honom och polisen har inga ledtrådar till vad som kan ha hänt. Så en dag hittar de en pojke långt ute på vischan, och överlycklig över att hennes son är återfunnen rusar Christine iväg till tåget för att ta emot sin älskade son. Men det visar sig att det inte alls är Walter. Det är en annan pojke, som konstigt nog utger sig för att vara hennes son. Polisen är övertygad om att det är Walter, och föreslår att Christine kanske bara inte kommer ihåg hur han såg ut. Det har ju trots allt gått närmare ett halvår och pojken har självfallet förändrats utseendemässigt. Nu börjar Christines kamp för att bevisa att pojken inte är hennes och att hennes son fortfarande är försvunnen, men hur mycket hon än envisas vägrar polisen att tro henne.

Changeling baseras på en sann berättelse, och den vetskapen får det att krypa i mig. Att polisen vägrade att tro på en mor som bestämt hävdade att det inte var hennes pojke de hade hittat, bara för att de själva inte ville framstå i dålig dager för att de begått ett misstag. Och hur enkelt det var att stänga in en kvinna på mentalsjukhus, utan att någon undersökning gjordes. Tack och lov har tiderna förändrats.

När det rullas upp vad som har hänt stackars Walter är det svårt att tro att det har hänt på riktigt. Jag ska inte avslöja för mycket om det är någon som planerar att se filmen, men att det finns människor som är så vansinnigt grymma och vidriga borde jag kanske inte bli förvånad över längre. Nu blev jag förvisso lite besviken över att slutet inte var lite lyckligare, men å andra sidan så har filmen modifierats lite för i verkligheten slutade det ännu värre.

Även om filmen är hemsk är den klart sevärd. Kanske inte något som jag skulle rekommendera nyblivna föräldrar med svaga nerver (för hade det varit jag hade jag aldrig vågat lämna mitt barn utan uppsikt- någonsin). Men det är en bra film.

Alex har fått privilegiet att testa betaversionen för Diablo 3, så nu har han några vänner över och de sitter och spelar för fullt. Själv sitter jag ensam i vardagsrummet. Inte för att jag klagar. Nej, jag har precis sett senaste avsnittet av The Big Bang Theory så mig går det ingen nöd på.

Jag blev hastigt och lustigt ensam här hemma i dag också. Så kvällen har hittills tillbringats framför filmen Sommaren med Göran.

Göran är en kille med ett gott hjärta, han har bara lite otur ibland. Han vantrivs på sitt jobb på en eventfirma och hans förhållande har precis gått åt skogen. Livet är inte direkt på topp. Men så träffar han på sin gamla klasskamrat Linnea, som har blommat ut och blivit på tok för snygg för att Göran ska kunna låta henne vara. Efter att ha fått reda på att de blivit bjudna till samma midsommarfest på västkusten släppar han med sig sin vän Alex dit, med planen att imponera så mycket på Linnea att hon ska falla för honom. På plats visar det sig att även hans nya kollega Grynet är bjuden, vilket ställer till det lite för Göran och hans plan att försöka snärja Linnea.

Jag är lite svag för svenska filmer, gärna sådana som utspelas under valfri högtid, så förväntningarna var kanske lite högre ställda än vad de borde den här gången (även om jag trots allt vet att kvalitén på svensk film kan vara rejält svajig). Och visst, några rejäla skratt klämde jag ur mig, och det ska filmmakarna ha cred för, men det här är knappast en film jag kommer att komma ihåg länge.

Jag såg The Adjustment Bureau i helgen. En kortfattad sammanfattning är att det mesta vi människor gör i livet följer en förutbestämd plan, och om något oförutsett som absolut inte får hända skulle ske av en slump, då ser The Chairman (aka Gud) till att hans medhjälpare som jobbar nere på jorden rättar till det.

Jag hade lite högre förväntningar på den här filmen, men den var inte på något sätt dålig. Det är ett intressant ämne, som jag ofta funderar över själv. Finns det en utstakad plan för oss eller styr man själv över sin framtid? Det här var underhållning för stunden men ingenting som jag kommer att se igen. Vill man se Matt Damon rekommenderar jag valfri Bourne- film eller Will Hunting.

Ända sedan den kom 2006 har jag velat se Sofia Coppolas Marie Antoinette. Nu, bara sex år senare, har jag äntligen gjort det. Och det var en orgie i sött och pastell. How I love it! Tyckte även om att man fick en mer sympatisk bild av Frankrikes drottning, och en inblick i att hennes liv inte var så enkelt som man kanske kan tro för en kvinna i hennes ställning. Sedan kan jag i och för sig inte uttala mig om sanningshalten i allt det där, men det var trevligt med en film som visar upp Marie Antoinette som en människa med problem och känslor.

Så har jag äntligen fått arslet ur vagnen och sett The Girl With The Dragon Tattoo. Och nu i efterhand kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag aldrig såg den på bio, för den var riktigt bra. Och såna filmer betalar jag mer än gärna för att se på stor duk.

Det är svårt att inte jämföra den med den svenska versionen, Män som hatar kvinnor. Och förvånande nog tycker jag faktiskt att den svenska var bättre. Men det var häftigt att se Sverige, och framför allt mitt älskade Stockholm, ur ett amerikanskt perspektiv. Alla de där gatorna som man själv går uppför fick på något konstigt vis ett annat skimmer över sig. Att karaktärerna, som hade svenska namn, pratade engelska i dessa miljöer kändes först lite bakvänt men efter ett tag blev det mer självklart.

Till min förvåning tycker jag ändå att amerikanarna har lyckats göra en helt egen version av Stieg Larssons bok. Visst fanns det scener som var näst intill identiska med de från Män som hatar kvinnor, men känslan jag hade var trots allt att det ändå var en helt annan film. Lite sämre, men ändock väldigt bra och välgjord. Det ska bli intressant att se uppföljarna, om det blir några. Där tror jag faktiskt att amerikanarna kan åstadkomma något bättre än vad vi lyckades med. Mest ser jag fram emot hur de löser det där med Paolo Roberto...

I kväll har jag klämt de två sista avsnitten av The Walking Dead säsong två. Den andra säsongen har varit betydligt beskedligare än den första, men mot slutet har det trappats upp och det tidigare så skyddade livet på gården är snart ett minne blott. Härligt att se horder av zombies igen, och modigt att de vågar döda karaktärer som varit av stor betydelse för historien. Det lovar dessutom väldigt gott inför framtiden och det känns som en plåga att behöva vänta på säsong tre. Men jag är åtminstone säker på att fortsättningen kommer att bli awesome!

Haha, jag kan sitta och titta på Rémi Gaillards klipp hur länge som helst. Han är briljant, den mannen.

Vi har börjat titta på Mad Men (hundra år efter alla andra, jag vet). Och åh, vad jag tycker om det. Åtminstone efter att ha sett de första tre avsnitten, men jag tror inte att den åsikten kommer att förändras. Det här är en serie för mig. Och nu ska vi ägna trekvart åt att se avsnitt nummer fyra från säsong ett. Alldeles perfekt för en onsdagkväll.

Jag är vansinnigt förtjust i skräckfilmer och läskiga serier, och en serie som fångade mitt intresse i höstas var American Horror Story. Den handlar om Ben och Vivien Harmon som flyttar till Los Angeles för att göra ett försök att reda upp sitt havererade äktenskap, och deras dotter Violet. De köper ett fantastiskt gammalt hus till ett riktigt vrakpris, men vad de inte vet är att huset är hemsökt och flera av de tidigare ägarna har gått hemska öden till mötes. Och den som dör i huset kommer aldrig därifrån.

Jag är, som sagt, svag för skräckhistorier men samtidigt har jag på senare år blivit lite harigare av mig. Och även om den här serien med facit i hand inte är särskilt läskig egentligen så föredrog jag att se den när även Alex var hemma. För allting blir ju så mycket mindre läskigt bara någon annan finns i närheten.
Tyvärr blev jag lite besviken på American Horror Story. Det började starkt och bra, men för varje avsnitt jag såg blev det lite sämre. Mot slutet ryckte det upp sig igen med en twist som jag inte för mitt liv hade kunnat förutspå, men sedan slutade himla mellanmjölkigt och mesigt ändå. Tråkigt på något som hade kunnat bli så himla mycket bättre. Men kanske ville de bara försöka binda ihop säcken på enklast sätt med tanke på att det nog inte kommer en andra säsong? Men eftersom det inte finns så många rena skräckserier för tillfället kan jag väl rekommendera denna trots allt. För den är verkligen inte dålig, den tappar bara farten någonstans på mitten. 

En serie som jag verkligen, verkligen, verkligen kan tipsa om är Homeland.

Sergeant Nicholas Brody återvänder hem efter att ha varit försvunnen i Irak under åtta år. Han har varit med om hemska saker under sin fångenskap och han upptäcker snart att det inte är helt enkelt att återanpassas till det normala familjelivet i Washington. Samtidigt har CIA- agenten Carrie Mathison fått information från en av sina källor att en amerikansk soldat har blivit omvänd och numera tjänar al Qaida. Hon är övertygad om att det är Sergeant Brody som är den soldaten, och hon gör allt för att bevisa att hon har rätt.

Det här är en serie som ligger helt rätt i tiden, och den känns både äkta och trovärdig. Damian Lewis och min favorit Claire Danes är strålande i huvudrollerna, och väl värda alla priser och utmärkelser som de har vunnit. De har verkligen lyckats med mystiken kring Sergeant Brody, och som tittare är man aldrig säker på vilken sida han tjänar. Ena stunden verkar han vara hederlig och patriotisk för att lite senare svänga och visa andra sidor som kanske tjänar terroristernas syften mer.

Letar man efter en ny serie att se så är detta den rätta. Och letar man inte efter någon ny serie så tycker jag att man ska se den ändå. För så bra är den.