Helena

Jag har under en period varit helt ointresserad av träning. Det har inte funnits någon energi eller lust att gå till gymmet, och det är för kallt för att ge sig ut och springa. På tisdag är det dessutom sista dagen innan mitt träningskort slutar att gälla. Jag sa ju upp det för två månader sedan, i och med att de ville höja priset med hundra kronor i månaden vilket jag tycker är horribelt när det redan kostade 450 kronor.

För något halvår sedan hörde jag talas om Shaun T för första gången, och sedan dess har jag funderat på om hans träningsprogram kanske kan vara något för mig. Han är en amerikansk fitnessguru som har utformat olika träningsprogram som verkligen ger resultat.

Sagt och gjort. Jag fixade hans Insanity- program och gjorde ett första fitnesstest i dag. Det gick ut på att man under tjugofem minuter gjorde ett visst antal övningar under en minut vardera och däremellan var det en minuts vila. Fy satan i helvete. Jag trodde att jag skulle dö. Kanske borde jag ha blivit varnad när något heter Insanity... Och att göra något som heter suicide jumps kanske också är en fingervisare om vad jag har gett mig in på....

Det var extremt lockande att bara stänga av och skita i det. Men nej. Nu har jag gett mig in i det och då ska det banne mig slutföras. Hur jäkla jobbigt det än må vara. 60 dagar är det som gäller, och efter det förväntar jag mig fantastiska resultat. Ja, okej... Nu kanske jag inte kommer att hålla igång 60 dagar i sträck, men alla 60 dagars övningar ska jag ta mig igenom.

Den här fredagen började lite dåligt, men har nu ryckt upp sig rejält.

Ringde och pratade med min nuvarande hyresvärd och det visar sig att jag inte alls har tre månaders uppsägningstid på min lägenhet. I och med att den går till bostadsförmedlingen då jag fått en lägenhet via dem (vilket i och för sig är lite sugigt eftersom jag känner en tjej som gärna hade tagit över den) är det löst på något fiffigt vänster att jag slipper de där dubbla hyrorna. Jag betalar hyra till den dagen jag flyttar ut och sedan är det bara hyran för den nya lägenheten som gäller. Fantastiskt! De där tiotusen kronorna som jag såg försvinna bort på ingenting har nu kommit tillbaka till mig. Awesome!

Jag var nyss uppe och snurrade vid receptionen, och pratade då med en tjej från inköpsavdelningen som också var där. Och vips så var jag inbjuden på provsmakning av olika krämer i eftermiddag. Inte helt oangenämt. Det är sådana aktiviteter som jag vill se mer av här på jobbet! Inköp sysslar ju med sådant mest hela tiden, men det är kul att vi andra blir inbjudna den här gången också.

Även om det inte gick så bra med första receptet jag försökte mig på från min nya LCHF- bok gav jag mig i dag i kast med ytterligare ett recept. Mycket bättre resultat!

Ost- och skinkwrap

2 ägg
2 matskedar vatten
Salt och vitpeppar
Ost
Skinka
Sparris

Vispa ihop ägg, vatten, salt och vitpeppar i en skål. Hetta upp en stekpanna med smör och häll i äggsmeten. Låt steka på medelvärme någon minut. Lägg sedan på osten och låt den smälta. Lägg därefter på skinka. Stek sparrisen och lägg den ovanpå skinkan innan du viker ihop kalaset till en wrap.

Det har varit lite tyst här inne i dag. Jag har haft en dålig dag överlag, och bara längtat efter arbetsdagens slut. Mitt huvud är någon annanstans och jag har jättesvårt att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter. Det enda jag vill ägna mig åt är flytten och den nya lägenheten, men det är över en månad kvar tills vi får tillträde. Åååhhh, jag vill ju flytta nu! Måste hitta ett bra sätt att återfå fokus på det som händer just nu istället för det som händer längre fram. Tips någon?

Just djurs öden berör mig väldigt mycket, och vetskapen om att flertalet djurarter håller på att utrotas helt får mitt hjärta att blöda. Därför går den här månadens välgörenhetspengar till Världsnaturfonden, och mer specifikt till deras arbete för att rädda den utrotningshotade tigern. I dag finns det bara ca 3200 vilda tigrar kvar i världen, till skillnad från för hundra år sedan när den siffran var 100 000. Det är skrämmande hur fort det har gått utför, men det är samtidigt glädjande att mycket görs för att rädda djuren.

Det finns flera olika sätt att stödja Världsnaturfonden. Antingen kan man sätta in valfritt belopp på deras konto, skicka ett sms, eller bli medlem. Det finns även en möjlighet att bli fadder för något av de djur som de punktmarkerar i sitt räddningsarbete, vilket innebär att man betalar en summa varje månad mot att man fyra gånger om året får en rapport om hur hjälparbetet fortskrider.

Här kan man sätta in pengar till Världsnaturfonden.

Jag har nu läst ut Viveca Stens fjärde deckare om Nora Linde och Thomas Andreasson, I natt är du död. De tidigare böckerna gillade jag skarpt, och jag har gått och väntat på att den här ska släppas som pocket.

Tjugotvååriga Marcus Nielsen hittas hängd i sitt studentrum, och det hela tyder till en början på självmord. Hans mamma är dock tvärsäker på att han aldrig skulle ta livet av sig, och kriminalinspektör Thomas Andreasson bestämmer sig för att fortsätta nysta lite i fallet. Spåren leder till den nedlagda militärbasen Korsö utanför Sandhamn, och snart hittas ännu en man mördad. Även han har kopplingar till Korsö, där de gamla kustjägarna drillades till att bli elitsoldater innan militärbasen flyttades till annan plats.

Viveca Sten lyckas än en gång behålla spänningen länge, och det dröjde innan poletten trillade ner och jag förstod hur det hela låg till. Det är en skickligt skriven bok där pusselbitarna läggs, bit för bit, och sedan bildar en hållbar historia som kretsar kring hämnd, besatthet och trakasserier. Jag hade oerhört svårt att lägga boken ifrån mig och jag kan varmt rekommendera den.

Köper man på sig vansinnigt mycket köttfärs kan det hända att man får äta samma sak flera dagar i rad. Så för tredje dagen i rad åt jag i dag hamburgare till lunch. Inte för att jag klagar. Men nu är det rätt skönt att hamburgarna är slut och jag tvingas fixa något annat att äta imorgon och på fredag...

Jag kan förstå att man kan vilja pimpa sin bil, typ köpa en rattmuff eller schyssta tärningar att hänga i backspegeln. Men att pynta tanklocket med den här bilden... Eh... Classy.

Man kan ju undra vart alla de här ankorna är på väg någonstans... Släktkalas?

Haha, så vansinnigt söta! Men att alla går på rad sådär fint, vad beror det på? Är det någon form av rangordning som gör att de håller sig i ett led istället för att gå hipp som happ i en grupp?

Jag har köpt en bok med LCHF- recept, och tänkte att jag skulle ge mig i kast med ett sådant i dag. Kesoplättar med hallon. Det kändes ganska lätt och smidigt, det enda kruxet borde väl vara att separera äggula från äggvita. Men det momentet klarade jag med glans. Det var när de små plättarna skulle gräddas som det gick fel... Brutalt fel.



Så här fina var plättarna i boken.



Och så här såg de ut på min tallrik...

Tror att det första felet var att jag inte använde mig av en riktig plättlagg. Att grädda dem i vanlig stekpanna var uppenbarligen Mission Impossible. Men även om konsistensen var lite tvivelaktig så smakade de i alla fall bra. Så jag dunkar in receptet, så kan ni ju se om ni har bättre tur än vad jag hade.

Kesoplättar

2 ägg
250 gram naturell keso
1 matsked fiberhusk
lite salt
smör att steka i

Dela äggvitorna från gulorna. Vispa vitan hårt. Blanda keso, fiberhusk och salt med äggulorna. Rör försiktigt ihop kesosmeten med äggvitan. Hetta upp en plättlagg (inte stekpanna...) med smör och grädda plättarna några minuter per sida. Servera med lämpligt tillbehör.

I julklapp fick jag Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Jag läser regelbundet hans blogg, och gillar hans skriftspråk, så förväntningarna var högt ställda. Boken handlar om tiden efter att hans äktenskap med Katrin Zytomierska kraschade och hur han träffade sin nuvarande fru Amanda. Man får följa honom genom hans personliga skilsmässohelvete fram till det att hans lilla dotter Charlie föds.

Det känns stundtals nästan lite fult att läsa den här boken. Som att man smygläser någons privata dagbok. Jag fattade genast sympati för den knäckta Alex Schulman som dövar sina sorger med alkohol och dekadens. Hans fascination över den vackra Amanda Widell och hans försök att förtvivlat imponera på henne fick mig att ömsom skratta och ömsom vilja ta honom i min famn och säga att allt kommer att ordna sig. Alex Schulman har skrivit en fantastisk liten bok om kärleken till Amanda, och den påminner mig om att kärleken faktiskt är det finaste vi har.

Det enda jag irriterar mig på är egentligen att Amanda dricker vin när hon är gravid, och att hon i en av bokens dialoger även utbrister att hon hört att man inte ska göra det när man är just gravid. Det spelar ingen roll om hon bara läppjar på glaset, sådant borde man kunna hålla sig ifrån helt kan jag tycka. I synnerhet nu när den senaste forskningen visar på att det inte krävs så mycket alkohol för att risken för missfall ska öka dramatiskt. Vi får hoppas att Amanda tänker på det när det är dags att avla barn nummer två.

Saker jag hellre vill göra just nu än att jobba (inte för att jag har något val, men man får väl drömma):

- Sova.
- Rensa hemma och förbereda inför flytten.
- Besöka alla möbelföretag som finns i Stockholmstrakten och se vilka möbler som skulle kunna tänkas få flytta in i vår nya lya.
- Äta en semla. Eller två. Helst med varm mjölk till. Mmmmm!!!
- Mysa i soffan med en bra tv- serie på datorn.
- Äta en smarrig trerättersmiddag tillsammans med min pojkvän (det gör inget att klockan bara är 10:30, en trerätters skulle gå ner i alla fall).
- Gå på bio.

Äntligen har serien Alcatraz börjat visas på amerikansk tv! Efter att ha läst om den redan i höstas har jag hunnit längta halvt ihjäl mig, men nu har jag alltså sett de två första avsnitten.

1963 flyttades alla fångar som satt inspärrade på det ökända fängelset Alcatraz och fängelset stängde. Det är den officiella historien om vad som hände. Sanningen ser annorlunda ut. På något mystiskt vis försvann alla fångar den där dagen på sextiotalet och ingen vet vad som egentligen hände. Men i dagens San Fransisco börjar dessa fångar plötsligt dyka upp- och de har ingen aning om var de har varit de senaste femtio åren.

Nu har jag bara sett två avsnitt än så länge, men det verkar lovande! En liten varningsflagg höjs dock då jag är rädd att det kan bli lite tråkigt om formatet kommer vara att man får följa en ny fånge i varje avsnitt hela säsongen ut. Men hittills är det spännande och jag ser redan fram emot nästa avsnitt.

Nu är det äntligen officiellt! Den nya hyresvärden ringde och undrade om vi fortfarande är intresserade av lägenheten (eh... JA?!), och kontraktskrivning sker nästa fredag. Så jäkla underbart! Inflyttning är dock lite väl snart, kan jag tycka. 1 mars går flyttlasset till kvarteret Muffen (hehe...), så det är väl till att börja packa lite smått redan nu. Eller åtminstone börja rensa och se vad som ska få följa med.

Det är så tråkigt att lussebullar bara säljs under en begränsad tid i december. Jag hade mer än gärna tryckt i mig en sådan till frukost istället för den banan och yoghurt som det nu blev. Om det inte kändes så himla överambitiöst hade jag ställe mig och bakat egna lussebullar, men det har jag inte någon lust till. Så. Jag antar att jag får vänta ett år innan jag får den där bullen.