Helena

Kom på att jag utlovade bilder från fredagens kräftskiva.



Alla fick fina hattar. Av någon anledning tog alla av sig dem senare under kvällen. Alla utom jag, vill säga. Jag gillade min hatt.



Det fanns två olika storlekar på hatt. Jag undrar- ju tjockskalligare man är, desto större hatt...?



Becel tyckte inte om att ha hatt.



Jag är ganska säker på att jag åt flest kräftor. Men det är ju så gott.



Lite västerbottenpaj slank också ner.



Gabrielle med två vänner- svenska Gabriella och Claire som är bosatt i London.



Det snapsades friskt...



... och sjöngs snapsvisor.



Jag är ju inte mycket för snaps, men en liten Hallands fläder klämde jag i mig.



Jag kände mig inte så slirig, men vissa bilder säger annat...?



Becel ville också vara med vid bordet.



Kusin Kristofer var självklart där. Han odlar skägg.



Så lekte vi lite med hattarna.



Efter lite snaps är ju sånt rätt kul!

För ett par dagar sedan såg jag Devil. Den går kort och gott ut på att fem främlingar fastnar i en hiss. En av dessa människor är egentligen djävulen som har tagit mänsklig form, och en efter en tar han livet av sina hisskamrater. Det kanske låter lite lamt, men det var en helt ok film. Kanske inte för att se på bio, men det behöver man ju inte oroa sig över nu då den kom ut förra året. För soffan hemma funkar den däremot bra, även om den gärna hade fått vara lite läskigare för min smak.

Två omgångar pannkakor har jag stått och gräddat i kväll. Första vändan blev middagsmat åt mig och Alex, och andra vändan blir lunch till mig torsdag och fredag. Sedan kan man kanske tycka att jag borde ha fått min pannkaksdos för ett rejält tag framöver?

Eller så blir det som min kompis lillebror Rasmus. Hans favoritmat när han var liten var pannkakor, och varje gång hans mamma Ingela frågade vad de skulle äta ville han ha det. Till slut tröttnade hon på hans tjat, och gräddade således pannkakor en hel vecka i sträck. Till hela familjen. Övriga familjemedlemmar tröttnade rätt snabbt, men inte Rasmus. Så Ingela fortsatte sitt försök att få honom att föräta sig ytterligare en vecka innan hon gav upp. Kort efter detta kom Rasmus fram till mig och frågade om jag visste vilken hans favoritmat var. "Nej", svarade jag, och då log han finurligt med hela ansiktet. "Pannkakor".

Jodå, jag kom ihåg att glassbilen kom förbi jobbet kl 13. Om inte annat var det bara att följa den strida strömmen av kollegor som vallfärdade ner till entrén för lite gratisglass. Jag plockade åt mig en lakritsvariant som satt där den skulle.

I dag får jag inte glömma det här! Ett mycket trevligt initiativ av vår hyresvärd.

Arbetsdagen släpade sig fram, men efter jobbet blev det desto roligare. Alex gånger två hann jag träffa innan det var dags att åka hem.



Alex är en av mina käraste vänner, och det känns sjukt att vi har känt varandra i elva år. Tiden rusar förbi oss. Nu hade vi inte träffats på ett år, så det var banne mig på tiden. Det fick bli en fikadejt på gamla hederliga Wayne's vid Hötorget, där jag som bekant är stammis. Alex påminde mig dessutom om att vi har haft lite hyss för oss på just det fiket för en herrans massa år sedan. Och det var så himla trevligt! Nu får det verkligen inte gå ett år till nästa gång vi ses.



Efter fikadejten med Alex mötte jag upp min pojkvän Alex utanför hans jobb. Stackarn hade jobbat över två timmar och var hungrig. Vi gick till ett litet mexikanskt snabbmatställe och åt varsin burrito, och även om den var helt ok tror jag inte att jag kommer gå dit och äta igen. Nu är jag hemma sedan ett tag tillbaka, men Alex blev kvar i stan. Han skulle möta upp en kompis för en öl, men han trodde inte att han skulle bli sen. Åh, jag hoppas inte han blir det, utan att han kommer hem snart så jag får krama honom lite. Det skulle vara det perfekta sättet att avsuta den här tisdagen på.

Kan man säga att hösten officiellt är här? Det var 10 grader när jag gick hemifrån imorse, och jackan får vara på konstant om jag är utomhus. Nu regnar det dessutom. Fast det kanske bara räknas som sensommar än så länge? Oavsett så känner jag mig lurad. Blåst på sommaren. I mina ögon var det varmt i början av sommaren, men hela augusti har varit som ett enda stort jaha. Mjäkigt och aldrig någon riktig värme, även om det inte har varit direkt kallt. Vad hände med de härliga somrarna när det var 25- 30 grader i tre månader? Är de bara en efterkonstruktion från min sida? Något jag har hittat på för "det var ju faktiskt bättre förr"...?

Jag och Alex måste snoka upp en bra resa NU. Jag behöver få lite sol på min bleka kropp, för den varan har det inte blivit mycket av i år. Och om det blir en så lång höst och vinter som senast så kommer jag garanterat att gå under om jag inte komemr iväg på en liten solsemester.

Ibland saknar jag mitt långa hår. Jag vet att jag snart måste göra ett besök hos frisören, topparna börjar bli slitna och utväxten ska vi inte tala om. Usch, det är jobbigt att underhålla färgat hår. Och alltid den där våndan över hur man vill att det ska se ut. Just nu är jag vansinnigt kluven. En del av mig vill spara ut så att det blir så där långt och romantiskt, medans en annan del av mig vill klippa till en riktig frisyr. Vilka bekymmer, vilka bekymmer.

Efter arbetsdagens slut mötte jag upp Helene, Linnea och Cathrine på Vapiano vid Gamla Stan. En mycket trevlig middagsdejt, även om jag åt lite för mycket. Det blir lätt så när jag äter ute på restaurang. Trots att jag är mätt ska jag äta upp allt på tallriken, eller åtminstone så mycket som det bara går. Tror att det är Joakim von Anka i mig som talar, det jag betalar för ska ätas upp. Inte en av mina bästa egenskaper, och helt klart något jag måste jobba på.



Jag åt som vanligt scampi. Fast kocken missuppfattade mig först, och lagade en scampi e spinaci. Det hade jag ju inte beställt, så han fick göra om och göra rätt.



Den enda som fastnade på bild var Cathrine.

Hej Helena, hur mår du?
Tack, jag mår helt ok. Hostan börjar släppa lite och det är tur det, för hostmedicinen är slut. Är även lite trött, trots att jag har sovit ungefär sju och en halv timme i natt.

Vad har du för dig?
Jag jobbar och sliter. Har så vansinnigt mycket som jag borde ha fått gjort redan förra veckan, så den här veckan lär inte bli den roligaste på året. Men om jag ska vara ärlig går jag just nu mest och väntar på att gå på lunch. Är galet hungrig, och vi har inte fått någon frukt till jobbet än.

Jaha, har du något gott i matlådan?
Jag har faktiskt inte någon matlåda med mig i dag. Hade tänkt köra en pannkaksmåndag, men jag och pojkvännen åt upp alla pannkakor till middag igår och jag orkade inte grädda en omgång till. Så i dag blir det till att gå ner till centrum och köpa något. Funderar på om det ska bli thai som räcker till två dagar, eller om det blir favoritpastan. Men pasta ska jag ju äta i kväll, så det blir kanske lite tråkigt?

Vad tänkte du laga för pasta i kväll?
Det blir faktiskt köpepasta på Vapiano. Jag har sett  fram emot att äta på Vapiano i flera veckor nu, och äntligen blir det av! Jag skulle inte bli förvånad om jag beställer en scampi.

Jag antar att du inte kommer gå dit själv, vem blir ditt sällskap?
Helene, Linnea och Cathrine. Helene och Cathrine träffade jag förra veckan, men det var längesen vi sågs alla fyra samtidigt. Det kommer garanterat att bli en trevlig kväll!

Tack så mycket för pratstunden, jag får önska dig en fortsatt trevlig dag!
Tack själv och detsamma!

Jag är egentligen ingen skogsmulle, men i dag gav jag mig ut i skogen tillsammans med Marielle. Vi hade hört att skogarna är fulla med svamp, så vi tänkte fylla våra medhavda plastpåsar med gyllengula kantareller. Nu blev det ju inte riktigt som vi hade tänkt oss. Efter en timme och tjugo minuter hade vi lyckats skrapa ihop en kantarell var, och när vi var på väg till bilen upptäckte jag dessutom att min kantarell var försvunnen. Det verkar som att den hoppat ut ur påsen och smitit iväg.

Det fanns en hel del annan svamp i skogen, men den vågade vi inte röra. Ingen av oss är någon svampkännare, och då är det dumt att chansa och råka få med sig något giftigt hem. Men jag är faktiskt förvånad över att det var sådan stor avsaknad på just kantareller. Jag misstänker att någon annan hunnit före, för jag kan inte tänka mig att det inte funnits en enda kantarell i den skogen vi besökte.

Surt som fan att vi kom hem tomhänta, men det var ändå trevligt att komma ut i naturen. Bortsett från alla äckliga kryp. Det är galet hur många spindlar det finns i skogen. Usch.

Igår såg jag Tomorrow, When The War Began. Jag hörde talas om den när den gick upp på bio, men lade även märke till att den inte blev någon succé. Det behöver ju inte alltid betyda någonting, så jag valde att se den ändå.

Filmen handlar om ett gäng ungdomar som ger sig ut på en kort campingsemester mitt ute i ingenstans. När de återvänder till sin hemstad ligger den öde, och det visar sig snabbt att Australien har intagits av väpnade styrkor från något närliggande land i Asien. Ungdomarna börjar slå tillbaka, guerilla style, för att försöka ta tillbaka det land som är deras.

Det finns många tvivelaktigheter i den här filmen. Allting känns inte helt realistiskt, och jag ska väl även vara ärlig och säga att jag inte är superimponerad över skådespelarprestationer och manus. Men det var ändå något som fångade mig och nyfiket fick mig att vilja veta vad som skulle hända. Slutet gjorde mig dock extremt besviken, och att det kommer göras en uppföljare gick inte att missförstå. Efter att ha kollat upp saken vet jag nu att nästa film kommer någon gång under 2012. Den komemr jag förmodligen se, men definitivt inte på bio.

I dag åt vi äntligen de efterlängtade pannkakorna till middag. Så otroligt gott, men så otroligt jobbigt att stå och grädda dem. Tur att vi än så länge bara är två i hushållet. Värre blir det väl när man har massa ungar i tonåren som alla ska ha ett lass pannkakor var. Vilken mardröm.

I dag ska jag göra någonting som jag inte har gjort på väldigt, väldigt länge. Förhoppningsvis kommer det att bli lyckat, och om det inte blir det så har jag i alla fall tillbringat lite tid ute i naturen. Och det är ju alltid trevligt.

I dag har jag inte gjort många knop. Har varit rejält trött efter gårdagens kräftskiva och de senaste nätternas halvkassa sömn, så att göra ingenting har passat mig utmärkt. Vi gjorde dock ett undantag och släpade oss iväg till kvarterspuben i centrum för lite middag och en öl. Helt klart värt besväret och de billiga pengarna.  

Nu är jag hemma efter en mycket lyckad kräftskiva. Kvällens största missöde var att jag råkade halka i trappan och spilla vin på väggen. Tur att det var vitt vin. Jag kan även ta åt mig äran att ha ätit flest kräftor, och det skäms jag inte över. Anmärkningsvärt är att jag lyckades få i mig en hel liten flaska Hallands fläder. Nubbe är ju annars inte min grej, men när det nu var så seriöst med snapsvisor och grejer fick man ju bjuda till lite.

Bilden här ovan har jag snott, men fler bilder som jag själv har tagit kommer i morgon.

Kräääftskiiivaaa!!! Självklart lyckades jag slica upp vänster fuck you- finger på datorn nyss, och jag har en känsla av att det inte kommer att bli så bra när kräftspadet börjar rinna längs fingrarna. Men det är väl bar att bita ihop, för kräftorna ska ätas!

Nu ska jag bara förmå min karl att klä på sig, så att vi kan komma iväg i tid. Han kom hem för fem minuter sedan, och det första han gjorde var att ta av sig allt utom kalsongerna innan han satte sig vid datorn med en skål yoghurt. That's my man.

Bra

- Det är fredag. Och fredagar kan ju nästan räknas som helg, åtminstone så fort man går från jobbet.

- Om några timmar får jag krama min Alex! Det har jag inte gjort på två dagar, och jag saknar honom.

- I kväll är det dags för årets första kräftskiva. Som jag längtar efter att få ta mig an de små röda godingarna Kräftskivan innebär även att jag får träffa kusiner och min faster och hennes man. Trevligt!

- Jag har bestämt mig för att det i morgon är dags för en liten pannkakslunch. Alex tycker att pannkakor är efterrätt (förmodligen för att han är uppvuxen med att det är massa socker i dem), men INTE I MITT HEM! I morgon blir det pannkakor till lunch, inget annat.


Dåligt

- Jag läste i Metro imorse att det skulle bli jättefint väder i dag. Det är det inte.

- Trots att hostan blivit bättre vägrar den släppa taget helt. Jag har nu ägnat de senaste tjugo minuterna åt att hosta nästan konstant, och jag vill gratulera mina kollegor till att de får vara med om detta härliga ljud som ekar i korridorerna.

- Det där om att jag skulle gå och lägga mig tidigt igår blev ju inte som jag tänkt. Kom på att jag var tvungen att tvätta håret, och vips så var klockan 23:30 innan jag kröp ner under täcket. Och då kom jag på att jag bara hade fyrtio sidor kvar av min bok, och att jag måste läsa ut den genast. Anledningen till det var i och för sig godtagbar, för annars hade jag behövt ta med både den och en annan bok i dag, då jag inte ville riskera att sitta utan bok på tåget hem för att den första var utläst under lunchen. Det är viktigare än att vara utvilad.

- Jag glömde min vattenflaska hemma. Den är min livlina nu när hostan bryter ut när jag befinner mig på de minst önskvärda ställena, som tunnelbanan.

- Först när jag satt på tunnelbanan imorse upptäckte jag att klänningen är skitig. Det blir till att uggla inne på mitt rum hela dagen.

- Jag måste städa hemma. Men jag orkar inte.

Några minuter kvar, sedan är det hemgång. Eller hemgång och hemgång, jag ska möta upp två brudar i stan och fika lite. Det ska bli skönt att få varva ner lite efter att ha jobbat väldigt intensivt under eftermiddagen. Och i kväll, då blir det tidigt i säng. Det är en order till mig själv.

Klockan är över halv två, vilket innebär lunch för min del. I dag serveras farmors plommonspäckade fläskkarré med potatis och sås. Ja, hon är ju inte här och lagar maten åt mig, min kära farmor, men mina föräldrar var där och åt igår och då fick de med sig mat hem till mig. Jag tackar ju sällan nej till sådant, så nu väntar en delikat matlåda på mig i kylen. Mycket trevligt.

Det är för övrigt min farmor till vänster på bilden. Den andra är min farfar.

Gomörron gomörron! I natt har jag sovit som en liten gris. Jag kan inte minnas när jag sov så bra senast, och det var med tungt hjärta som jag stängde av larmet när det ringde i morse. Ett par timmar till under täcket hade gjort susen, men det får bli en annan gång. När jag tar mitt förnuft till fånga och inte lägger mig halv tolv på kvällarna utan betydligt tidigare.

Annars då? Jo, jag tänkte ägna dagen åt att långsamt bränna sönder min hjärna med miljoner fakturor som behöver kontrolleras. Just i dag är inte det vad jag vill göra, men om jag jobbar på fort så kommer dagen gå snabbare. Och när den här dagen är slut är det nästan helg! Untz, untz!

13 kronor och 18 öre på kontot. Jäkla tur att lönen rullar in i morgon.


Saker jag skulle kunna tänka mig att köpa i morgon när jag blir rik:

En helt ny garderob. Kläder alltså, inte själva möbeln.
Ett årskort på SL och ge dem fingret samtidigt som segerns sötma rusar genom blodet över att ha blåst dem på inkomster i och med höjningen på åkkortet som införs i september. Nu har jag ju i och för sig köpt ett kort som gäller en månad framåt, och därmed skulle jag väl gå back ändå.
En resa till något varmt och trevligt ställe.
En stor och rymlig lägenhet i innerstan.


Saker min augustilön kommer att gå till:

Hyra.
Elräkning.
Bredbandsräkning.
Mobilräkning.
Träningskort.
Ridning.
Tandläkaren.
Säkerligen någon annan jäkla räkning osm dyker upp.

Alex är hemma hos sina föräldrar i kväll, och jag har passat på att titta på film i min ensamhet. Den utvalda filmen fick bli Unknown, som jag länge velat se.

Martin Harris och hans fru Liz har precis anlänt till Berlin. När de kommer fram till hotellet upptäcker Martin att hans portfölj blivit kvarglömd på flygplatsen, och han kastar sig in i en taxi för att åka och hämta den. Han kommer dock inte så långt, för en olycka inträffar och han hamnar i koma i fyra dagar. När han vaknar upp och åker till hotellet för att träffa sin fru känner hon inte igen honom och en annan man påstår att han är Martin Harris och att Liz är gift med honom. Ingen tror Martin när han hävdar att den andra mannen är en bedragare, och efter att ha spårat upp taxichauffören som körde när olyckan inträffade ¨får han hjälp av henne att ta reda på sanningen.

Jag gillade verkligen den här filmen! Det dröjde länge innan jag förstod hur det egentligen låg till, och kanske beror det på min oförmåga att se det enkla i sådana här situationer. Jag ska alltid krångla till det, och då löser man sällan några mysterier.

I dag är ingen bra dag, om man bortser från att efter den här dagen kan nedräkningen till helgen börja. Jag ska tala om för er varför den här dagen är så illa omtyckt av mig.

1. Jag hostar. Jag vet att jag har tjatat ut er med det, men nu är det så och jag lider. Jag kan inte stressa upp mig, för så fort jag börjar andas lite fortare börjar jag hosta. Jag kan inte prata så mycket, för då börjar jag hosta. Jag kan inte andas in för häftigt, för då börjar jag hosta. Kan inte skiten bara ta och försvinna?! NU!!!

2. Mot förmodan så var jag inte så trött igår som jag trodde att jag skulle vara. Den lyckan blev dock kort, för i dag känns det som att jag har gått in i en betongvägg. Kan jag gömma mig under skrivbordet och sova några timmar utan att någon märker det, tro?

3. Mensvärk. Say no more.

4. Utan att jag har fått vara med och säga till om något har det bestämts att mellan klockan 15 och 17 i dag ska jag ha en inarbetare hos mig. I två timmar ska jag berätta om vad jag gör. Det är lite väl ambitiöst. På tio minuter har jag hunnit avverka både vad jag gör, vad alla andra på min avdelning gör och vad jag gjorde på semestern- både i år och förra året. Alla de tre tidigare punkterna gör det inte heller särskilt kul att ha stackaren hos mig. Jag vill ju själv inte vara här i dag.

5. Under en lång tid var jag övertygad om att det var löning i dag. Men så förstod jag i måndags att så inte var fallet, och det blev genast mer problematiskt. Igår hade jag 799 kronor på kontot. Mitt förbannade busskort gick ut igår, och eftersom jag har för mycket samvete för att planka (eller så kan det vara så att jag vet att kontrollanterna gillar att stå vid Huvudsta) var det bara att köpa ett nytt. Sedan var jag även tvungen att köpa lite saker i mataffären. Nu har jag 63 kronor kvar, och ingen matlåda med mig till jobbet. Det är längesedan jag kände mig så här fattig. Har en femhundralapp i pluskan, men den är för emergencys only. Och det räknar jag inte det här som än.

I helgen låg jag som bekant mest på soffan och tyckte synd om mig själv, och då passade jag på att se den andra Sex and the City- filmen. Jag hade inte sett den tidigare, så det var på tiden att jag äntligen tog tag i det. Förväntningarna var ganska låga då jag minns att recensionerna inte var helt snälla när filmen först kom ut. Och visst, den var rätt förutsägbar och inte särskilt nyskapande. Men det räknade jag å andra sidan inte med heller. Inte skrattade jag särskilt mycket, men den där SATC- känslan fanns ju åtminstone där så det kan jag förlåta. Allt som allt är det en film som jag är glad att jag äntligen har sett, men som jag inte har några planer på att se om. Vill jag ha mer av Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda tittar jag på ett avsnitt av serien istället.

Natten har varit ett litet helvete. Efter några få timmars sömn vaknade jag och kunde inte sluta hosta. Det pågick i flera timmar, och ju längretiden gick desto mer tog paniken över. När klockan visade på strax efter fem var jag nästan redo att gå upp och åka till jobbet bara för att kunna gå hem tidigare och försöka få några timmars eftermiddagssömn. Men till slut kickade hostmedicinen in och jag kunde äntligen få somna. Fick sova i ungefär två sekunder, sedan ringde klockan. Kul. Tack.

Har så vansinnigt dåligt samvete gentemot Alex. Även om min natt var helvetisk så var inte hans särskilt rolig heller. Ligga tio centimeter ifrån mig och höra allt detta hostande. Redan igår kväll skällde han på mig och trodde att jag inte hade tagit min medicin, och nu fick han inte sova. Förbannade hosta som ställer till det.

Nu får ni ursäkta mig, jag ska försöka hitta ett par klädnypor alternativt tandpetare, som jag kan spärra upp ögonen med så att jag inte somnar.

På godisfronten är M&M- kulorna en favorit hos mig. Uppenbarligen är jag inte ensam om att tycka om dem, för i London har man öppnat en hel butik tillägnad de små godisarna. Om jag minns rätt så är den fem våningar stor och fylld med godis och prylar med anknytning till de färgglada små kulorna. Det. Är. Helt. Galet.



M&M:s som leker Beatles.



Självklart tog vi tillfället i akt!



Alex funderade på att köpa ett M&M- pussel.



Gabrielle velade mellan en M&M- hot rod...



... och M&M- motorcyklarna.



Det fanns godis i alla möjliga sorters förpackningar.



Det fanns M&M:s på lösvikt i alla färger man kunde tänka sig.



Det var som en gigantisk regnbåge.



Men frågan är om alla smakar likadant?



Bortsett från godiset var väl gosedjuren det vettigaste man kunde köpa.



Men vi gick därifrån tomhänta.

Dagens middag blev den gamla favoriten spenatsoppa. Jag kände att det var dags att plocka fram den igen, och det var ju med facit i hand ett riktigt bra beslut.

Det var ett skönt avbräck när det äntligen var dags att ta lunch. Jag åt överbliven laxpaj från när vi firade mormor förra veckan (jag lyckades smunka åt mig en hel paj) och läste lite i min bok. Skönt att lägga tankarna på något annat än arbete, om så bara för en kort stund.

Nu: två timmar kvar av den här första arbetsdagen efter semestern. De två timmarna kan inte gå fort nog. Jag börjar känna av sjukdomen igen, och vill hem så fort som möjligt och ägna kvällen åt att göra ingenting. Det enda som kan förstöra den planen är kvällens tvättid. Skit.

Måndag morgon.

- Det var fasiken inte kul att behöva gå upp kl 06:30 i morse. Roligare var det att se Alex när klockan ringde. Han satte sig upp och såg sig förvirrat omkring, som om han inte riktigt förstod vad som hände. Sedan snoozade jag två gånger, och varje gång klockan ringde reagerade Alex likadant.
- Tunnelbanan har börjat gå enligt vintertidtabellen igen, vilket innebär tåg var femte minut i rusningstrafik. Mycket glädjande. Däremot är blå linjen avstängd ytterligare två månader, vilket gör min resväg till jobbet lite längre. Mindre glädjande.
- Ridningen började igen i lördags efter ett par månaders sommaruppehåll. En timme på hästryggen resulterade i träningsvärk i ljumskarna. Jag känner mig som en barbiedocka som någon har försökt dra benen av. Aj.
- Det är ganska trevligt att vara tillbaka på jobbet. Åtminstone att träffa kollegorna och få in lite rutiner igen. Alla hundratals mail och fakturor som måste gås igenom är inte lika roliga. Jag tycker inte om känslan att jobba utan att märka att den där högen minskas.
- Mitt nya höj- och sänkbara skrivbord har kommit. DET är goda nyheter! Jag kommer definitivt ha det lite lättare på jobbet framöver, bara vi lyckas mecka ihop skrivbordet.
- Nu ska jag bara lura iväg tröttheten så att jag kan gasa på i arbetet. Och i kväll är det tidig sänggång som gäller.

Jahopp, så var årets sommarsemester slut för den här gången. Det känns åt skogen. Jag har ingen lust att gå till jobbet i morgon bitti. Bara tanken på att behöva gå hemifrån strax efter kl 7 får mig att vilja sjukanmäla mig. Vetskapen att jag kommer ha galet mycket att göra på jobbet är inte heller särskilt rolig, men det är bara att bita ihop. Hösten må vara lång, mörk och kall, men en resa till varmare breddgrader väntar. Vi måste bara bestämma oss för vart vi vill åka och hitta en resa till lagom pris.

Nu ska jag ägna resten av kvällen (vilket inte är max en timme, för sedan väntar sängen om jag ska orka upp i morgon) åt att komma på olika roliga aktiviteter jag kan ägna mig åt under hösten så att jag inte går under när ekorrhjulet snurrar allt snabbare.

Efter att knappt ha varit utanför dörren de senaste dagarna kände jag att det var dags att ge mig ut en liten stund för att inte klättra på väggarna och riva ner de nyuppsatta gardinerna. 40 minuter var jag ute och dum som jag är hade jag på mig en långärmad kläninng. Jag hade inte förstått att det faktiskt var varmt ute, så det var inte en helt angenäm promenad. Att batteriet till iPoden tog slut efter halva rundan var inte heller någon hit, men det vägs upp av att det faktiskt var helt underbart att komma ut.

I onsdags fick min karl ett ryck och tvättade fönster. Så himla välbehövligt, och något som jag själv dragit mig för att göra under en lång, lång tid. För kan det bli tråkigare?

I och med att jag inte mådde så bra igår var vi bara hemma. Tråkigt på en lördag kanske, i synnerhet som att vi knappt har gjort något på hela veckan. Men igår kväll fick vi i alla fall upp nya gardiner i det numera rena och fina fönstret. Och då känns det genast som att lördagskvällen när vi inte gjorde någonting ändå resulterade i något bra.

Tidigare i veckan var vi och såg Rise of the Planet of the Apes på bio, och jag insåg att jag inte delat med mig av mina åsikter.

Jag ska inte avslöja för mycket om handlingen, men man får följa Will som arbetar med att ta fram ett botemedel mot alzheimers. Forskningsarbetet utförs på apor, och det blir inte riktigt som det är tänkt. Självklart går allt åt pipsvängen när aporna blir betydligt smartare än vad naturen gjort dem, vilket givetvis inte går för sig. Aporna måste stoppas.

Jag hade förväntat mig action ganska tidigt i filmen, men den lät vänta på sig. Istället låg fokus på forskningsbiten och hur livet förändrades för en speciell apa, Caesar. Action blev det först under filmens slutskede, och även då var det relativt sparsmakat. På ett sätt var det skönt att filmen inte var vad jag hade förväntat mig. Att de vågade göra en film där fokus låg på andra saker än vildsinta apor. Men samtidigt blev jag så berörd av vissa filmer att varje gång jag såg en apa i bur önskade jag att det skulle bli lite mer action så att jag slapp sitta i biostolen och kämpa mot tårarna.

På det stora hela tycker jag att det är en bra film. Väl värd att se, om än kanske inte på bio. Och i synnerhet inte om du vill se något mer actionfyllt.

Fråga: Varför är det inte en 3D- film? Jag trodde alla storfilmer var det nuförtiden.

Min fina pojkvän tar hand om mig när jag är sjuk. Både hostmedicin och skvallertidning kom han hem med när hostan började ta lite väl stora proportioner.

Kom på att jag inte tagit upp de smaskigaste nyheterna rörande kungehuset sedan Victoria och Daniel gifte sig förra året. Jag förstår att ni har tyckt att det varit konstigt att jag inte sagt ett pip om det, med tanke på hur mycket jag gilalr allt som är kungligt, men här kommer det:

Ett stort, stort, stort grattis till Vickan och Daniel! Äntligen är ett litet barn på väg! Jag kan tänka mig att pressen har varit enorm under det år som har gått sedan bröllopet, men att den lilla bebisen nu ligger i magen är fantastiskt roliga nyheter och jag glädjer mig enormt.

Dock stör jag mig lite på alla nyhetsrapporteringar. De försöker luska fram var bebisen blev till (för som någon tidning skrev- det kan ju ha varit på nationaldagen, medans tyskarna är övertygade om att det var i München), vad bebisen ska heta (Erik, Oscar och Sophia ger inte tillbaka mycket pengar för de som vill spela på det. Jag förstår att det förmodligen kommer att bli ett traditionellt kungligt namn, och om det blir en flicka tycker jag att hon gärna kan få ta sin mammas mellannamn Alice.) och annan viktigt fakta...

Vad kommer man för övrigt att kalla den lilla prinsen eller prinsessan? Epitetet kungabarnen är ju redan upptaget. Blir det kungabarnbarnet? Eller kungaknodden? Kanske lillprinsen eller lillsessan?

Det har varit lite tyst här på bloggen i dag, och det beror på att jag har socialiserat mig lite med min karl och tittat på True Blood. Jag var helt fast i de två första säsongerna, men sedan har jag inte kommit mig för att fortsätta titta. Det tänkte jag ändra på nu. Därav min frånvaro här inne. Och från verkliga livet. Nu är det bara jag och datorn. Innan måndag måste alla avsnitt vara avverkade, för sedan är semestern slut. Meeen, det borde inte vara något problem.

I dag fyller min fantastiska mormor 80 år. Vi var där och firade henne, och tryckte i oss både mat och sötsaker så att jag inte behöver äta mer i dag.

Jag har världens finaste mormor, och jag önskar verkligen att jag får ha henne kvar i många, många år till. Detsamma gäller för farmor och farfar. Jag oroar mig ofta över att något ska hända eller att det bara är deras tid att lämna oss. Det är min värsta mardröm, och jag har så svårt att se ett liv utan dem. Men om något är oundvikligt så är det just det, vi kommer alla hamna där. Och då gäller det att ta tillvara på den tiden man har. Och jag är så otroligt tacksam över att jag har fått just Ulla som mormor, Margit som farmor och Karl som farfar. De är verkligen världens bästa och jag älskar dem oändligt mycket.



Farmor, Hugo och Alrik.



Vivan och Eivor.



Jag fick inte en enda bra bild på födelsedagsbarnet. Men här är hon i alla fall, min goa mormor.



Jag åt massa mat. Fick även med mig en del hem, så i morgon behövs inget lagas. Perfekt!



En liten bit tårta slank också ner, men ostbrickan och kakorna lät jag bli.

Igår när vi precis hade ätit klart vår lunch såg vi en mycket bekant man på andra sidan gatan. Jag kunde så klart inte hålla mig, utan sprang fram och frågade om jag inte kunde få ta en bild med honom. Det är ju faktiskt inte varje dag man träffar på Håkan Juholt i Västertorp, och då får man ta chansen.

För andra gången på kort tid känner jag hur sjukdom och elände står och knackar på min dörr. Det började igår med att jag kände mig frusen och tung i huvudet. Det blev bättre efter att jag tagit en Ipren, vilket jag vanligtvis inte skulle ha gjort. Men nu ville jag försöka mota Olle i grind, för jag vill fasiken inte vara sjuk på min semester. I dag känns det lite bättre, bortsett från att jag fortfarande är lite seg i huvudet (dock inte på det febriga sättet) och det känns som att jag har Jabba the Hut i halsen. Blir det inte värre än så här kan jag leva med det.

Men jag ska inte klaga. Jag har en vän som har åkt på lunginflammation OCH dubbelsidig öroninflammation. Där snackar vi om någon som det är synd om, och då är mina problem ingenting i jämförelse.

I dag invigde jag den nya klänningen jag köpte strax innan vi åkte till London. Massa små djur i prydliga rader. I like!

För några veckor sedan öppnade en kinesisk restaurang i Västertorp. De har hållit på och byggt om den lokalen i en evighet, och att det var just en restaurang som skulle slå upp portarna var enormt välkommet. Även om det redan finns en japan, Sibylla gatukök, tre pizzerior, två caféer och en kvarterspub. Vad jag har sett har det varit ganska mycket folk på den nya kinarestaurangen, och i dag bestämde vi oss för att testa deras lunchbuffé.

Jag är svag för friterad kyckling med ris och sötsur sås, och det brukar ju vara svårt att misslyckas med. Men även de andra rätterna får bli godkända, och jag kan definitivt tänka mig att gå dit igen.

Nu ger vi oss iväg ut i verkligheten. Först ska vi käka lite lunch och sedan är det bio för hela slanten. Biljetterna är köpta så nu får vi se till att vara i tid till bion, annars blir jag lite ledsen i ögat.

Min älskling ligger fortfarande i sängen och trynar. Han verkar inte ha en tanke på att kliva upp. Själv har jag varit vaken i två timmar och skulle mer än gärna vilja ha lite sällskap från honom. Borde jag väcka honom? Rycka undan täcket och säga att nu får det tamejsjuttsingen vara slut på sovandet? Klockan är ju trots allt över halv tolv. Då borde det väl vara ok att tvinga upp honom. Eller?

Min Australienbaserade kusin Gabrielle har äntligen hittat till rätt sida av jordklotet (om än bara för en kortare tid innan hon återvänder till Sydney) och vi hade sån tur att hon var i London samtidigt som jag och Alex var där. Vi mötte upp henne på torsdagen och åt lunch innan vi åkte och träffade några av hennes kompisar för öldrickande som senare blev drinkdrickande.



Av och till öste regnet ner, vilket ledde till lite sura miner. Fast efter några minuter strålade solen och då kom leendena tillbaka.



Öl nära Piccadilly.



Drinkar precis vid Piccadilly.



Det var köp två drinkar betala bara för en.



Sådana erbjudanden kan man ju inte tacka nej till! Det var en vansinnigt trevlig kväll!

I dag blev det en favorit i repris till middag. Tortillabröden räckte dock inte längre än att jag fick ett och Alex fick två. Alex, som fortfarande var hungrig, löste detta genom att göra en tacosmörgås. Det är härligt när kreativiteten flödar!

Nu förstår jag att ni förväntar er en recension av Captain America, men då kan ni känna er blåsta på konfekten. För de här två nötterna ångrade sig nämligen igen och skippade bio i dag. Mest var det den vänstra nöten som inte var så sugen på att se just den filmen, hon ville hellre se Apornas planet. Dessvärre har den premiär först i morgon, och då det kvittade för nöt nummer två vilken av dessa två filmer de skulle se så bestämde de sig för att skjuta upp bion till morgondagen. Biljetterna fick de dock med sig hem, så i morgon klockan 15:20 kommer de garanterat att befinna sig i biosalongen. Om de inte vill vara ännu mer nötiga och förlora 200 kronor genom att skippa biobesöket och göra någonting annat istället.

Det blev lite ändrade planer för dagen. Vädret är inte någon höjdare (så klart, jag har ju semester och inte kan väl solen skina då) så det kändes inte så roligt att ge sig ut på en promenad. Den nya planen är bio, och filmen blir Alex val. Captain America. Jag har aldrig hört talas om den superhjälten tidigare, vilket ju inte känns som ett bra tecken. Mitt förstaval bland de filmer som går på bio just nu var Bridesmaids, men den ville Alex absolut inte se. Vad är det med att killar väldigt ogärna ser filmer om möhippor, hur bra de än verkar vara? Jag menar, tjejer har ju oftast inte några problem att se filmer om svensexor, som till exempel Baksmällan.

I vilket fall som helst kändes det som en bättre idé att låta Alex välja film än att: 1- Tvinga honom se Bridesmaids och känna mig elak när jag vet att han då hellre gjort något annat. 2- Tvinga upp honom tidigare ur sängen och ge oss ut på den planerade promenaden, och då ha en trött pojkvän på halsen som sovit alldeles för få timmar då han gick och la sig väldigt sent.
Jag hoppas att filmen är bra, men jag är ganska övertygad om att den åtminstone är underhållande. Och om inte anant får jag väl roa mig med att trycka i mig godis.

Det är härligt att ha semester och vara chef över sin egen tid! Om jag vill vara vaken tre dygn i sträck är det ingen som kan försöka hindra mig. Nu ska vi väl inte överdriva och faktiskt vara vakna i tre dygn, men vrida lite på dygnets tjugofyra timmar kan man ju alltid göra. Det går alldeles för enkelt, och jag vet att jag egentligen borde krypa ner under täcket ganska omgående för att inte sova bort hela förmiddagen i morgon.

Morgondagens plan tror jag är en promenad ut till Rosendahls trädgård på Djurgården, där det blir ett stopp för lunch. Jag är osäker på om jag förankrade den idén hos Alex, men han brukar ju nappa på mina idéer så det blir inte något problem. Det enda som skulle kunna ställa till det är väl vädret, men peppar peppar, det ska vi inte tänka på nu.

Jag har hittat en ny favoritsida på nätet! Som bekant är jag ju en sucker för kändisar och allt som har med bröllop att göra, och den här sidan kombinerar dessa två. Awesome!



Leann Rimes och Eddie Cibrian. Han är en stor favorit sedan min tid som Sunset Beach- junkie.



Anna Paquin och Stephen Moyer. True Blood i mitt hjärta!



Megan Fox och Brian Austin Green. Han var en favorit i Beverly Hills, henne har jag aldrig riktigt fattat tycke för.



Milla Jovovich och Paul W.S. Anderson. De gav oss Resident Evil- filmerna. Jag tror att jag är lite är i dem båda för det.

Operation rensning av frys fortsätter, och i dag var det en bit köttfärs som plockades fram och förvandlades till Alex favoriträtt. Och jag klagar inte, förutom på att jag blev väldigt mätt och trött när mina två burritos var uppätna. Tur att Alex är en mänsklig soptunna och kunde trycka i sig ytterligare en så att vi slapp slänga det som blev över.

Besöket i Towern var en av höjdpunkterna under vår Londonresa. Jag hade lbivit tipsad om att gå med på en guidad tur istället för att vandra omkring själv, och jag ångrar inte en sekund att vi följde upp det tipset. Guiderna var Beefeaters (eller Yeomen som de även kallas), som alla tjänstgjort i det militära i minst 22 år innan de blivit omsadlade till att vakta Towern. Vår guide var vansinngit karismatisk, och man rycktes med i hans historier om hur det sett ut i det gamla slottet förr i tiden.

Vi gick även in i kassavalvet där kronjuvelerna förvaras. Jag var ju tvungen att visa Alex var ribban ska ligga på en framtida förlovningsring. Jisses, vilka juveler. Det kan inte vara en barnlek att bära en av de där kronorna på huvudet, nackmusklerna lär få arbeta som bara den. Tyvärr fick man inte fota där inne, av förståeliga skäl, men bilder på dem kan ni hitta här.



Vår guide.



Man fick inte ens fota i souvernirshopen, så vi hade inte någon chans att ta om den här dåliga bilden. Men jag fick åtminstone bära en krona inne i Towern. Även om inte en enda sten på den kronan var äkta.



The White Tower.



Av tradition håller de flertalet korpar i bur på slottsområdet.



Vaktavlösning.



I byggnaden bakom mig förvaras kronjuvelerna.



The White Tower. Här bodde kungligheterna förr i tiden.



Alex fick också posa framför The White Tower.



Framför vallgraven. Där slängdes alla sopor och all skit, och sedan kom tidvattnet och förde med sig det ut i floden. Ett enkelt sätt att göra sig av med avfallet. Dock inte så miljövänligt och hygieniskt.

Efter shoppingmissen i Barcelona var jag övertygad om att jag skulle ha bättre tur när jag åkte till London. För London är ju en shoppingstad där ALLT finns. Trodde jag. Vi gick i affär efter affär och jag hittade inte någonting som föll mig i smaken. Inte ens inne på Topshops gigantiska butik eller på Forever 21. Jag hade blivit tipsad om att Converse var billiga, men jag tyckte inte 400 spänn var värt det. Inte om vi åker till New York i vår, där de enligt rykten ska vara ännu billigare. Då avvaktar jag hellre med ett sådant köp.

Jag antar att modet som råder just nu inte passar mig. Och trots att det kliade i fingrarna av köplust så höll jag mig till min regel- inte köpa för köpandets skull. Tråkigt, men det känns så vansinnigt mycket bättre att inte fylla på garderoben med kläder som aldrig kommer användas. Sådana kläder har jag redan för många av som det är.

Det enda jag kom hem med var ett gratis litet parfymprov. Man får väl hoppas att det luktar ok, annars kommer jag inte ha något materiellt minne från London. Bilder borträknade. Och det är en sorglig tanke.

Filmen vi såg igår var Horrible Bosses. Den handlar om tre kompisar som alla har så hemska chefer att de bestämmer sig för att mörda dem. Jag kände bara igen filmen till namnet, och hade inte en aning om vad jag kunde förvänta mig, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Det var längesen jag skrattade så mycket åt en film. Den var riktigt rolig. Det var dessutom kul att se Jennifer Aniston spela någonting annat än den gamla vanliga snälla tjejen hon oftast porträtterar.

Jag rekommenderar!

Söndagkvällar brukar vanligtvis tillbringas i hemmets lugna vrå för min del. En ny arbetsdag väntar dagen efter, och då är det skönt att bara vara hemma och vila upp sig. Se till att man kommer i säng i god tid, så att man orkar upp till jobbet på måndagen.

Men den här söndagen blev det annorlunda. Jag och Alex mötte upp Marielle och David på Söder för en liten biodejt. Innan bion hann vi med varsin öl/cider/Smirnoff Ice också. Det var så himla trevligt att träffa Marielle och David. Sedan de flyttade till andra sidan stan har vi setts allt mer sällan, och jag saknar dem väldigt mycket. Vilket är dumt, för det är ju inte direkt som att de har flyttat till en annan stad. Vi måste styra upp det där och börja ses oftare igen.

Vi håller på och äter upp det som finns i frysen, då det börjar bli dags för att avfrosta den. Det kanske låter osm om det blir tråkiga middagar, men så är det inte alls. I dag hittade vi varsin köttbit i gömmorna, och den satt vansinnigt fint med lite sallad, stekta champinjoner och bearnaisesås.

Nu är jag så galet mätt att jag inte vet om jag ska rulla eller krypa fram när vi ska ta oss in till bion om en halvtimme. Det står nämligen en dubbeldejt med Marielle och David på schemat. Och lagom till det att filmen börjar lär min mage ha återhämtat sig så pass mycket att jag kan goffa lite popcorn också.

I och med att det var första gången vi var i London (Alex business trip i januari räknas inte riktigt...) passade vi på att bocka av några av de vanliga turistgrejerna.



Big Ben och parlamentet var det första stoppet.



Westminster Abbey kom näst på tur.



Det var kanske främst jag som ville gå in i den otroligt maffiga katedralen, där Dianas begravning hölls och Prins William och Kate gifte sig.



Trafalgar Square förärades med ett besök.



Towern var ett måste att besöka. Där tog vi så mycket bilder att jag måste göra ett eget inläggför att göra det rättvisa.



Tower Bridge kom vi inte mycket närmare än så här. Men maffig som satan, det var den.



Piccadilly Circus imponerade inte det minsta. Men det hjälpte kanske inte att vi var där i dagsljus och att halva tavlan var täckt av byggnadsställningar.



Sista dagen svängde vi snabbt förbi Buckingham Palace, men där hände ingenting och dert fanns inte så mycket att se. Så vi gick snabbt vidare.

I dag har vi inte gjort ett jäkla skit, om jag ska vara ärlig. Både jag och Alex har suttit klistrade framför datorerna, utan ork eller lust att ge oss ut i världen och hitta på roliga saker. Vi kom ju för sjuttsingen hem från världen för ett dygn sedan, och det är skönt att bara vara hemma och ta det lugnt. Även om det är lördagkväll. Å andra sidan har vi semester en vecka till, så alla kvällar är som lördagkvällar. Sweet.

Den här kvällen innehåller för min del:

- Pretty Little Liars på Icefilm. Tror jag hunnit med fyra avsnitt.
- Ett avsnitt av Dark Angel flög med av bara farten.
- Jag gnällde lite att jag var sugen på glass, och då tog min fina pojkvän på sig att springa ner till videobutiken och köpa ett paket Ben&Jerry Chocolate Fudge Brownie. Världens snällaste.
- Lite youtubande. Det finns så många skatter där att upptäcka, och så många klipp som är värda att se om.
- Tvätta håret är av högsta prioritet.

I London finns det inte bara övergångsställen för gångtrafikanter och cyklister. Även hästar måste vänta på grönt ljus innan de får gå över vägen. Underbart!

Jag ville verkligen se en musikal när vi var i London, och av en slump gick vi förbi Lyceum Theatre där The Lion King spelades. Efter att ha velat lite fram och tillbaka köpte vi de näst dyraste biljetterna. 59, 90 pund fick vi betala, men det var å andra sidan riktigt bra platser. Vi hade dessutom sån vansinnig tur att ingen satt på de två platserna framför oss, så sikten mot scenen var perfekt.

Och vilken jädra musikal det var! Min haka hängde nere vid knäna under hela öppningsscenen med Circle of life. Allting var så himla välgjort och vackert. Skådespelarna gestaltade djuren på ett sånt bra sätt att det blev väldigt trovärdigt. Jag blev helt blown away, och har fortfarande inte riktigt återhämtat mig. Helt fantastiskt!

Hotellet vi bodde på i London låg i South Kensington. Närmaste tunnelbana var Gloucester Road, och det tog inte lång tid att åka in till smeten därifrån. Det var ett bra hotell, även om vårt rum var extremt litet. Vi kan ha fått det minsta hotellrummet i hela London, kanske till och med det minsta rummet i hela Storbritannien. Men det var rent och fräscht, och det var ju det viktigaste.

Nu är jag hemma igen efter fem dagar i fantastiska London! Det har varit vansinnigt bra, och jag gillade verkligen den staden. Inte en enda gång har jag längtat hem, vilket jag vanligtvis gör åtminstone ett par gånger när jag är utomlands. Klockan är mycket och jag ska sova nu. Har lyckats boka in en visning av min lägenhet i morgon vid 11:30, och jag kan säga så mycket som att det behövs städas lite innan dess. Och städa gör man bäst om man inte varit vaken hela natten.

Men frukta icke! I morgon kommer jag dela med mig av min guldskatt till bilder.

Efter blott några få timmars sömn är vi nu uppe är fixar och packar det sista. Inte kul att behöva gå upp så okristligt tidigt, men har man bokat den tidiga flighten så har man.

Det lär vara rätt tyst här inne de kommande fem dagarna, 'cause I'll be living the London life. Nu drar vi till Arlanda!

Jag lyckades för övrigt komma ihåg att köpa pantalonger när jag var inne i stan tidigare i dag. Och när jag ändå var i gasen så slängde jag in en klänning också. Nu blev ju de här bilderna riktigt sugiga, men ni lär ju få se den på någon annan gång.

249 kronor på H&M.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att packa, och nu är inget undantag. Fem dagar i London- hur mycket ska man ta med? Jag vill inte ta med för mycket, för tanken är ju att jag ska shoppa en del och det måste få plats i resväskan på väg hem. Men jag vill samtidigt inte sakna kläder när jag väl är där.

Tre klänningar.
Ett par byxor.
Tre toppar.
Underkläder och strumpor.

Räcker det i klädväg? Jag tror det, va. Då kan man byta om på kvällen när man ska gå ut och äta. Men jag lär väl inte använda allt i alla fall. Men better safe than sorry.

Jag är vanligtvis ganska glappkäftad av mig, men jag tror inte att jag har berättat här i bloggen att det är London jag ska till i morgon? Nej? Det är bara på Facebook jag har skrikit ut min glädje över att äntligen få besöka den brittiska hufvudstaden.

Vi skippade solsemestern den här sommaren och satsar istället än en gång på storstadslivet. Jag har aldrig varit i London tidigare, inte ens mellanlandat, och Alex har bara varit där en gång tidigare på business trip (jag börjar redan svänga mig med det engelska vokabuläret, det bådar gott) och då hann han inte med att se särskilt mycket. All work and no play. Nu blir det annorlunda. Sightseeing, shopping, promenader, god mat, förhoppningsvis en musikal...

Vi åker i morgon bitti och planet hem går inte förrän på fredag kväll, vilket betyder nästan fem hela dagar i London. Det kommer att bli totally awesome!

Självklart regnar det katter och hundar när det är dags för mig att ha semester. Hela dagen har det hållit på, och det ser inte direkt ut som att det kommer sluta inom den närmaste framtiden. Vilket oroar lite, med tanke på att jag inte gillar att flyga när det är minsta lilla oväder, vilket inkluderar allt från duggregn till åska och blixtar. Och dit jag ska är det inte heller någon solgaranti. Det kan lika gärna vara regnigt och jävligt där också, men vi får väl hoppas på att solen tittar fram ändå.

I dag måste jag släpa mig in till stan, även om det inte lockar det minsta. Två uppdrag måste utföras, och några ursäkter existerar inte.

1. Växla pengar.
2. Köpa pantalonger. Jag tror inte att jag äger ett enda helt par.


Sedan har jag några uppdrag som måste fixas här hemma också, som egentligen lockar ännu mindre.

1. Plocka undan den rena tvätten som hänger på tork. Den är torr för längesen.
2. Diska.
3. Städa åtminstone litegrann. Dammsuga är ett måste.
4. Packa resväskan.

Jag surar över att Icefilms vägrar fungera, och istället har jag suttit och youtubat halva natten. Hittade en väldigt gammal favorit från min barndom. Jag fullkomligt älskade den när jag var liten, och kunde se den om och om igen.

När jag var liten älskade jag Duck Tales. Men av någon anledning så finns det två olika introlåtar till det programmet, och jag har inte den blekaste aning om vilken som kom först. Jag vet bara att jag kan sjunga med i båda, och att "refrängen" i Joakim von Anka och tre knattar låter bättre i min mun än den i Ankliv- versionen. Men vilken version är egentligen bäst? Jag lutar åt Joakim von Anka och tre knattar, det är lite mer edge i den.

Ska vi rösta och se vilken som vinner?

Jag skulle ut en snabbis till affären, och upptäckte en stackars mus som var inlåst i trapphuset. Den sprang snabbt och gömde sig bakom ett element när jag gick förbi. Tanken att släppa Colfax på den slog mig, men sedan tog jag mitt förnuft till fånga och ställde upp dörren så att den kan springa ut själv. Så elak är jag inte att jag låter den bli kattmat. Fast å andra sidan är Colfax över tjugo år och mätt efter att jag matat henne med massa fläskkarré, så hon hade kanske inte varit så intresserad av musen i alla fall.

Eftersom jag bara var hemma igår kväll passade jag på att se filmen The Roommate. Minka Kelly, som spelar huvudrollen har jag inte sett så mycket av tidigare, men jag gillar ju Leighton Meester så det kändes som att det kunde vara en film för mig.

Den handlar om Sara som ska börja på college. Hon och hennes rumskamrat Rebecca kommer väldigt bra överens till en början, men när Sarah umgås med andra vänner visar Rebecca upp en sida som är allt annat än trevlig. Hon gör allt för att få ha Sarah för sig själv och snart går allting överstyr.

Även om den inte var någon Oscarsvinnare, så tycker jag ändå att den är värd att se. Fast i mitt tycke hade den gärna fått vara lite läskigare, men det kanske beror på att jag såg den när det fortfarande var ljust utomhus?

Jag inledde semestern med en kort joggingtur. Det är nästan tre veckor sedan jag var ute och sprang senast, och det märktes kan jag säga. Det lilla jag hade lyckats arbeta upp då är nästan helt borta, och efter två kilometer gav jag upp. Men det gjorde inte så mycket, för man måste alltid börja någonstans. Det är bara att fortsätta kämpa och se det positiva i det lilla.

Jag lyckades undvika att svimma av hunger på väg hem från jobbet, tack och lov. Köpte med mig en sallad med kräftstjärtar, som jag pimpade med gurka och keso, och nu när jag har tryckt i mig den är jag på riktigt bra humör. Inte för att jag surade innan, men blodsockret ligger på en betydligt behagligare nivå och det märks.

Den här dagen har försvunnit så fort att jag knappt såg skymten av den. Jag skippade att ta lunch och åt en banan istället, så att jag kan gå en halvtimme tidigare. Det har i och för sig resulterat i att jag börjar bli rejält hungrig nu, men bättre att köpa med sig mat på vägen hem och äta en sen lunch, så behöver jag inte äta så mycket till middag sen. För jag misstänker att jag inte får sällskap av Alex i dag heller då han är överhopad av jobb, och då känns det inte roligt att behöva laga middag.

Men skit i maten nu! För om tio minuter får jag gå hem och då är det semester i två veckor som gäller! Så efterlängtat! Så underbart!

Utöver soffan kan snoozefunktionen vara min värsta fiende. Jag tror alltid att det är jag som har makten, att jag har kontroll över den. Varje morgon när klockan ringer snoozar jag minst en gång, helst fyra- fem gånger. Inte för att jag blir piggare och det gör det enklare att gå upp, utan för att jag kan och för att jag inte vill gå upp riktigt än. Tiden när klockan ringer första gången är ju ändå anpassad så att jag ska kunna snooza ett tag utan att jag behöver oroa mig över att inte hinna iväg till jobbet i tid.

Men. Jag lyckas alltför ofta förtränga att det inte alls är jag som har kontroll och sitter i maktposition. Det är sömnen som är herre på täppan, och jag är dess olyckliga slav. Som imorse. Jag snoozade en gång innan jag bestämde mig för att det var dags att gå upp. Jag skulle bara blunda två sekunder till, och att jag stängde av larmet helt var i mina tankar inte något problem. Jag var ju faktiskt vaken.

Ha! En halvtimme senare öppnade jag ögonen och insåg att jag borde ha lämnat lägenheten för två minuter sedan. Istället hade jag somnat om och legat och trynat på tok för länge. Stress, stress, stress och tjugo minuter sen till jobbet. Och det här är inte ett ovanligt scenario. Jag har en vansinnig övertro på min egen förmåga att inte somna och försova mig när jag stänger av snoozen. Detta måste förbättras omgående.

Trots protester lyckades jag få på Colfax selen och plocka med henne ut på gården. När hon är på besök hos mig brukar hon bara vara inomhus, men jag tänkte att det kunde vara spännande för henne att gå runt lite ute också och inte bara sitta och glo ut genom fönstret. Till en början var hon lite rädd och försiktig, men sedan tuffade hon till sig lite och ville upptäcka mer än bara närmaste buskage. Hon verkade dock tröttna rätt fort på att vara ute, eller om hon tröttnade på att jag sprang efter henne vart hon än gick och höll henne i kopplet, och då gav jag upp och bar in henne igen. Och det verkade hon rätt nöjd över.

För några dagar sedan möttes jag av det här kuvertet när jag kom hem. Min pojkvän är för charmig. Lite knasig, men charmig.

Och räkningen var för övrigt inte särskilt dyr, men det skadar ju inte med en varningstext.

Kattskrället levde om i natt, och hon verkade finna nöje i att väcka mig med sitt jamande om och om och om igen. Låg hon inte borta i soffan och skrek, så var det under sängen. Så särskilt utvilad är jag inte i dag heller. Men jag funderar på om jag ska sätta på henne selen i dag och gå ut med henne lite på gården. Det kan nog vara nyttigt för henne att göra något annat än bara ligga inne och sova. 

I övrigt bjuder kvällen på en tur ner till tvättstugan. Lika bra att tvätta innan semestern börjar, så man slipper hålla på med det när man är ledig. Disken struntade jag i igår, så den får jag väl ta tag i också. Så vansinnigt tråkigt. Har jag tur kommer Alex över, och så kan vi pusha varandra att ge oss ut och jogga lite. Jag vill verkligen det, men självdisciplinen är långt ifrån närvarande just nu och en liten knuff i rätt riktning skulle inte skada.

Nu är vi med katt igen. Hela helgen kommer lilla Colfax att bo hos oss, och jag ska skämma bort henne så gott det går. Förhoppningsvis slipper jag små överraskningar som spyor och söndertuggade blommor, men med henne så vet man aldrig. Så länge hon inte skriker som en tok mitt i natten får jag väl vara nöjd. Söt är hon i alla all, så hon kommer undan med det mesta.

Arbetsdagen var väl inte direkt någon höjdare i dag, och därför var det trevligt att faktiskt göra något roligt efter jobbet. Lotten föll på en dejt med Linnea. Jag fick höra om hur de hade haft det på kajakaddlingen och vandringen i Norge, och nu vet jag att det absolut inte är en semester för mig. Jag ligger hellre på playan än bestiger berg när jag är ledig.

Vi fikade på John Chris på Drottninggatan, och jag måste säga att deras sallader såg vansinnigt goda ut. Nu var ju inte jag så hungrig att jag dristade mig till att köpa en, men det kan vara bra att komma ihåg inför framtiden. De måste absolut testas.

Dum som jag är gick jag inte och la mig förrän klockan närmade sig halv ett igår, och för det får jag betala ett högt pris i dag. Det känns som att hälften av min hjärna har smält, och nu ligger och tynger och får ögonen att svida och ögonlocken att hänga. Väldigt oskönt och extremt irriterande. Jag orkade inte ens läsa min bok på tunnelbanan i morse.

Inte blir det bättre av att gårdagen kändes som fredag. Att vakna upp och inse att det är onsdag var inte veckans härligaste stund, och det känns inte roligt att arbeta ytterligare sju timmar innan jag får gå hem.


Saker jag ska göra i dag efter jobbet:

- Träffa Linnea.
- Diska.
- Få hem Colfax som ska bo hos mig över helgen.
- Laga spenatsoppa så att jag har matlåda i morgon.

Saker jag hellre vill göra just i dag än att jobba:

- Ligga vid vattnet någonstans och sola tillsammans med Alex.
- Ge mig ut på en långpromenad.
- Jogga. Fast det kan jag kanske göra ändå senare i kväll.
- Ha picknick i någon trevlig park.

Efter att ha jobbat över lite i dag mötte jag upp finaste Marielle för en middagsdejt på Vapiano. Jag tryckte i mig tomat- och mozzarellapasta, som var betydligt godare än vad den ser ut på bilden. Helt klart en lyckad kväll. Speciellt som att Marielle är ett av de finaste sällskapen man kan ha.

Stress, stress, mera stress. Jag blir inte förvånad om mitt huvud snart sprängs i tusentals småbitar. Mitt vänstra öga har redan börjat genom sitt konstanta ryckande, och jag känner hur hjärtat rusar lite snabbare än vad det brukar göra.

Som om det inte vore nog att detta är sista veckan innan jag går på semester och jag har galet mycket att få klart innan dess- fakturasystemet kommer bara att fungera i dag, för sedan ska det ligga nere onsdag- söndag för någon uppdatering eller vad det nu var för skit. Inte kul att jag då hade 61 fakturor när jag kom i morse. Fakturor som jag måste kontrollera innan jag skickar dem vidare för attest, och det tar ungefär hundra år att få klart en faktura om jag har otur. Den här dagen kommer att bli min död.

Några gröna fingrar har jag inte, men något måste jag göra rätt med min lilla orkidé. Det som för någon vecka sedan var två blommor har nu blivit fyra utslagna, vackra blommor. Utan fusk och utan lureri. Jag är faktiskt lite förvånad själv. Kanske dags att införskaffa fler blommor?

Jag var rejält sliten igår, och tillbringade hela dagen i soffan. Det resulterade i att dagen försvann galet fort, och nu är det plötsligt måndag igen. Det var inte så jobbigt att kliva ur sängen i morse, men så fort jag satte foten på kontoret försattes min kropp i någon form av viloläge och nu har jag vansinnigt svårt att hålla ögonen öppna.

Det är en liten tröst att jag bara arbetar den här veckan, sedan har jag de två ytterst efterlängtade semesterveckorna att glädjas åt. Det känns som en evighet till dess, men det är bara att bita ihop. Dagarna brukar rulla på fort även om det inte känns så i början av veckan.