Helena

När man flyttpackar hittar man en herrans massa saker i gömmorna, och just pengar finns det gott om i mina lådor. Cash is king när man reser till andra länder, och det blir ju sällan så att alla pengar används upp. Sedlarna brukar jag vara rätt snabb med att växla tillbaka, men de där förbaskade mynten får man ju dras med. Tänkte visa upp min lilla samling.



7 Turkiska lira.



3,70 Egyptiska pund.



4,30 Aussie dollar.



4,42 Lettiska lats.



69 Isländska kronor.



34,63 Euro.

Jag var tvungen att räkna ut vad det blir i svenska pengar, och den totala summan hamnade på 403,99 kronor. Jag sitter för sjuttsingen på en smärre förmögenhet i utländsk valuta! Och eftersom det inte går att växla mynt ser jag bara en lösning på problemet. Ut och resa till de länderna, och göra av med pengarna på plats. Så. Då var det bestämt.

Skottdagen. Den där dagen som egentligen inte finns, men som ändå återkommer vart fjärde år. Den här gången firade jag den genom att ha ont i magen under eftermiddagen, men så kan det gå om man äter en delicatoboll för mycket. Men vi kan kalla det för tröstäta, det kanske gör det där magontet lite mer ok. Så varför tröstäta? Vår nya hyresvärd var, när vi skrev kontraktet, rätt säker på att vi skulle kunna få tillgång till den nya lägenheten redan i kväll. Men efter att ha pratat med värden i dag fick vi ett negativt besked, och måste vänta till klockan 12 i morgon för att få hämta ut nycklarna. Surt.

Jag får väl se det som ett tecken att det är meningen att jag ska åka direkt hem efter jobbet och fortsätta packandet. Har fortfaarnde en del kvar som måste ner i lådor, och det är ju inget som sköter sig av sig självt. Har det visat sig.

Är inte det här det absolut coolaste medlemskortet? Jo, jag tror det. Eftersom det är mitt, blir jag också lite coolare då? Inte? Nähä.

Så avslutar vi dagen med en riktig depplåt som får hjärtat att krampa av ångest. Har jag tur kanske jag nu drömmer om hur lycklig jag är som har min karl. Eller så drömmer jag att vi gör slut och världen rasar samman och jag blir olyckligare än någonsin. Bäst att pussa honom lite extra innan jag somnar. Då blir det nog bra. Som i en film.

Det har varit fullt upp hela dagen för min del, och därmed rätt tyst här inne. Men nu ska jag uppdatera er.

Thaimaten var en besvikelse. Massa hackade blad i som bara störde och var äckliga.
Att hitta rätt i djungeln av firmor som utför flyttstädning är fasiken inte lätt. Och inte gratis.Men i morgon ska det banne mig beställas, för städa min gamla lägenhet efter flytten, det gör jag bara inte.
Jag är TRÖTT på allt fixande med flytten. Jag vill bara flytta nu och få det ur världen.
Tog mig i kragen och lyckades få ihop ytterligare några flyttkartonger. Fortsätter jag så i morgon är hela bohaget snart nedpackat och redo att flyttas. Sweet.
Ägnade nästan en timme åt att prata med Marielle i telefon. Blir ju lätt så när det finns viktiga saker att diskutera.
Jag blir bara mer och mer irriterad över att Charlotte Perrelli inte gick vidare till Andra Chansen. Inte ok, Christer Björkman. Inte ok.
Lyckades klämma in ett avsnitt av The Secret Circle och lite ananas, trots att jag har viktigare saker att ägna mig åt. Men ibland måste man göra plats för sådant som är roligt också.
Nu borde jag hoppa in i duschen. Ser ut som att jag har doppat håret i smör, och det är ju inte så attraktivt.

Vilken jäkla mood killer var det inte då att vakna imorse och upptäcka att hela marken var täckt med ett lager av snöblandat äckel. Igår kunde man känna våren i luften och i dag har vintern än en gång omfamnat oss. Extra otrevligt är det eftersom jag senast igår läste i tidningen att "experterna" var eniga om att det inte skulle komma någon mer snö nu. Det är bara att hoppas på att skiten försvinner lagom till helgen, för jag vill helst flytta när det är barmark och torrt ute.

Annars kan jag upplysa er om den oerhört intressanta detaljen att jag planerar att köpa thaimat till lunch. Jag kan riktigt se framför mig hur ni nu vältrar er i sensationslystnad. Tråkigt nog är jag hungrig redan nu, men det kanske man kan dämpa genom att dricka vatten. För jag har inga planer på att äta lunch förrän om tidigast två timmar. Men så kan det gå om frukosten består av ett äpple och en kopp yoghurt.

För att kompensera att kvällen mest har bestått av tvättande och diskande belönade jag både mig och Alex (han har egentligen inte hjälpt till med någon av de nämnda sakerna, men det hade varit elakt att lämna honom utanför) med varsin smoothie. I morgon är det mer flyttpackande som står på schemat, och då ska jag nog försöka belöna mig med lite färsk ananas. Because I'm worth it.

Jag har slarvat en hel del med kosten de senaste veckorna, och det har blivit lite väl mycket av det goda. Och nu har jag fått en låda med farmors svampstuvning, som är bland det godaste jag vet. Den äts med fördel uppvärmd på en bit rostat bröd, och jag kan inte tänka mig att äta den på något annat sätt. Så. Det fick helt enkelt bli dagens middag. Och så fort svampstuvningen är uppäten ska jag försöka återgå till min nyttiga och kolhydratfattiga kost igen. Försöka vara duktig.

Så satt man här med arslet på kontorsstolen igen. Helgen gick vansinnigt fort, men det är kanske inte så konstigt med tanke på att jag sov bort större delen av lördagen. Det märktes av igår kväll, då jag var pigg och inte ville lägga mig fast klockan hade slagit midnatt.

Och nu. Nu jäklar är vi inne på upploppssträckan. Sista veckan i min lägenhet är här. På lördag börjar ett nytt kapitel i mitt liv, och det pirrar i mig bara jag tänker på det. Jag är ju som bekant inte någon stor vän av förändringar, och att flytta känns bitterljuvt. Jag älskar min lägenhet, men samtidigt är det dags att gå vidare till något nytt och bättre.

Måndag. Det är vårväder ute och jag har tacorester i matlådan. Bra start på veckan.

En serie som jag verkligen, verkligen, verkligen kan tipsa om är Homeland.

Sergeant Nicholas Brody återvänder hem efter att ha varit försvunnen i Irak under åtta år. Han har varit med om hemska saker under sin fångenskap och han upptäcker snart att det inte är helt enkelt att återanpassas till det normala familjelivet i Washington. Samtidigt har CIA- agenten Carrie Mathison fått information från en av sina källor att en amerikansk soldat har blivit omvänd och numera tjänar al Qaida. Hon är övertygad om att det är Sergeant Brody som är den soldaten, och hon gör allt för att bevisa att hon har rätt.

Det här är en serie som ligger helt rätt i tiden, och den känns både äkta och trovärdig. Damian Lewis och min favorit Claire Danes är strålande i huvudrollerna, och väl värda alla priser och utmärkelser som de har vunnit. De har verkligen lyckats med mystiken kring Sergeant Brody, och som tittare är man aldrig säker på vilken sida han tjänar. Ena stunden verkar han vara hederlig och patriotisk för att lite senare svänga och visa andra sidor som kanske tjänar terroristernas syften mer.

Letar man efter en ny serie att se så är detta den rätta. Och letar man inte efter någon ny serie så tycker jag att man ska se den ändå. För så bra är den.

Jag måste säga att det börjar arta sig på flyttfronten. Men det är fan jobbigt att packa allt porslin och sånt. Var tvungen att ta en liten paus eftersom ryggen börjar säga ifrån efter allt bärande och lyftande. Har dessutom tröttnat lite överhuvudtaget. Det är inte roligt att packa längre. Även om jag inte har så mycket prylar känns hela projektet mig övermäktigt och det tar liksom aldrig slut. När skaffade jag mig allt det här? Har inget minne av det alls.

Nej, en liten paus nu och sedan på't igen. Tänkte försöka bli klar i köket i dag, så att det inte är så himla mycket småplock kvar till resten av veckan. Det borde inte vara ett orimligt mål.

Tro't eller ej, men för min del börjar den här dagen med en kopp kaffe. Frukost fick bli ett äpple i väntan på lunchen. Har dessutom fått upp ångan vad gäller packningen. Hela tre banankartonger med böcker har jag fått ihop och jag känner inspirationen flöda. Så i dag kan vi nog uträtta mästerverk, jag och flyttlådorna. Kanske hade vi till och med hamnat i Guinness rekordbok under rubriken "Snabbaste flyttpackningen genom tiderna" om vi bara varit förutseende nog att ha en kontrollant här som kunnat bevittna bragden. Men nu tänkte ju inte jag på det.

Flyttpackandet var det, ja. Detta är dagens resultat. En låda fylld med dvd- filmer.

I morgon tar vi nya tag.

Jag är upprörd. Varför väljer SVT att göra Melodifestivalens deltävlingar så ojämna? I de två första var det mest skräp, och nu i den sista var det så många bra låtar att flera inte ens fick plats i andra chansen. Så vansinnigt orättvist att låtar som faktiskt hör till de bättre i den totala tävlingen inte ens kan få en chans till bara för att Christer Björkman och hans vänner har beslutat sig för att göra deltävlingarna så ojämna som möjligt. Varför? För att folk då ringer och röstar mer i den kvalitetsmässigt bästa deltävlingen än vad de skulle göra annars, och därmed rullar pengarna in till SVT? För jag har svårt att tro att det beror på inkompetens.

Nej. För att muntra upp mig själv återupplever jag lite trevliga Melodifestivalminnen på Youtube. Men jag tittar bara på låtar som inte hör till de stora giganterna, utan snarare de som blivit lite bortglömda med tiden. Här har ni några av mina favoriter.

I dag fick Alex bestämma mat. Och när han får bestämma mat är det alltid två saker som händer.

1. Han väljer Sveriges nationalrätt nummer ett.
2. Jag lägger alltid i för mycket gott i mitt tortillabröd. Men hur mycket Alex än mobbar mig för det så lyckas jag i alla fall få igen brödet. Så tji får han.

Jag hade en riktigt jobbig natt och morgon då jag helst av allt bara ville ligga i fosterställning och gråta. Alternativt skrika. Men nu känns det mycket bättre, och jag är betydligt gladare. Det brukar bli bättre om man pratar om och diskuterar saker. Men nu ska jag inte tråka ut er med sånt.

I dag har jag hunnit med tre bra saker.

Jag har varit i stallet, där jag fick rida Liqueris. En ny bekantskap för min del, men det gick ju rätt bra trots att övningarna vi gjorde blev lite väl röriga när folk inte följde anvisningarna.

När jag kom hem tog jag mig ett långt, varmt bad. Det har jag inte gjort många gånger sedan jag flyttade in i den här lägenheten, men eftersom vi inte kommer att ha något badkar i den nya lägenheten kändes det som en bra grej att göra en sista gång. Vattnet ska vara skållande varmt, då är det som bäst.

Och till lunch gräddade jag LCHF- plättar med hallon till mig och Alex. Bästa lunchen.


Nu är väl tanken att det ska sättas igång med packningen av vårt bohag. Suck. Jag är sjukt omotiverad.

Jag är nu hemkommen efter en mysig fredagsdejt med Marielle. Vi möttes upp direkt efter jobbet och åt en tidig middag på Wagamama vid Centralen. Så himla trevligt sätt att börja helgen på. Men strax efter klockan sju var vi båda så himla trötta att vi kände att det var dags att röra oss hemåt. Som två gamla tanter. Men det är väl så det brukar vara på fredagar, man är helt slut efter ännu en arbetsvecka.

Så har Victoria och Daniels lilla dotter då fått ett namn.

Estelle Silvia Ewa Mary.

Jag tror inte att någon lyckades gissa rätt där. Estelle, som även blir tilltalsnamnet, är ett gammalt franskt namn. Kanske valdes det för att hedra Bernadotternas franska arv? Det är även ett släktnamn, då Folke Bernadottes fru hette just Estelle. Silvia och Ewa kommer från Victoria och Daniels respektive mödrar, och jag tycker att det är fint att de väljer att hedra dem på det här sättet. Så till den lilla kluringen Mary. Det är ännu en gåta varifrån det kommer. Men det är å andra sidan ett namn av kunglig börd, och det finns en hel del Marysar som kan ha inspirerat.

Det är modigt av kronprinsessparet att kasta gamla traditioner halvt åt sidan och köra på ett namn som inte är typiskt kungligt. Estelle är jättefint, och betydligt mer passande för en liten prinsessa i detta århundrade än vad jag kan tycka att till exempel Kristina är. Men det är väl en smaksak. Härligt att de vågade släppa loss när det faktiskt kom till kritan!

Eftersom vi flyttar nästa vecka har jag sett till att boka upp mina kvällar så gott jag kan. Inte helt smart kanske, men man måste ju få umgås med sina vänner också. I dag mötte jag upp Helene, Linnea och Cathrine efter jobbet för den sedvanliga fikan. Mycket trevligt att ses alla fyra igen, eftersom det var så vansinnigt längesen. Någon gång innan jul skulle jag tippa på. Det har ju hänt så mycket däremellan, resor och barn och sånt, så det har inte riktigt gått att pussla ihop.

Och i morgon ska jag träffa Marielle efter jobbet för en mysig middagsdejt. Hon ville introducera mig för något nytt matställe vid Centralen, så det ska bli riktigt spännande att se vad det är för något. Och kul att få lite kvalitetstid med Marielle också. Det blir på tok för sällan numera.

Men i helgen. Då ska jag börja packa flyttkartongerna.

Hehe.

Hehehehe......

Hehehehehehehe......

Underbart!

Hehehehehehe.....

Ok, jag kan sluta skratta nu.

Så var den äntligen här, ungen som landets alla rojalister så spänt har väntat på. Jag själv inräknad. Tidigt i morse föddes en liten prinsessa på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag har precis sett prins Daniels presskonferens, och blev nästan lite tårögd av att se hur lycklig han var. Nu är jag hemskt nyfiken på vad det lilla flickebarnet ska få för namn, men det lär väl bli offentligt inom kort. Eftersom det med säkerhet blir ett väldigt traditionellt kungligt namn skulle jag vilja satsa mina pengar på Ingrid eller Alice. Men det heter ju redan barnets mor, så det skulle väl sluta med att jag står där fattig utan pengar kvar. Bubblarnamn får i såna fall vara Lovisa och Josefina.

Stort grattis till Victoria och Daniel!

Det är så kul att läsa historier jag skrev när jag var liten. Som den här, som jag skrev någon gång på låg- eller mellanstadiet. Den handlar om hur huvudpersonen blir utknuffad ur ett flygplan, men landar i en höstack och klarar sig utan några skador överhuvudtaget. Älskar slutet...

"En kvinna stod lutad över mig. Jag satte mig upp och frågade var jag var. Hon sa att vi var i sverige. Jag blev lättad. Jag stannade hos dem i en vecka. Sedan åkte jag hem."

Jag trodde att det här skulel bli en bra dag med tanke på att det började så fint med sovmorgon. Besiktningen av lägenheten förflöt utan konstigheter och jag kom iväg till jobbet snabbare än vad jag tänkt. Men så klev jag utanför porten och ut i regnet. Eftersom det fortfarande är massa is på gator och trottoarer och samtidigt plusgrader och regn i luften var det nu halt så in i helvete. Och trots att jag var försiktig lyckades jag naturligtvis ramla och bli alldeles blöt om byxorna. Så jäkla onödigt. Man kan ju önska att de åker ut och sandar typ överallt innan det är dags att bege sig hem igen, men sådant ägnar de sig väl inte åt när det är töväder.

Självfallet var tågen försenade också. Det var något tåg som var taget ur trafik och det blev till att stå ute i kylan och vänta i en kvart. Och när det var dags att byta till blå linjen vid T- Centralen var det ännu mera strul. Vet itne vad de sysslar med där riktigt, men tågen går från fel perronger, inte enligt tidtabell och när de väl åker så går det så långsamt att det nästan skulle gå fortare att promenera.

Men nu är jag i alla fall på jobbet. Och jag hopaps verkligen att ingenting annat kommer att gå fel i dag. Det orkar jag inte med.

Tänkte att jag skulle visa lite fler bilder från lördagens kalas.



Det bjöds på välkomstshot.



Födelsedagsbarnet fick en present med tillhörande vinflaska.



Och så fick vi nya shots.



Så var det dags för introtävling. Vissa låtar var omöjliga, andra plättlätta. Jag hamnade någonstans på andra, tredje, fjärde plats. Ett par poäng från förstaplatsen i alla fall.



Och så var det shottävling. Mitt och Alex bidrag såg ut så här. Urgröpta jordgubbar fyllda med passoa.



Det fixades, blandades och skiktades för fullt i köket.



Shadi och David bjöd på After Eight.



Nilo och Elias var där.



Det här var den, i mitt tycke, finaste shoten. Också den som vann tävlingen, men det visste vi ju inte än.



Man fick en shot var. Dessa skulle bedömas på en tiogradig skala utefter kriterierna utseende, smak och eftersmak.



Det här var den knasigaste shotten. Den skulle drickas ur glas som var fastlimmade på en planka. Namnet var Happy Joy Joy och den innehöll popcorn.



Jacobs Stars and Stripes- shot vann och priset var en knallpulverpistol som gick laget runt.



Shadi var inte rädd för att trycka av.



Marielle ville också leka rysk roulette.



David körde cowboystilen.



Och så serverades det ännu mer shots.



Plankan plockades fram igen.



Till slut vågade sig Gösta fram också.



Marielles jello shots var som godis. Fast fulla med sprit.



Klockan var en bra bit över tre när vi till slut tog en taxi hem. Och jag insåg att jag borde ha slutat shotta för längesen. Men det var en mycket lyckad fest, och jag har lärt mig att det där med att shotta kanske faktiskt är min grej ändå. Om det är en god shot och inte tequila eller liknande.

Fettisdagen är här (och jag har i smyg fnissat åt en skylt på ett bageri löd Fettis- dag)! På jobbet blev vi bortskämda med semlor modell lite mindre som vår hyresvärd bjussade på. Ett mycket trevligt initiativ, även om jag tycker att det är lite tråkigt att äta en semla rakt upp och ner som den är. Det smakar mest bulle och om den inte är purfärsk är det inte en så himla trevlig upplevelse. Denna semla var dock relativt nygjord, så den var helt ok.

Men jag föredrar ju den klassiska hetväggen. Semlan ska bada i varm mjölk. Därför hade jag tänkt köpa på mig ännu en på väg hem från jobbet. Eftersom det var den sista semlan jag tänkt äta på ett helt år kändes det ok att trycka i sig två stycken på samma dag. Men de planerna gick om intet när jag insåg att det inte fanns en enda semla kvar i hela Västertorp. Slutsålt. Så jädra elakt.

Det var nog inte så bra att dricka det där kaffet i förmiddags. Har mått lite illa ända sedan dess. Åt därför inte lunch förrän nu, vilket innebär att det bara är en och en halv timme kvar till hemgång. Sweet.

Har för övrigt fått vansinnigt mycket gjort på jobbet i dag, trots att jag varit så galet trött. Helst skulle jag vilja belöna mig med slapphäng i soffan tillsammans med en bra serie, men i dag måste jag faktiskt städa lite. Min hyresvärd kommer nämligen i morgon för att besiktiga lägenheten och då är det kanske trevligt om det är lite rent och fint. Borde väl även börja packa så smått, men jag vet inte vilken ände jag ska börja i. Böcker? Skivor? Porslin? Det lär väl sluta med att jag sitter där dagen innan vi ska flytta och panikpackar allt då.

Ibland har nöden ingen lag och man tvingas ta till drastiska åtgärder. Som att dricka kaffet från jobbets kaffemaskin. Men med mycket skummad mjölk går det nog ner.

Åååhhh, den här måndagen blev ju inte direkt munter. Ända sedan jag kom hem har jag bara fixat med än det ena och än det andra, jag har knappt fått sitta ner på arslet mer än fem minuter i taget.

Jag har:

Tvättat sedan klockan 18. Ett jäkla spring ner till tvättstugan.
Lagat middag. Riktig mat för en gångs skull och inte bara kokat tortellini.
Bakat bröd.
Diskat.
Sorterat och rullat ihop strumpor.


Ganska bra facit, tycker jag nog. Men nu får det banne mig vara nog. Några vändor till ner till tvättstugan men sedan räcker det med hushållssysslor för den här dagen. Någon måtta får det ju ändå vara. Istället tänker jag ägna det som återstår av den här kvällen till att se på ett avsnitt eller två av American Horror Story. Because I´m worth it. Så. Jävla. Värd.

Alex har under nästan hela vårt förhållande mobbat mig för min förkärlek till bearnaisesås. Om middagen hemma består av en köttbit vill jag ha bearnaisesås till. Går vi ut på restaurang är det nästan säkert att jag beställer en köttbit med bearnaisesås. Och om just den köttbiten serveras med en annan sås frågar jag om jag inte kan få bea istället.

Alex har sedan länge tröttnat och efterlyser alltid någon annan sås. Jag säger alltid att självklart kan han få en annan sås, men då blir det två såser för jag ska ha min bearnaise i alla fall. Och så slutar det med att det bara blir en sås- den jag vill ha. Men då har jag åtminstone erbjudit mig att göra en annan sås till honom, och motsätter han sig det så är det inte mitt fel.

På ett sätt förstår jag honom, men samtidigt så vill jag ju äta det jag tycker är godast. I synnerhet om man går på restaurang och betalar dyra pengar. Då byter jag hellre ut rödvinssåsen mot det bättre alternativet, och är nöjdare med maten.

Och det var så skönt att läsa artikeln ovan. Jag är inte ensam om det här med bearnaisesåsen.

Jag känner mig lite ruggig och frusen, så jag har bäddat in mig i täcket i soffan. Gjorde en kopp te som jag sörplade i mig medans jag tittade på American Horror Story. Jag hoppas verkligen att jag inte håller på och blir sjuk, för sånt har jag inte tid med. Massor att göra på jobbet och massor att fixa med hemma inför flytten. Så alla elaka sjukdomar som planerar att invadera min kropp- håll er borta!

Jag var på utflykt i dag. Hälsade på Malin i Skogås och lekte med hennes tvååriga son i några timmar. Kanske inte den aktivitet man helst utsätter sig för när man har varit på fest dagen innan, men det var himla mysigt ändå. Den lilla vildingen hade så mycket energi som han behövde få utlopp för, så det fanns inte riktigt tid till att vara bakis. Och så fick jag ju hembakad morotskaka, och det är ju ett dokumenterat bra botemedel mot baksmälla.

Jag missade ju Melodifestivalen igår då vi var på födelsedagsfest. Det tog jag dock igen i dag, tur att programmet går att ses på SVTplay så här dagen efter. Och alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Björn Ranelid och Sara Li. Under tre minuter skrattade jag oavbrutet tills tårarna sprutade. Sedan var jag tvungen att spola och se om klippet en gång till. Och skratta ännu mer. Det här är lätt det roligaste bidraget någonsin i Melodifestivalens historia, och det utan att medvetet försöka vara roligt. Ja jisses. Den där Björn Ranelid. Men jag måste erkänna att refrängen klistrar som tuggummi i hjärnan, mycket effektiv.

Vi var hos Marielle och David igår. David hade fyllt tjugoåtta år, vilket givetvis måste firas. Temat för festen var (Sh)Tjåtta och i dag mår jag väl som jag förtjänar.

Annandag jul hade vi strömavbrott här hemma. Mitt i natten var det, och jag hade somnat på sängen. Alex väckte mig genom att lysa en ficklampa i ansiktet på mig och meddelade att strömmen var borta. Så vi la oss och somnade ganska så snart. På morgonen efter funkade det igen och vi tänkte inte mer på det. Men så kom elräkningen hem i brevlådan. 900 kronor i kompensation! För något som inte alls var mer än tolv timmar som elbolaget påstår, utan snarare max fem- sex. Men det är ju ingenting som jag tänker upplysa dem om, vill de ge mig pengar så tar jag gärna emot dem. Och vi hade ju faktiskt ett strömavbrott även i januari, som var betydligt jävligare. Som vi inte har fått någon kompensation för.

Hemkommen från stallet, där jag hade nöjet att rida Domino för tredje lördagen i rad. I dag gick det dock inte så bra osm det har gjort tidigare, och delvis hade det nog att göra med övningen. Snabba övergångar mellan trav ocg galopp där man inte riktigt hann landa i den nya gångarten innan det var dags att övergå till den andra. Men det är bara mitt fel, och inget jag kan lasta hästen för. Han vill ju gärna vara till lags och får han inte de rätta hjälperna är det klart att han inte förstår.

Nästa vecka ska vi eventuellt ta övningen till nästa steg och rida serpentinbågar med galopp i bågen och trav eller skritt över medellinjen. Det lär ju bli en utmaning. I synnerhet som att jag garanterat lär få en annan häst nästa vecka då jag haft Domino tre gånger i rad. Tråkigt nog.

För andra dagen i rad är det PF. Alex var hemma och käkade innan han åkte till en kompis som har inflyttningsfest/ födelsedagsfest. Jag hade inte någon lust att följa med eftersom jag går på reservkrafter som det är och dessutom ska kalasa till det i morgon. Men det gör inget för jag har sällskap av Mr Marabou Black, som är min nya bästa vän i godishyllan. Tillsammans ska vi ägna kvällen åt att se en hel radda avsnitt av de olika serierna som jag följer. Och vi börjar väl med gårdagens rykande färska Big Bang Theory. Nu kör vi!

Vad tycker ni om min gamla plånbok? Fräsig va?

Fredagen är här! Jag tänkte att det ska bli skönt att vila upp sig, men i nästa sekund kom jag på att det inte blir så mycket vila den här helgen.

I morgon bär det som vanligt av till stallet. På kvällen ska vi hem till Marielle och David på födelsedagsfest.
På söndag ska jag till Skogås och hänga med Malin och hennes tvååring. Inte helt optimalt när man har varit på fest dagen innan, men så får det vara.
Någonstans däremellan ska jag också hinna städa lite hemma och påbörja packningen inför flytten. Och så ska jag försöka få tillräckligt med sömn.

Det blir nog bra det här. Bara jag inte glömmer bort att andas på vägen så ska jag nog klara mig helskinnad genom den här helgen.

Ja, pojkvänsfritt alltså. Alex är på after work med sina kollegor, så jag har lägenheten alldeles för mig själv i kväll. Lite tomt, men samtidigt rätt trevligt ibland. Hittills har jag haft en himla masa roliga saker för mig. Här kommer en lista.

Slagit på datorn och surfat runt på de bloggar och sidor som jag dagligen följer. Det är i stort sett alltid det första jag gör när jag kommer hem. Och ja, jag önskar ofta att det inte var det, men jag kan inte låta bli. Om någon känner till någon bra avvänjningskurs är det bara att tipsa.

Sett premiäravsnittet av På middag hos Hannah & Amanda. Gäster var Thomas Bodström och Camilla Läckberg, och eftersom jag är ett stort Läckberg- fan var det jackpott för min del. Vill ni se programmet gör ni det här.



Pratat i telefon med Helene i en halvtimme. Hon skickade ett sms med fantastiska nyheter, och då var ju jag tvungen att ringa upp och få höra mer. Helst skulle jag vilja ge henne en lång kram, men det får vänta till vi ses nästa vecka.



Lagat mat. Det fick bli LCHF- plättar igen, och det sörjer jag inte över. Det är så himla gott att jag lätt kan äta det varje dag i en veckas tid. Och eftersom Alex tycker att det är en efterrätt, i synnerhet när jag äter dem med hallon och kesella, är det trevligare att äta det när han inte är hemma. Då slipper jag hans gnäll.



Jag har lyssnat på den här låten på Youtube. Fortfarande en stor favorit.



Ett avsnitt av The Lying Game har jag plöjt igenom. Ännu en serie om tvillingar som byter plats med varandra, och till skillnad från i Ringer så är dessa tvillingar ungdomar.



Och nu tänker jag äta lite choklad. Och vänta på att Alex ska komma hem så att jag kan få en kram.

Det där med att hitta lösningar på problem och träna hjärnan i klurigheter ägnade vi oss åt en hel del när jag gick i låg- och mellanstadiet. Bland annat fick vi lösa problemet ovan, och jag kan stolt meddela att jag lyckades med det både när jag var liten och nu när jag är tjugosju år gammal (från och med nu kan ni kalla mig för geni).

Lyckas du knäcka gåtan? Och tänk nu på att det är meningen att ett barn ska klara det...





























Och här kommer svaret:
Om de reser skylten så att Fredrikshavn pekar åt hållet de kom ifrån så kommer även övriga pilar att peka åt rätt håll. Plättlätt!

Jag hade planerat att lägga mig tidigt igår, men när det väl hände var klockan närmare midnatt. Att tvingas gå upp imorse var således en plåga av sällan skådat slag (ok, nu överdriver jag men det var skitjobbigt), och jag snoozade några gånger för mycket. Och varje gång klockan ringde började Alex yrvaket mumla om massa jobbsaker. Han kan inte ha drömt om roliga saker den natten...

Nu ska jag försöka ingjuta lite energi och fart i mig själv, så att den där tröttheten försvinner några timmar framöver. För det är banne mig ett lidande att sitta på jobbet och vara så trött att huvudet svider. Dessutom är jag godissugen. Jäkligt illa.

När jag gick i högstadiet fick vi läsa Mina Drömmars Stad av Per Anders Fogelström. Det är nu över tio år sedan, och jag tänkte att jag skulle ge mig i kast med denna klassiker ännu en gång.

Boken utspelar sig i Stockholm under mitten av artonhundratalet, och under tjugo års tid får man följa Henning. Han flyttar till staden som femtonåing, full av drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. Det blir inte riktigt som han tänkt sig, men han lyckas skapa sig en fin tillvaro trots fattigdom.

Mina Drömmars Stad är precis så bra som jag mindes det, om inte bättre. Det är spännande att läsa om hur min hemstad såg ut och hur livet för dess invånare tedde sig för hundrafemtio år sedan. Det var så otroligt annorlunda från hur vi har det i dag, och fattigdom med tillhörande löss, prostitution och överbefolkade lägenheter var vardagsmat för de allra flesta.

Nu ska jag se till att snabbt köpa på mig fortsättningen, Barn av sin stad.

Eftersom det snöar så vansinnigt ute tänker jag bjucka er på ett vinterminne från min barndom.

Enda gången som jag har fått vara Lucia på riktigt (och gå längst fram, även om det fanns andra Lucior med i tåget) var när jag gick i tredje klass och det skulle lussas på fritids. Där funkade det som så att man lottade vem som skulle få äran att gå längst fram i tåget, men eftersom jag var den enda tjejen i årskurs tre som gick på det fritidset så behövdes ingen lottning. Luciarollen var min per automatik. Tråkigt nog var jag väldigt blyg när jag var liten, och att gå längst fram och bli uttittad var ingenting för mig. Jag ville smälta in och vara en i mängden. Så istället blev det en tjej i tvåan som fick det åtråvärda uppdraget att leda luciatåget.

En del av mig ångrade ju självklart det där. Men då var det redan för sent och en ny Lucia hade utsetts. Men ingen kunde ta ifrån mig att jag var den finaste av alla Lucior som gick i tåget det året. Mamma hade bundit min krona med lingonris och det röda bandet runt midjan var brett och fint. Får jag någon gång en dotter och hon vill vara Lucia, ska jag banne mig binda henens krans med lingonris också. Mycket finare än glitter.

Igår när vi satt på restaurangen började det toksnöa ute. När det var dags att gå hem hade det där snölagret växt med gott och väl en halv decimeter, och imorse var det bara till att börja pulsa i snöhelvetet när det var dags att ta sig till tunnelbanan för att åka till jobbet. Och nu när jag tittar ut genom mitt fönster, vad skådar mitt öga? Snöstormen härskar ännu en gång, och det virvlar snö både uppåt och nedåt och framåt och bakåt. När ska det ta slut???!!! Det må vara vackert med kritvit snö som glänser i solen (snöstorm räknas inte hit) men jag är så evinnerligt trött på det nu. Kan det inte få bli barmark och värme snart så att krokusarna och snödropparna äntligen kan få titta upp och fåglarna vända hemåt och glädja oss med sin sång i vårsolen?

Så var vi åter i hemmets trygga vrå efter en trevlig middagsstund på restaurang inne i stan. Jag åt så mycket att jag fick ont i magen och jag undrar nu om jag har en liten entrecotekalv där inne, för jag känner mig rund som en gravid kvinna. Men så brukar det vara när jag har ätit på restaurang, så det är inte en helt obekant känsla. Om än ovälkommen och obehaglig.



Bästa sällskapet!



Jag åt en toast skagen till förrätt.



Och till varmrätt fick det bli entrecote. Rödvinssåsen bytte jag ut till bearnaisesås. Så klart.



Nu behöver jag inte äta mer den här veckan.

Alla Hjärtans Dag. Mer kommersiellt än så blir det väl inte. Presenter ska köpas och ges bort, och nuförtiden verkar det inte räcka med en ros eller ett kort utan det ska slås på stora trumman och köpas smycken och grejer. Så vansinnigt onödigt. Nej, då gör jag hellre som jag och min karl ska göra i dag- gå på restaurang och unna sig lite god mat. Jag har redan spanat in menyn, och det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Det kommer att bli en härlig myskväll, precis vad som behövs mitt i veckan. Lyx.

Jag är som sagt en samlare. Allt ska sparas, inget får slängas. Framför allt biobiljetter var viktiga att ha kvar, och när jag var hemma hos mina föräldrar och rensade i söndags hittade jag min lilla samling. Och nu åkte den i sopen. Men jag fascineras nästan lite över min förmåga att samla på mig massa skit.



Det var en hel del biobiljetter.



70 kronor kostade det tydligen att se Titanic. Och det var dyrt då. Oj, oj, oj tänk om man hade vetat då att priserna skulle skjuta i höjden och att det i dag kostar minst en hundring för att se en film på bioduken.

The Walking Dead har äntligen börjat igen! Tänkte bara upplysa er om det, mycket viktig händelse. Så att ni inte missar det, menar jag. Och har ni inte sett det tidigare är det banne mig hög tid att göra det nu. Galet bra serie! Speciellt om man gillar zombies, men det är inte ett krav.

Jag hade egentligen tänkt göra plättar till middag i dag, men eftersom jag ändå var tvungen att fixa matlådor till veckan och det blev en bit över, åt jag lax med fetaosttäcke istället. Och det var ju gott det med.

I lördags kalasades det loss på Marabous nya chokladkaka med saltlakrits i det Nilssonska hushållet. Det var ju trots allt Melodifestivalen, och lördagssnackset hemma i soffan måste ju matcha glittret på tv:n. Och jäklarimej, vad god den var! Det bästa är att Alex inte är så förtjust i lakrits, så jag fick sitta och knapra i mig hela alldeles själv. Då var det fest, må ni tro!

Kan ni tänka er vilken liten hurtbulle jag var en gång i tiden! Nu var det ju förvisso inte en riktig marathon jag sprang, men en minimara är inte kattskit det heller. Ja, okej, jag sprang väl kanske inte heller hela tiden utan gick större delen av loppet. Men jag tog mig runt! Och det tycker jag att jag ska ha en eloge för. Och för att jag inte fuskade och tog genvägar.

Ny vecka, nya tag. Jag har bestämt mig för att försöka att inte deppa över sådant som jag inte kan styra över och att inte måla fan på väggen. Två saker som jag annars är världsbäst på, så det lär ju bli en rejäl utmaning för mig. Men nu är det fokus på positiva saker som gäller, så att jag kan bli lite gladare och lyckligare och slippa den där klumpen som bosatt sig i magen.

Så. Måndag alltså. Jag lever fortfarande lite på lyckan att få hålla i Ingrid igår. Det lilla knytet som var så underbart. Men samtidigt är jag trött som jag vet inte vad. Alex satt uppe till tre inatt och jobbade, och även om jag somnade vid tolv så var det en orolig sömn tills det att han kom och la sig. Men jag har druckit kaffe nu på morgonen, så vi får hoppas att det blir en extramotor för mig i dag. Det kan behövas, för jag har sjukt mycket på jobbet just nu. Men jag har samtidigt ingen ork till att stressa upp mig över det, och det är vansinnigt skönt.

På tal om Hultsfred. Jag var hemma i mitt barndomshem i dag och rensade lite bland massa gamla grejer. Hittade en hel del roliga saker som jag sparat (en del kommer jag att visa upp här, så får ni se hur knäpp jag är som vägrar slänga sådant som alla andra tycker är skit och skräp), och i en låda låg mitt armband från Hultsfredsfestivalen 2005. Helt galet att jag har sparat det, men å andra sidan inte särskilt förvånande.

I dag var jag hemma hos Cathrine och Jonas och fikade. Fick träffa lilla Ingrid för första gången. Hon var så himla liten, men så är hon ju inte ens en månad gammal än. Och så vansinnigt söt. Jag fick hålla i henne, och hon låg i min famn i gott och väl en och en halv timme. Efter ett tag somnade hon, och jag hade inte hjärta att lämna ifrån mig henne förrän hon vaknade. Hon var bedårande, helt underbar. Snacka om att den där längtan efter en egen bebis väcktes igen, men samtidigt säger ju förnuftet att det inte är läge för sådant just nu så för tillfället får man väl hålla till godo med Ingrid så länge.

Hon fick en present av mig och Alex också. En svart klänning och en blå- och vitrandig tröja (ja, ni kan ju se själva på bilden), som blev mycket uppskattade.

Jag använder mig i stort sett aldrig av fänkål i min matlagning. Men jisses vad det ser ut som ett hjärta.

Igår såg jag äntligen En dag. Passade på när Alex spelade dataspel, för jag misstänker att han hade blivit missnöjd om jag tvingat på honom den filmen. Jag läste ju boken i höstas, och den blev jag enormt besviken på. Därför var mina förväntningar för filmen extremt lågt ställda och jag hade inga förhoppningar på den alls. Vilket kanske var bra, för då blev jag istället positivt överraskad. Men precis som i boken brydde jag mig inte så mycket om Dexter och Emma förrän på slutet, allt innan det var mest en lång transportsträcka. På det stora hela får filmen godkänt av mig, men inte mer än så.

Dagens middag: Zucchinitagliatelle med kyckling i saffranssås.

Jag fortsätter att laga rätter ur mina kokböcker, och den här gången blev jag tyvärr lite besviken. Inte så att det var äckligt, det var en helt ok rätt, men jag tvivlar på att jag kommer att laga den igen. Eventuellt någon variant på den, men inte så som receptet ser ut.

Zucchinitagliatelle med kyckling i saffranssås
(4 portioner)

2 zucchini
2 msk olivolja
salt och peppar
600 gram kycklingfilé
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 fänkål
1 röd paprika
1 knippe grön sparris
0,5 gram saffran
1 msk kycklingfond
1 dl vatten
2 dl grädde

Hyvla zucchinin till tagliatelle med en potatisskalare och lägg i en skål. Häll över olivolja och strö på salt och peppar. Strimla kycklingfilén. Skala och finhacka lök och vitlök. Dela fänkålen, skär bort roten och skär i skivor. Strimla paprikan. Skär sparrisen i lagom stora bitar. Hetta upp en stekpanna och bryn kycklingen i några minuter. Tillsätt lök, vitlök, fänkål, paprika och sparris och stek i ytterligare några minuter. Strö över saffran och häll på fond och vatten. Låt det koka i någon minut och häll sedan på grädde. Smaka av med salt och peppar. Zucchinitagliatellen la jag i en kastrull, kokade upp vatten i vattenkokaren och hällde det sedan i kastrullen. Men det går lika bra att äta zucchinitagliatellen kall.
Alex, som behöver massa kolhydrater för att inte svälta ihjäl, fick även vanlig fullkornspasta till sin kycklingsås.

Filmen vi såg igår var Baksmällan 2. Konstigt egentligen att ingen av oss har sett den tidigare med tanke på att ettan var så bra. Nu är detta dock åtgärdat.

Precis som i första filmen vankas det bröllop, och den här gången är det Stu som ska gifta sig i Thailand. Hela gänget följer med, och då han har avsagt sig allt vad svensexor heter nöjer de sig med att ta en öl vid lägerelden på stranden. Nästa dag vaknar de på ett hotellrum utan att ha någon aning om var de befinner sig eller vad som har hänt. Till råga på allt saknas brudens sextonåriga lillebror, och de ger sig ut på jakt efter honom- och som förra gången har de varit med om de sjukaste saker man kan tänka sig. Vilket de upptäcker allteftersom.

Det bjöds inte på riktigt lika många skratt den här gången, men det är definitivt en värdig uppföljare. Den är galen och rolig och jag förstår inte hur manusförfattarna lyckas komma på sådana sjuka grejer. Vill man se en bra komedi rekommenderar jag den här. Om man redan har sett ettan förstås, annars är det den man bör se.

Så är jag äntligen hemma från stallet. Missade bussen, och nästa gick efter en halvtimme. Så vansinnigt segt, men som tur är behöver jag inte åka kommunalt särskilt ofta.

Fick rida Domino i dag. Han är väldigt fin, även om han förra veckan bet mig i tummen när jag skulle kontrollera sadelgjorden. Dagens huvudövning var först tre serpentinbågar i kort trav, där man skulle bryta av till skritt varje gång man kom fram till medellinjen, för att efter 4-5 steg komma fram i trav igen. Efter det skulle vi rida på volterna i skritt. Vid A skulle man fatta galopp, galoppera en halv volt fram till medellinjen för att där sakta av till skritt, ställa om hästen, fatta ny galopp och gå ut på den andra volten i andra varvet. Det tyckte Domino var jätteroligt, och han ville galoppera mest hela tiden. Även om han lyssnade på mig så blev han rätt stark, och jag hade ett fasligt sjå att försöka få honom att lugna sig på slutet. Men på det stora hela får jag vara nöjd. Övningens kärna var att använda sig av så små hjälper som möjligt, och det lyckades jag ändå rätt bra med. Inga flaxande armar eller skänklar som var överallt.

Vi har haft filmkväll här hemma. Snacks fick den här gången bli edamamebönor med flingsalt. Dels för att det är betydligt nyttigare än popcorn, choklad, godis och allt anant onyttigt som jag är sugen på, men också för att vi hade de där bönorna i frysen. Och nu är det definitivt läge att börja äta upp allt som finns i frysen så att vi inte behöver hantera så mycket mat när vi flyttar om några veckor.

Nu: Sovdags. För i morgon blir det till att gå upp tidigt och åka till stallet.

Förr om åren var jag extremt shoppingglad. I synnerhet när jag arbetade på Drottnigngatan, då gick det knappt en dag utan att jag kom hem med åtminstone något litet. Och ofta kom jag hem med ännu en svart klänning. Det är konstigt det där, för hur mycket jag än shoppade då tycker jag inte att jag har något att ha på mig i dag. Det finns liksom inget fint i garderoben. Nuförtiden shoppar jag i stort sett aldrig kläder. Ibland går jag och spanar i butiker, men jag kommer allt som oftast hem tomhänt.

Men inte i dag. I dag kom jag hem med två påsar från H&M. Den ena innehöll ett par tights (verkligen välbehövt eftersom nästan alla par jag äger är trasiga i grenen) och ett par svarta byxor till mig själv. Jag vet, jag vet. Svarta byxor, tänker ni nu, kunde hon inte ha köpt något annat för en gångs skull? Och jag provade faktiskt båda blå och gröna byxor, men det var bara de svarta som jag tyckte satt bra. Så det fick bli så.
I den andra påsen fanns presenter till lilla Ingrid. Det är fasiken inte lätt att köpa bebiskläder. Det är helt galet vad könsstereotypt det är på barnavdelningen. Rosa och gulligt för flickor och blått och tufft för pojkar. Men jag hittade lite schyssta grejer till lilltösen, och jag hoppas att hennes föräldrar håller med.

Och det var det. Fick hem en förmedlingsavgift på nya lägenheten från bostadsförmedlingen i brevlådan i dag. Tusen spänn vill de ha, så nu blir det ingen mer shopping den här månaden.

Nostalgitrippen bland de gamla bilderna fortsätter. Här ser vi mig och Marielle på Hultsfred 2005. Det känns som en halv livslängd sedan. Det var det där året när alla artister jag gillar spelade på Hultsfred, och det gör lite ont så här i efterhand att jag inte ens såg hälften av dem. Men Håkan Hellström missade jag inte. Och att sitta längst bak under The Arks spelning och känna hur marken rörde sig fram och tillbaka när folk hoppade framme vid scenen. Marilyn Manson var ett kärt återseende och när Nine Inch Nails spelade satt jag i ölområdet under ett paraply.

Vi bodde på skogscampingen, vid kissdiket. Våra grannar drack öl ur en tratt med slang. En gång såg vi hur den där tratten låg nere i diket där alla gick och kissade. Senare under dagen satt grannen med den där slangen i munnen och drack öl... När jag kom hem spolade jag av det där tältet med högtryckstvätten. Sedan dess har jag inte sett det, men jag kan ibland tänka på det och undra hur det luktar. Går det överhuvudtaget att använda igen?

Well, well, well det är fredag igen! Fasiken, vad fort den här veckan har gått (and I love it!). Man ska inte önska bort dagarna så att helgen ska komma snabbare, men den här veckan har varit så värdelös att jag gör det i alla fall. Men jag ska försöka att ta tillvara på dagarna i framtiden, och hitta på roliga saker istället för att bara önska att de kan ta slut så fort som möjligt. Det blir nog lite lättare också när snön och kylan försvinner och våren gör sitt intåg.


Annars då?

Jag ska göra ett stopp i stan efter jobbet. Har fått tips om byxor som skulle kunna vara intressanta för mig, så förhoppningsvis kommer jag hem med åtminstone ett par. Ska även hitta en present åt en liten bebis.

I morgon är det Melodifestivalens andra deltävling, och den missar jag självklart inte! Och den här gången är inte förväntningarna uppskruvade. Jag har läst tidningarna, och enligt dem så är det ett svagt startfält. Jag väljer att tro på det, även om jag hoppas få det motbevisat.

Jag åker kommunalt till stallet i morgon. Jättekul om det är lika kallt som i dag. Jag hade tretton minusgrader när jag gick hemifrån, en kollega hade sjutton. Ser inte fram emot att vänta på bussen i sådana temperaturer.

På söndag ska jag få träffa Cathrine och Jonas lilla bebis! Åh, det är det jag ser fram emot mest. Lilla Ingrid är en månad nu, och jag har fortfarande svårt att fatta att Cathrine är mamma. Det känns så stort.

Jag får panik på alla möbelfirmor som har rea just nu. Är det ok att shoppa loss till nya lägenheten innan man ens har flyttat in?

Igår läste jag ut Angel. Den är skriven av Katie Price, som kanske mest är känd under namnet Jordan. En av Englands skandaldrottningar, som väl från början var glamourmodell men som sedan närt sitt kändisskap med diverse skandaler och även en dokusåpa om sitt liv och äktenskapet med Peter André.

Angel ska snart fylla sjutton. För ett år sedan, på sin sextonde födelsedag, fick hon veta att hon är adopterad. Det förändrade allt och sedan dess känner hon sig alltmer som en utböling i sin egen familj. I hela sitt liv har hon varit hemligt betuttad i sin storebrors kompis Cal, och när hon en dag byter ut de sedvanliga tråkiga kläderna mot något lite mer utmanande och piffar till sig mer än vanligt när hon och hennes vän ska gå på krogen, börjar Cal se på henne på ett annat sätt. Angel upptäcker att hon faktiskt inte ser så alldaglig ut som hon alltid har trott, och snart blir hon kontaktad av en modellagent. Vips så har hon blivit Englands mest kända glamourmodell och alla vill ha en bit av henne. Men den hon helst vill dela sitt liv med, Cal, verkar inte vilja veta av henne. Hon dras in i en nedåtgående spiral av dåliga pojkvänner och droger, och till slut hamnar hon på botten.

Med tanke på att det är Katie Price som har skrivit den här boken kan jag erkänna att jag inte hade några jätteförväntningar på den. Och efter att ha läst den har jag fått bekräftat att Nobelpriset i litteratur aldrig kommer att hamna i hennes ägo. Sättet hon skriver på är precis så som alla "experter" säger att man inte ska skriva för att lyckas klämma fram en bra bok. Det är mycket beskrivningar av hur människor ser ut och exakt vad de har på sig, platta dialoger som inte känns levande etc.
Det känns mer som en ungdomsbok, även om jag antar att den riktar sig mot vuxna. Förutsägbar är ett annat ord som jag tycker beskriver den bra, vilket gör att spänningen försvinner ganska omgående. Enda anledningen till att jag egentligen ville ge mig i kast med den här boken är för att den är skriven av Katie Price. Och nu undrar jag ju förstås hur mycket hon har hämtat från sitt eget liv och hur mycket som bara är rent hittepå.

Här sitter jag och har tråkigt.

Alex smet iväg till affären för att handla och undrade om jag ville ha något. En semla. Han kom tillbaka med den sorgligaste lilla semlan jag någonsin sett. Visst, den höll inte konditoristandard vilket jag kan förstå när den säljs på Hemköp, men några krav borde det väl ändå finnas? Knappt någon mandelmassa var det i den heller. Så jag är tacksam för att Alex köpte den åt mig, men besviken för att den var en flopp. Och det blir ju inga fler billighetssemlor för min del. Nästa semla köper jag på konditori.

Inte ok.

Hittade massa gamla bilder när jag rensade i helgen. Tänkte dela med mig av dessa, och vi börjar med beviset på att jag alltid har varit en hästtjej.



Här var jag inte ens fem år. Bilden är tagen på midsommarafton i Härkeberga, en bit från Enköping. Farmor och farfar hade sitt lantställe i närheten, och vi brukade åka dit och dansa runt midsommarstången. Där fanns även möjlighet att rida en kort tur eller åka häst och vagn. Jag tjatade självklart till mig att få göra både och, trots att köerna var milslånga (kändes det som då i alla fall). Nu är bilden lite dålig, men man kan ändå se hur lycklig jag var över att få sitta på den där hästen.



Den här bilden tror jag är tagen i Gysinge. Jag har små minnesfragment från den stunden också, den där lyckan av att först upptäcka hästen och att sedan få sitta på den.



Och så fick jag äntligen börja på ridskola. Här har vi varit ute i skogen. Den lilla shettisen heter Tom, och han slängde av mig ett par gånger, vill jag minnas. Tur att det inte var så hög fallhöjd...

Jag kom i säng alldeles för sent igår, vilket straffar sig i dag. Är så trött att ögonen svider och huvudet värker. Så i dag blir det inga hisnande aktiviteter för min del. Efter jobbet planerar jag bara att åka hem och slappa framför någon bra serie. Mer än så tror jag inte att min stackars kropp orkar med, och det är inte så att jag klagar. Fick jag välja skulle jag redan ligga där hemma i soffan.

Lovade ju att presentera er för Daniel. Så här är han. Vi lyckades rätt bra med att rädda honom undan döden i form av hjärtinfarkt. Och nu kan man nästan kalla mig expert på det där med livräddning. Ja, bortsett från att jag garanterat skulle få panik och glömma allt jag lärt mig om jag skulle hamna i en situation då någon behöver hjälp på riktigt.

Mysa under täcket i soffan med en bra serie, det är vad jag har gjort sedan jag kom hem. Och det är tamejsjuttsingen inte kattskit. Hade jag haft en bit kladdkaka också hade det varit höjden av tisdagslyx.

Efter jobbet mötte jag upp Linnea och Helene för en liten fika. Ett alldeles lagom tisdagsnöje. När jag kom hem blev det dock otrevligare. Flärpen som man drar upp blixtlåset till skorna med hade på något underligt sätt lossnat och det gick inte att öppna blixtlåset. Både jag och Alex försökte få upp det, men det var kört. Det slutade med att jag fick åla ur foten ur skon, och med lite våld gick det till slut. Får ta med skon till skomakaren inom en snar framtid, och hoppas att han kan fixa den. Annars vet jag inte vad jag gör. Åh, typiskt.

Jag har varit lite frånvarande här under förmiddagen. Har nämligen varit och förstorat underläppen, tyckte att det behövdes. Snajsigt va?






Nääääää.... Gick ni inte på den? Nej, inga läppförstoringar för min del. Däremot kastades jag hastigt och lustigt in i en hjärt- och lungräddningskurs som tog hela förmiddagen. Det var mycket lärorikt och nu behöver inte mina kollegor oroa sig om de skulle råka ut för hjärtstopp eller bli medvetslösa- för nu vet jag hur jag ska hjälpa dem! Men fy satan vad jobbigt det var att göra bröstkompressioner (ja, för er oinsatta så är det när man trycker med händerna mot en persons bröstkorg för att få igång hjärtat) på Daniel. Ja, det var vad vi döpte vår docka till, efter den gamla revisionschefen. Ni kan få stifta bekantskap med honom lite senare.

Nu får vi bara hoppas på att jag inte behöver använda mina nya kunskaper. Aldrig någonsin.

Dagens middag blev broccolisoppa, och det hände ett litet (eller snarare supermegagigantiskt) missöde när jag lagade den. När det var dags att mixa den sprutade det kokhet soppa över halva köket- och mig. Min stackars handled är nu alldeles röd och det gör galet ont. Lär väl få en fräsig blåsa också. Åh, så jäkla onödigt! Tur att jag har en fin pojkvän som hjälpte mig att städa upp eländet. Och soppan blev till slut rätt god.

Note to self: Mixa inte soppa i mixern utan med mixerstav.


Broccolisoppa
(2 portioner)

1/3 purjolök
1 broccolistånd
1 vitlöksklyfta
6 dl grönsaksbuljong
1 dl grädde
salt och vitpeppar

Strimla purjolöken och bryt broccolin i små buketter. Skala och finhacka vitlöken. Lägg broccoli, purjolök och vitlök i en kastrull och fyll på med buljongen. Koka under lock i 15- 20 minuter. Mixa sedan soppan med mixerstav. Tillsätt grädde och låt koka i 5 minuter. Smaka sedan av med salt och peppar.

Jag sprang på mina gamla skolböcker när jag rensade igår. För den som inte vet läste jag konstvetenskap ett år på högskola direkt efter gymnasiet. Det var kanske med facit i hand inte en kurs som var helt i min smak, då jag mest är intresserad av äldre konst och inte så mycket av det som är för modernt och konstigt. Och det var mest modernt och konstigt som kursen handlade om.

Tänk vad mycket pengar jag har kastat ut på de där böckerna. Och då är de flesta av dem näst intill oanvända. Det kanske jag ska ändra på? Jag kanske ska lägga lite tid på att plöja igenom några av dem? Åtminstone fem av böckerna är av intresse, och det är ju rätt tråkigt att de bara ska stå där oanvända. Vem vet, nästa bokrecension kanske handlar om en konstbok?

I dag är en sådan där dag då jag helst av allt vill ligga hemma under täcket och gråta. Jag känner mig liten och maktlös och även om tårar inte hjälper mot sådant så är det åtminstone ett sätt att få ur sig alla de där jobbiga känslorna för åtminstone en liten stund. Men det är måndag, och det betyder att jag måste infinna mig på jobbet. Så här sitter jag med vad som känns som ett ihåligt och tomt hjärta, och önskar inget hellre än att få befinna mig hemma.

Och i kväll ska det tvättas. Inte direkt en aktivitet som höjer humöret till skyarna. Kanske kan jag och Alex hitta på något mellan tvättrundorna? Något som kan locka fram skratt och glädje. Vad nu det skulle kunna tänkas vara. Jag vet bara att jag behöver det.

Det verkar som att jag har fler sällskapsspel än vad jag trodde... Dags för ännu en spelkväll inom en snar framtid?

Nu sa dagen sättas igång på riktigt. Jag ska rensa lite bland prylarna jag har stuvat in i skåpet ovanför garderoben. Det finns en överhängande risk för att jag kommer knockas av saker som flyger ut när jag öppnar skåpluckan, men det får jag ta. Alex var väldigt noga med att klargöra att han ska jobba nu under eftermiddagen. Så här långt har han kommit hittills. Det ska lbi intressant att se hur lång tid det tar för honom att slita sig från spelandet...

Då var det dags för utvärdering av den första deltävlingen i årets Melodifestival. Och jag måste säga att jag blev lite besviken. Jag hade förväntat mig mer av startfältet, men det borde jag å andra sidan ha lärt mig vid det här laget att man aldrig ska göra.




Sean Banan

Jag har aldrig varit något stort fan av Sean Banan, men den här gången är det faktiskt hans låt som jag hör på repeat i mitt huvud såhär dagen efter. Den var svängig med en refräng som satte sig direkt. Sean Banan är ju en komiker, vilket gör att jag har lite lättare för att köpa allt trams han har för sig. Men samtidigt vill jag ju att artisterna i Melodifestivalen ska vara seriösa, för det är en viktig tävling. Sean den förste banan är gjord med glimten i ögat, på rätt sätt, och med tanke på det svaga startfältet är det väl helt i sin ordning att den fick gå vidare till andra chansen.



Abalone Dots

Tjejerna i Abalone Dots är duktiga, inget snack om saken. Deras låt var fin, men Melodifestivalen är kanske inte riktigt rätt forum för den. Det blev lite tråkigt.



The Moniker

Jag har aldrig tyckt om Daniel Karlsson, men jag får väl erkänna att låten han deltog med i Melodifestivalen förra året faktiskt har växt i mina ögon. Nu tycker jag att den är bra, även om jag är otroligt glad över att den inte vann. Låten han deltog med i år var ungefär allt det som jag trodde att han skulle komma med förra året. Tråkig skit som jag inte kommer ihåg någonting av dagen efter. Men visst väckte hans nummer lite frågor. VAD hade han på sig???!!! Och vad var det för konstigt klappande han hade för sig?



Afro- Dite

Jag är lite tudelad när det kommer till Afro- Dite. Never Let It Go, som de vann med för en massa år sedan, var bra. Aqua Playa som de deltog med året efter var dålig. Och nu var de tillbaka med en låt som inte var så originell som man hade kunnat önska sig. En liten discodänga som förvisso var svängig, men samtidigt daterad. Att de kan sjunga vet vi, och det var kul att se dem i lite färg. Men vad var det för fladdriga tyger som slängde? Bort med dem! Nej, det här var bara halvroligt och en femteplats var passande.



Dead By April

Jag är inte så bekant med detta band sedan tidigare, allt jag vet är att de gjort Robinson- låten. Och som vanligt när band med otypiskt Mello- sound deltar är jag lite skeptisk (jag gillar ju det klassiska schlagersoundet). Men det här var väl ok. I brist på bra konkurrens var det väl inte alldeles fel att de här killarna gick vidare till finalen, även om jag helst ser dem få en låg placering där.



Marie Serneholt

Jag gillar Marie, och tycker att hon gjorde ett bra jobb som programledare förra året. Men när det kommer till hennes musikaliska solokarriär blir jag alltid lika konfunderad. Det blir liksom aldrig riktigt bra. Och ännu en gång har hon fått en skitlåt i sina händer. Melodin var poppig men texten var fjantig och så pinsam att jag helst hade hållit en kudde framför ögonen. Varför kan hon inte få en bra låt???!!! Eller får hon bra låtar men väljer bort dem till förmån för sådant här skräp? Och nu till det som faktiskt var intressant i det här numret. Kläderna. Vågat! Jag vet inte riktigt om jag gillar det eller inte. Hon är ju skitsnygg och kan bära upp en sådan kroppsstrumpa, och visst är det ju glittrigare desto bättre som gäller i Mello. Men jag tror banne mig att Agnes var snyggare i sin strumpa som hon hade för några år sedan.



Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern

Jag har alltid varit lite rädd för Thorsten Flinck, och jag har ställt mig djupt tvekande till hans deltagande i Melodifestivalen. Och det här var väl inte någon typisk Mello- låt, men å andra sidan var den intressant. Den gjorde i alla fall intryck på mig, till skillnad från typ allt annat, och en biljett till Andra Chansen var välförtjänt. Även om jag helst hade sett honom gå vidare direkt till Globen. Men att han klämde på Ana Ginas rumpa var fan inte ok.



Loreen

Är hon på riktigt? Shit! Hennes nummer var helt magiskt! Låten var bättre än den hon hade förra året, och hennes show kan ha varit det häftigaste som Melodifestivalen någonsin bjudit på. Så avskalat och naket, så uttrycksfullt och vackert. Och snön! Bara den fick mig att vilja ringa och rösta femtio gånger. Helt klart bäst i den första deltävlingen, och den enda som egentligen förtjänade en plats i Globen.



Programledarna

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var tveksam till denna konstellation innan igår. Men nu är jag inte längre orolig. Sarah Dawn Finer skötte sig utmärkt. Helena Bergström fick mig att skratta när hon gjorde det hon är bäst på- gråta. Och Gina Dirwari. Hon är vår nya stora stjärna. Så naturlig och charmig och lätt att tycka om. Helt klart bäst i programledartrion.

Melodifestivalen 2012 har kickat igång! Jag är sjuuukt taggad! En utvärdering av kvällens deltävling lär dyka upp här lite senare, men nu tänkte jag presentera kvällens snacks.



Vaniljkesella, skivade jordgubbar, blåbär och chokladdoppade hela jordgubbar. Men är det inte något som saknas...?



Ännu mer choklad! Bara att ösa på! Mmmums!

Madonna är den största kvinnliga artisten. Man behöver inte tycka om henne, man behöver bara gilla läget att det är hon som är störst. Så är det bara, och den som ens försöker påstå något annat vet inte vad den pratar om.

Jag gillar Madonna. Hennes Like a prayer- skiva var en av de första skivorna jag köpte, kanske till och med den allra första (där sviker mitt minne mig litegrann), och sedan dess har jag varit ett stort fan. Sedan har jag kanske inte alltid tyckt om precis allt hon har gjort. Music- eran var till exempel inte någon tiopoängare i min bok, men nu är det längesen och sådant kan man förlåta.

Nu är det dags för nästa skiva, och den första singeln är släppt! Oh, i love it! Både videon och själva låten. Den här kommer definitivt att spelas många gånger i det Nilssonska hushållet. Var så säker.

Jag har en riktig slavdrivare till pojkvän. Hela eftermiddagen har han tvingat mig att städa här hemma. Jag har dock inte lyckats få upp någon direkt fart, och går mest runt och surar. Själv tog han badrummet i besittning, och nu är det skinande rent från golv till tak, vilket han absolut ska ha cred för. Men nu börjar han yra om att vi inte ska hyra in flyttstäd utan sköta allt det själva. Eh... NEJ. Jag avskyr ju att städa vanligt, och att flyttstäda är inte direkt roligare. Så vill han ha det så får han baske mig sköta det på egen hand.

För att fira att vi äntligen har det påskrivna hyreskontraktet i tryggt förvar åt jag och Alex middag på Vapiano. Det var vansinnigt längesen jag var där, och jag tryckte i mig så mycket mat att jag fick lite ont i magen. Men det gjorde inte så mycket, för gott var det. Och nu dröjer det ju ett tag innan jag tänker tillåta mig själv att äta pasta igen, så då får man ju passa på.

Arbetsdagen har flugit iväg, och om en kvart är det dags att gå hem. Eller hem och hem. Jag ska svänga förbi Liljeholmen och handla lite mat inför helgen. Sedan blir det bara hem och vända innan jag ska möta upp Alex inne i stan. Han föreslog att vi skulle gå ut och äta i kväll, och jag var inte sen att nappa på det. Var vi hamnar är ännu ej bestämt, men det blir väl något ställe där de tar emot oss trots att vi inte har bokat något bord. Det kanske blir McDonald´s, som sist vi försökte oss på en sådan spontan grej...

I natt drömde jag att jag och Alex hade en liten dotter. Hon var bara några dagar gammal, och efter att ha övertalats av Alex fick hon heta Emily. Det måste ha varit en väldigt verklighetstrogen dröm, för hela morgonen har det känts konstigt att inte ha Emily där. Men men, kontentan av det hela är i alla fall att jag har sovit väldigt bra i natt och känner mig rätt utvilad i dag.

Och tidigare imorse skrev vi på kontraktet för vår nya lägenhet. Så nu kan ingen komma och säga att vi inte får flytta in i den. Nu är det verkligen på riktigt, och det är mindre än en månad kvar tills vi kan flytta in. Helt galet! Dags att börja köra en storrensning av vad som ska få följa med och vad som ska gå i sopen. Jag misstänker att jag kommer vara rätt trött på de flesta av mina grejer efter det...

Utvilad. Påskrivet lägenhetskontrakt. OCH det är fredag. Humöret är på topp! Det enda som gör mig lite ledsen är att det är på tok för många minusgrader, och så fort man beger sig ut i dem förfryser man nästan alla kroppsdelar som finns.

Jag kan inte riktigt förstå att jag inte har upptäckt Lana Del Rey tidigare. Men jag tycker mycket om henne.

En glad nyhet är att vi behöver inte flytta ut ur lägenheten den 1 mars! Vi får behålla min lägenhet hela helgen, och därmed behöver inte jag ta någon semesterdag. Är ju som bekant vansinnigt irriterad över att det där med en flyttdag vartannat eller vart tredje år inte existerar på mitt jobb. Ska man flytta är det semester som gäller. Lite skillnad mot Alex jobb där de har en flyttdag per år.

En dålig nyhet är att jag är så vansinnigt sugen på korvstroganoff med ris och choklad. Ja, inte kombinerat så klart. Jag kanske ska ta och lyxa till lördagen litegrann genom att tillåta mig själv att äta ris. Och göra en LCHF- vänlig kladdkaka. Får känna efter i morgon om suget fortfarande finns där. Har det avtagit är ju det bara bra, men finns det kvar så gör jag nog slag i saken.

I dag är jag inte på humör alls. Är så galet trött att jag skulle kunna somna när som helst. Sov inte så bra i natt, hade massa konstiga drömmar och vaknade flera gånger. Och av någon outgrundlig anledning hade jag stoppat in mobilen under bäddmadrassen.

Och det var fasiken inte kul att behöva gå utanför dörren imorse. Hur kan det vara över tio minusgrader ute? Det borde vara förbjudet i februari. Nu längtar jag än mer till vår och värme och alla trevliga stunder som vi ska ha på vår balkong i den nya lägenheten.

Nej, nu ska jag fixa en kopp rykande varmt svartvinbärste och försöka fokusera på positiva saker. Då kanske den här torsdagen kan bli lite roligare.

Det där med träningen gick ju inte så bra i dag. Hade inte någon lust överhuvudtaget, men efter att ha upptäckt att dagens pass var Cardio Recovery på endast tettio minuter ändrade jag mig. Det är ett betydligt lugnare pass än de jag tidigare har kört, med mycket stretch- och balansövningar. Sådant som jag är urusel på, med andra ord. Så när Shaun T och hans vänner stod och spretade med ben och armar åt alla möjliga håll gjorde jag vanliga rygglyft och situps.

Den bra nyheten är väl att jag faktiskt tränade även fast jag var noll motiverad. Den dåliga nyheten är att jag redan verkar ha tröttnat på Insanity. Jag känner mig så vansinnigt dålig som inte kan göra alla övningar för att jag inte är tillräckligt stark eller har tillräckligt mycket balans. Mer än en gång har jag varit nära att ramla omkull och slagit tänderna i vardagsrumsbordet bara för att balansen inte har funnits där. Och mer än en gång har jag funderat på att skippa Insanity och göra ett försök med Hip Hop Abs istället. Det är mer dansinriktat, vilket jag tror passar mig bättre.

Men samtidigt har jag ju gett mig in i det här, och för en gångs skull vill jag slutföra det. Det blir alltid så att jag säger att jag ska träna si och så många gånger i veckan, och efter två veckor har jag tröttnat och så tränar jag inte alls. Jag vill inte vara så längre. Nu har jag sagt att jag ska göra det här efter bästa förmåga och då vill jag inte svika mig själv.

Just i dag får jag väl vara stolt över att jag trotsade min lata sida. Och sedan på't igen i morgon...

Vi i villa av Hans Koppel är en märklig liten bok. Den handlar om livet i en välbärgad villaförort. Man får följa en man som på ytan lever ett lyckligt liv tillsammans med sin fru och dotter, men som i hemlighet föraktar och är avundsjuk på sina grannar och vänner och allt som de har. Så han gör det enda rätta- börjar sabotera för dem.

Jag kan ju vara rätt petig med hur böcker är skrivna. Vissa skriftspråk tilltalar mig bara inte, och det brukar i synnerhet gälla om författaren har försökt sig på något lite mer nyskapande. Den här boken liknar ingenting annat som jag tidigare har läst. Den består bara av huvudpersonen Anders tankar och reflektioner och allt ses ur hand perspektiv. När den första chocken över att boken inte var som jag förväntat mig hade lagt sig, kom jag snabbt in i hur texten skulle läsas. Och det var svårt att inte fastna i alla galna saker som Anders hade för sig.

Så betyget blir trots allt positivt. Det är en underhållande bok, och igenkänningsfaktorn är hög. Nu ska jag se till att köpa på mig Hans Koppels andra bok, som för närvarande ligger högt upp på försäljningslistorna. Det måste ju vara ett gott tecken.

Eftersom det var så himla lätt och smidigt att göra plättarna igår körde jag på samma middag i dag också. Men i dag fick plättarna sällskap av färska blåbär och hallonkesella. Delicious!

Så sitter jag hemma i min soffa igen. Det har varit en bra dag, trots att jag inte har fått så mycket gjort. Men bara det faktum att jag har haft kavaj på mig har gjort att jag har känt mig mycket business woman- aktig och duktig, så det vore ju dumt att inte rida på den vågen.

Det är lustigt det där, hur en kavaj kan få en att känna sig bättre, snyggare och viktigare. Jag tror att jag ska börja använda kavaj lite oftare. Ja, här hemma behövs det ju inte för här vet redan alla (jag och Alex) att det är jag som bestämmer, men på jobbet kan det kanske vara en liten egoboost att känna sig stiligare.

Januari är slut och februari har nu tagit vid. Det innebär även att jag inte längre kan använda mitt gymkort. Nu har jag ju visserligen inte varit på gymmet sedan december, och jag har inte direkt haft några planer på att gå dit den senaste tiden heller. Men det har på ett sätt varit skönt att ha det där kortet, om jag nu skulle få ett ryck och vilja släpa mig dit.

Nu är det dock slut på sånt där, och jag tränar på hemma med Insanity istället. Och i vår när snön har försvunnit och det blivit lite varmare ute tänker jag plocka upp de små joggingturerna igen. Det kommer att bli skitbra, bara jag är lite sträng mot mig själv (kanske inte min starkaste egenskap det där med självdisciplin, men man kanske kan lära sig...?). Och det bästa är att jag sparar 449 kronor i månaden som jag kan lägga på annat roligt. Awesome!