Helena

Det där illamåendet jag kände under i stort sett hela dagen har nästan försvunnit. Jag vet fortfarande inte vad det beror på, men så länge jag inte spyr är jag någorlunda nöjd. Man får försöka göra det bästa av situationen.

Och tydligen tyckte jag att det bästa man kan göra i en sån situation är att köra fyrtiofem minuter stenhård träning med Shaun T. Jag måste ju var lite dum i huvudet på riktigt. Cardio Power hette dagens pass, och det var en hel del hopp och armhävningar. Just armhävningar är jag ju inte så bra på, så under det momentet gör jag så många jag kan av stå-på-knä-varianten innan jag skiftar till plankan. Ibland står jag även som ett fån och glor. Och svär.

Jag lyckades för övrigt sträcka mig lite i ena sidan, tror jag. Så kan det gå när man ska vara duktig och stretcha efter passet. Fick kramp i foten också innan passet, när jag skulle ta på mig skorna. Det går bra för mig.

Jag är ju som bekant vansinnigt svag för pannkakor och plättar, men i min nya kost finns det inte plats för några sådana. Åtminstone inte om de är gjorda enligt traditionellt recept. Med det förra fiaskot färskt i minnet gav jag mig i kväll på plättutmaningen ännu en gång. Den här gången använde jag mig dock av Katrin Zytomierskas recept, och resultatet blev så otroligt mycket bättre än senast (inte för att det var så svårt...). Det gick dessutom fort att göra dem, så det här lär vara en återkommande middagsrätt för min del.

Plättar
(2 portioner)

3 ägg
3 matskedar créme fraiche
2 matskedar fiberhusk
lite salt
smör till stekning

Blanda alla ingredienser och stek plättarna i smör. Servera med bär, lättvispad grädde eller smält mörk choklad.

Lägesrapport: Illamående så in i helskotta.

Vad trevligt att jag mår så jäkla dåligt att jag känner mig redo att spy vilken sekund som helst. Det har byggts upp under förmiddagen, och nu är det inte roligt någonstans. Har gjort mitt bästa för att bli av med det. Knäppt upp byxorna, druckit vatten, ätit frukt, hängt mig ut genom fönstret i jakt på frisk luft, dragit ner värmen på mitt kontor, varit uppe och gått runt lite, blundat och bara fokuserat på andningen. Ingenting hjälper mer än en kort, kort stund, och knappt ens det.

Är det den där jäkla smoothien från igår som spökar? Men det känns å andra sidan orealistiskt, för i sådana fall borde jag väl ha blivit dålig redan igår kväll? Jag hoppas för allt i världen att det inte är någon magsjukegrej, för i sådana fall kan jag väl lika gärna lägga mig ner och dö på en gång. Jag brukar ju skryta om att sådant där aldrig drabbar mig, men jag blir fasiken inte förvånad om det är min tur nu. Nej, så länge det går att hålla tillbaka ska jag göra't. Och jag tänker inte gå hem från jobbet och ta en halv karensdag. Inte så länge sjukldomen inte är mer utvecklad än så här. Det är jag för snål för.

Vad hände här egentligen...? Min telefon verkar ha a mind of it's own när det kommer till att ta bilder. Eller är det bara ett sätt för den att tala om för mig att min frisyr är skitful?

Dagens LCHF- middag fick bli en gudomligt god kycklinggryta med grön pesto. Oj, oj, oj, som mina smaklökar dansade omkring i vild berusning!

Kycklinggryta med grön pesto

0,5 rödlök
0,5 gul lök
2 vitlöksklyftor
5 soltorkade tomater i olja
6 stora champinjoner
Olivolja
Salt och peppar
4 kycklingfiléer
Smör
3 matskedar pesto
1 matsked kycklingfond
2 dl vatten
2 dl grädde
100 gram salami
100 gram kärnfria gröna oliver
Lite pinjenötter
Några basilikablad

Skala och hacka löken och finhacka vitlöken. Skär tomater och champinjoner i mindre bitar. Hetta upp en stekpanna med olja och stek lök, vitlök, tomater och champinjoner några minuter. Krydda med salt och peppar. Lägg över allting i en kastrull. Skär kycklingfiléerna i mindre bitar och stek några minuter i smör. Krydda med salt och peppar och lägg ner i grytan. Tillsätt pesto, kycklingfond och vatten och koka ihop några minuter. Tillsätt grädde och låt puttra på svag värmde i ca 20 minuter. Tillsätt salami och oliver i grytan innan servering. Hetta upp en torr stekpanna och rosta nötterna några minuter tills de får färg. Toppa grytan med basilikablad och pinjenötter och servera med en grönsallad.


Ingredienslistan är diger och nästan lika lång som ett maratonlopp. Men jag löste det som så att jag skippade några små detaljer. Till exempel:

1. Jag tycker inte om soltorkade tomater, så de hoppade jag över.
2. Jag tycker inte om salami, så den hoppade jag över.
3. Jag tycker inte om oliver, så de hoppade jag över.
4. Jag orkade inte rosta pinjenötterna, så det hoppade jag över och serverade dem som de var.
5. Jag orkade inte köpa basilika för en liten grytas skull, så den hoppade jag över.

Och det blev ju vansinnigt lyckat i alla fall.

Efter ett avhopp från Linnea fick jag ha Helene för mig själv under dagens fikadejt. Och det var ju trevligt det också. Vi bestämde oss båda för att skippa den sedvanliga chailatten och satsa på det nyttigare alternativet fruktsmoothie. Den var riktigt god, men jag tycker att det var drygt av personalen att vägra göra nya av en annan smak bara för att "de som redan är gjorda måste sälja slut först". Och de vet man ju inte hur länge de har stått framme. Hej magsjuka? Usch, det vore väl förargligt om man skulle åka på det bara för att man ville ha det nyttigare alternativet. Peppar peppar.

Dåligt med denna måndag:

- Det är måndag och inte lördag.
- Jag har sådan galen träningsvärk, främst i benen.
- Det är jättemånga minusgrader ute. När kommer våren?


Bra med denna måndag:

- Det är fint väder ute, himlen är blå och solen skiner.
- Jag ska träffa Helene och Linnea efter jobbet.
- Eftersom jag ska träffa vänner i dag slipper jag Shaun T och hans Insanity (yey!).
- Jag är pigg, för en gångs skull.
- Jag känner mig lite extra kär i Alex i dag. Det bubblar i mig när jag tänker på honom, vilket jag gör mest hela tiden (obs, bubblorna beror ej på gaser i magen).

Medans pojkvännen är på middag med vänner har jag slitit arslet av mig med ännu ett Insanity- träningspass. Det är sannerligen ingen lek. Efter uppvärmningen känner jag mig redo att sluta, men det är bara att bita ihop. Fyrtio minuters helvete ska man väl ändå klara av. Och nu har jag ju gjort två dagar, bara femtioåtta dagar kvar... Vilken ångest.

När jag såg det här receptet var jag först väldigt skeptisk. Hur skulle de ingredienserna kunna bli till ett bröd? Men det blev det, och det är dessutom väldigt gott! Och mättande.

Fröbröd

2 ägg
3 dl riven ost
1 matsked majonnäs
2 matskedar keso
1,5 teskedar bakpulver
ca 5 dl frön (till exempel pumpafrön, solrosfrön, linfrön och sesamfrön)

Sätt ugnen på 225 grader. Blanda alla ingredienser och lägg upp smeten på en plåt med bakplåtspapper. Bred ut smeten och grädda i mitten av ugnen i ca 15 minuter. Skär brödet i rutor.

I dag släpade vi oss äntligen iväg till Stadsmissionens butik i Liljeholmen och dumpade alla mina kläder som jag ville bli av med. Man kan tro att det var ett enkelt uppdrag, men fy satan vad tungt det var. Jag stånkade och pustade högt hela vägen, och jag kan bara önska och hoppas att ingen annan människa hörde mig. Men nu är kläderna väck och jag behöver inte tänka på dem något mer.

Som tack för hjälpen fixade jag lunch åt Alex. Det blev en favorit i repris, men Alex ville även ha champinjoner, bacon och majs på sin. Och eftersom jag kände mig på bra humör fixade jag det till honom. Och nu sitter jag i soffan, mätt som jag vet inte vad och med träningsvärk i hela kroppen. Ska försöka ladda lite inför ännu ett Insanity- träningspass, men motivationen är långt borta just nu. Men om jag sitter här tillräckligt länge kanske den kommer tillbaka?

Dagens frukost: Smoothie på ananas, mango och kiwi.

Om jag blundar och vänder ansiktet mot fönstret, där solen strömmar in, kan jag nästan inbila mig att jag sitter i en bungalow i Thailand... Ja, jag sa nästan. Men nu är det faktiskt bara några månader kvar innan jag och Alex åker utomlands. Även om det inte är till något exotiskt ställe utan en storstad, så ser jag fram emot det med samma entusiasm som när jag drömmer mig bort till varmare breddgrader.

Filmen vi såg var Moneyball med Brad Pitt. Nu är ju jag helt ointresserad av baseball, men trots att det är en baseballfilm var den både fängslande och spännande. Att jag inte är insatt i spelets regler förtog visserligen lite av nöjet, men har man koll på det så tror jag definitivt att det här kan vara en höjdarfilm. Den har ju chans på att vinna ett gäng Oscars, men då jag inte sett de konkurrerande filmerna har jag svårt att uttala mig om exakt hur många statyetter den. i mina ögon. bör kamma hem. Jag kan definitivt rekommendera Moneyball, men jag har ändå svårt att se att den skulle vara årets bästa film.

Vi hade tänkt gå på bio i kväll, men precis som förra helgen så fanns det knappt några platser kvar till någon av de filmer som vi kunde tänka oss att se. Hur fasiken kan det vara så skralt? Har människor inget annat nöje än att gå på bio en lördagkväll? Eller är det så enkelt att folk har fått biopresentkort i julklapp och nu väljer att utnyttja det?

Men att vi blev utan biljetter hindrar oss inte från att se film i kväll. Det kan ju trots allt vara rätt mysigt att ha filmmys hemma i soffan också. Det ska poppas popcorn och drickas lite vin och förhoppningsvis är filmen riktigt bra. Det lutar mot att vi ska se en för året Oscarsnominerad historia, och efter att ha sett trailern ser det lovande ut. Jag återkommer med en åsikt.

Eftersom det är lördag bjuckar jag här på en riktigt fin liten visa som jag tycker att ni ska lyssna på. Tjejerna är inte bara svenska, de kommer dessutom från mina gamla hoods. Eller, ja, grannförorten. Svedmyra.

Jag sprang över billiga färska kycklingfiléer i veckan, och de fick bli middag för mig och Alex i dag. Tillsammans med en fetaost- och creme fraicheröra åkte de in i ugnen i tjuofem minuter och när de var klara serverades de med spenat och gurka. Gott och nyttigt!

Jag har under en period varit helt ointresserad av träning. Det har inte funnits någon energi eller lust att gå till gymmet, och det är för kallt för att ge sig ut och springa. På tisdag är det dessutom sista dagen innan mitt träningskort slutar att gälla. Jag sa ju upp det för två månader sedan, i och med att de ville höja priset med hundra kronor i månaden vilket jag tycker är horribelt när det redan kostade 450 kronor.

För något halvår sedan hörde jag talas om Shaun T för första gången, och sedan dess har jag funderat på om hans träningsprogram kanske kan vara något för mig. Han är en amerikansk fitnessguru som har utformat olika träningsprogram som verkligen ger resultat.

Sagt och gjort. Jag fixade hans Insanity- program och gjorde ett första fitnesstest i dag. Det gick ut på att man under tjugofem minuter gjorde ett visst antal övningar under en minut vardera och däremellan var det en minuts vila. Fy satan i helvete. Jag trodde att jag skulle dö. Kanske borde jag ha blivit varnad när något heter Insanity... Och att göra något som heter suicide jumps kanske också är en fingervisare om vad jag har gett mig in på....

Det var extremt lockande att bara stänga av och skita i det. Men nej. Nu har jag gett mig in i det och då ska det banne mig slutföras. Hur jäkla jobbigt det än må vara. 60 dagar är det som gäller, och efter det förväntar jag mig fantastiska resultat. Ja, okej... Nu kanske jag inte kommer att hålla igång 60 dagar i sträck, men alla 60 dagars övningar ska jag ta mig igenom.

Den här fredagen började lite dåligt, men har nu ryckt upp sig rejält.

Ringde och pratade med min nuvarande hyresvärd och det visar sig att jag inte alls har tre månaders uppsägningstid på min lägenhet. I och med att den går till bostadsförmedlingen då jag fått en lägenhet via dem (vilket i och för sig är lite sugigt eftersom jag känner en tjej som gärna hade tagit över den) är det löst på något fiffigt vänster att jag slipper de där dubbla hyrorna. Jag betalar hyra till den dagen jag flyttar ut och sedan är det bara hyran för den nya lägenheten som gäller. Fantastiskt! De där tiotusen kronorna som jag såg försvinna bort på ingenting har nu kommit tillbaka till mig. Awesome!

Jag var nyss uppe och snurrade vid receptionen, och pratade då med en tjej från inköpsavdelningen som också var där. Och vips så var jag inbjuden på provsmakning av olika krämer i eftermiddag. Inte helt oangenämt. Det är sådana aktiviteter som jag vill se mer av här på jobbet! Inköp sysslar ju med sådant mest hela tiden, men det är kul att vi andra blir inbjudna den här gången också.

Även om det inte gick så bra med första receptet jag försökte mig på från min nya LCHF- bok gav jag mig i dag i kast med ytterligare ett recept. Mycket bättre resultat!

Ost- och skinkwrap

2 ägg
2 matskedar vatten
Salt och vitpeppar
Ost
Skinka
Sparris

Vispa ihop ägg, vatten, salt och vitpeppar i en skål. Hetta upp en stekpanna med smör och häll i äggsmeten. Låt steka på medelvärme någon minut. Lägg sedan på osten och låt den smälta. Lägg därefter på skinka. Stek sparrisen och lägg den ovanpå skinkan innan du viker ihop kalaset till en wrap.

Det har varit lite tyst här inne i dag. Jag har haft en dålig dag överlag, och bara längtat efter arbetsdagens slut. Mitt huvud är någon annanstans och jag har jättesvårt att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter. Det enda jag vill ägna mig åt är flytten och den nya lägenheten, men det är över en månad kvar tills vi får tillträde. Åååhhh, jag vill ju flytta nu! Måste hitta ett bra sätt att återfå fokus på det som händer just nu istället för det som händer längre fram. Tips någon?

Just djurs öden berör mig väldigt mycket, och vetskapen om att flertalet djurarter håller på att utrotas helt får mitt hjärta att blöda. Därför går den här månadens välgörenhetspengar till Världsnaturfonden, och mer specifikt till deras arbete för att rädda den utrotningshotade tigern. I dag finns det bara ca 3200 vilda tigrar kvar i världen, till skillnad från för hundra år sedan när den siffran var 100 000. Det är skrämmande hur fort det har gått utför, men det är samtidigt glädjande att mycket görs för att rädda djuren.

Det finns flera olika sätt att stödja Världsnaturfonden. Antingen kan man sätta in valfritt belopp på deras konto, skicka ett sms, eller bli medlem. Det finns även en möjlighet att bli fadder för något av de djur som de punktmarkerar i sitt räddningsarbete, vilket innebär att man betalar en summa varje månad mot att man fyra gånger om året får en rapport om hur hjälparbetet fortskrider.

Här kan man sätta in pengar till Världsnaturfonden.

Jag har nu läst ut Viveca Stens fjärde deckare om Nora Linde och Thomas Andreasson, I natt är du död. De tidigare böckerna gillade jag skarpt, och jag har gått och väntat på att den här ska släppas som pocket.

Tjugotvååriga Marcus Nielsen hittas hängd i sitt studentrum, och det hela tyder till en början på självmord. Hans mamma är dock tvärsäker på att han aldrig skulle ta livet av sig, och kriminalinspektör Thomas Andreasson bestämmer sig för att fortsätta nysta lite i fallet. Spåren leder till den nedlagda militärbasen Korsö utanför Sandhamn, och snart hittas ännu en man mördad. Även han har kopplingar till Korsö, där de gamla kustjägarna drillades till att bli elitsoldater innan militärbasen flyttades till annan plats.

Viveca Sten lyckas än en gång behålla spänningen länge, och det dröjde innan poletten trillade ner och jag förstod hur det hela låg till. Det är en skickligt skriven bok där pusselbitarna läggs, bit för bit, och sedan bildar en hållbar historia som kretsar kring hämnd, besatthet och trakasserier. Jag hade oerhört svårt att lägga boken ifrån mig och jag kan varmt rekommendera den.

Köper man på sig vansinnigt mycket köttfärs kan det hända att man får äta samma sak flera dagar i rad. Så för tredje dagen i rad åt jag i dag hamburgare till lunch. Inte för att jag klagar. Men nu är det rätt skönt att hamburgarna är slut och jag tvingas fixa något annat att äta imorgon och på fredag...

Jag kan förstå att man kan vilja pimpa sin bil, typ köpa en rattmuff eller schyssta tärningar att hänga i backspegeln. Men att pynta tanklocket med den här bilden... Eh... Classy.

Man kan ju undra vart alla de här ankorna är på väg någonstans... Släktkalas?

Haha, så vansinnigt söta! Men att alla går på rad sådär fint, vad beror det på? Är det någon form av rangordning som gör att de håller sig i ett led istället för att gå hipp som happ i en grupp?

Jag har köpt en bok med LCHF- recept, och tänkte att jag skulle ge mig i kast med ett sådant i dag. Kesoplättar med hallon. Det kändes ganska lätt och smidigt, det enda kruxet borde väl vara att separera äggula från äggvita. Men det momentet klarade jag med glans. Det var när de små plättarna skulle gräddas som det gick fel... Brutalt fel.



Så här fina var plättarna i boken.



Och så här såg de ut på min tallrik...

Tror att det första felet var att jag inte använde mig av en riktig plättlagg. Att grädda dem i vanlig stekpanna var uppenbarligen Mission Impossible. Men även om konsistensen var lite tvivelaktig så smakade de i alla fall bra. Så jag dunkar in receptet, så kan ni ju se om ni har bättre tur än vad jag hade.

Kesoplättar

2 ägg
250 gram naturell keso
1 matsked fiberhusk
lite salt
smör att steka i

Dela äggvitorna från gulorna. Vispa vitan hårt. Blanda keso, fiberhusk och salt med äggulorna. Rör försiktigt ihop kesosmeten med äggvitan. Hetta upp en plättlagg (inte stekpanna...) med smör och grädda plättarna några minuter per sida. Servera med lämpligt tillbehör.

I julklapp fick jag Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Jag läser regelbundet hans blogg, och gillar hans skriftspråk, så förväntningarna var högt ställda. Boken handlar om tiden efter att hans äktenskap med Katrin Zytomierska kraschade och hur han träffade sin nuvarande fru Amanda. Man får följa honom genom hans personliga skilsmässohelvete fram till det att hans lilla dotter Charlie föds.

Det känns stundtals nästan lite fult att läsa den här boken. Som att man smygläser någons privata dagbok. Jag fattade genast sympati för den knäckta Alex Schulman som dövar sina sorger med alkohol och dekadens. Hans fascination över den vackra Amanda Widell och hans försök att förtvivlat imponera på henne fick mig att ömsom skratta och ömsom vilja ta honom i min famn och säga att allt kommer att ordna sig. Alex Schulman har skrivit en fantastisk liten bok om kärleken till Amanda, och den påminner mig om att kärleken faktiskt är det finaste vi har.

Det enda jag irriterar mig på är egentligen att Amanda dricker vin när hon är gravid, och att hon i en av bokens dialoger även utbrister att hon hört att man inte ska göra det när man är just gravid. Det spelar ingen roll om hon bara läppjar på glaset, sådant borde man kunna hålla sig ifrån helt kan jag tycka. I synnerhet nu när den senaste forskningen visar på att det inte krävs så mycket alkohol för att risken för missfall ska öka dramatiskt. Vi får hoppas att Amanda tänker på det när det är dags att avla barn nummer två.

Saker jag hellre vill göra just nu än att jobba (inte för att jag har något val, men man får väl drömma):

- Sova.
- Rensa hemma och förbereda inför flytten.
- Besöka alla möbelföretag som finns i Stockholmstrakten och se vilka möbler som skulle kunna tänkas få flytta in i vår nya lya.
- Äta en semla. Eller två. Helst med varm mjölk till. Mmmmm!!!
- Mysa i soffan med en bra tv- serie på datorn.
- Äta en smarrig trerättersmiddag tillsammans med min pojkvän (det gör inget att klockan bara är 10:30, en trerätters skulle gå ner i alla fall).
- Gå på bio.

Äntligen har serien Alcatraz börjat visas på amerikansk tv! Efter att ha läst om den redan i höstas har jag hunnit längta halvt ihjäl mig, men nu har jag alltså sett de två första avsnitten.

1963 flyttades alla fångar som satt inspärrade på det ökända fängelset Alcatraz och fängelset stängde. Det är den officiella historien om vad som hände. Sanningen ser annorlunda ut. På något mystiskt vis försvann alla fångar den där dagen på sextiotalet och ingen vet vad som egentligen hände. Men i dagens San Fransisco börjar dessa fångar plötsligt dyka upp- och de har ingen aning om var de har varit de senaste femtio åren.

Nu har jag bara sett två avsnitt än så länge, men det verkar lovande! En liten varningsflagg höjs dock då jag är rädd att det kan bli lite tråkigt om formatet kommer vara att man får följa en ny fånge i varje avsnitt hela säsongen ut. Men hittills är det spännande och jag ser redan fram emot nästa avsnitt.

Nu är det äntligen officiellt! Den nya hyresvärden ringde och undrade om vi fortfarande är intresserade av lägenheten (eh... JA?!), och kontraktskrivning sker nästa fredag. Så jäkla underbart! Inflyttning är dock lite väl snart, kan jag tycka. 1 mars går flyttlasset till kvarteret Muffen (hehe...), så det är väl till att börja packa lite smått redan nu. Eller åtminstone börja rensa och se vad som ska få följa med.

Det är så tråkigt att lussebullar bara säljs under en begränsad tid i december. Jag hade mer än gärna tryckt i mig en sådan till frukost istället för den banan och yoghurt som det nu blev. Om det inte kändes så himla överambitiöst hade jag ställe mig och bakat egna lussebullar, men det har jag inte någon lust till. Så. Jag antar att jag får vänta ett år innan jag får den där bullen.

För några timmar sedan tog det tvärstopp för mig. Satt i soffan och kände pltsligt att jag befann mig i ett mer eller mindre sovande tillstånd. Eller ja, jag märkte ju det när jag vaknade och upptäckte att munnen var öppen och jag hade dreglat lite. Och så fortsatte det. Kunde inte hålla ögonen öppna. Egentligen borde jag väl ha gått och lagt mig redan då, och verkligen fått sova ut, men det kändes lite avigt eftersom Alex inte är hemma. Han är hos sina föräldrar, och jag vet inte riktigt när han tänker komma hem.

Nu finsn det dock inga ursäkter, för klockan är så pass mycket att det faktiskt är nödvändigt för mig att gå och lägga mig om jag överhuvudtaget ska orka upp i morgon. Den här helgen försvann extremt fort, och det är jag lite sur över. Har igen lust att ställas inför en ny arbetsvecka redan nu. Men det är bara att ta tjuren vid hornen. Men först ska jag sova.

Det gick rätt fort att rensa bland kläderna jag hade i källarförrådet. Det är ju trots allt sådant som redan har gått igenom min kritiska granskning en gång, och det mesta har jag nog sparat på grund av lite separationsångest. När jag nu tog mig ännu en titt så insåg jag att det mesta kommer jag aldrig någonsin att ta på mig igen, och då finns det inte någon anledning att spara det. Fem kassar lyckades jag fylla, som jag ska ta till Stadsmissionens butik i Liljeholmen. Slänga det har jag inte hjärta till, och på det sättet kanske någon annan får glädje av det jag inte längre vill ha.



Detta säger jag tack och adjö till.



Och här är högen på det som ska sparas.

Att vakna upp till detta vinterlandskap var väl inte vad jag hade tänkt mig. Min planering av denna söndag innefattade nämligen en lång och uppfriskande promenad, men det känns inte längre så lockande. Så vansinnigt onödigt att det ska komma mer snö när januari nästan är slut. Kallt och blött och jävligt. Nej tack, jag skippar den där promenaden och ägnar mig åt inomhusaktiviteter istället. Lite rensning av kläder, kanske?

Jag körde på den lite nyttigare vägen under gårdagens middag (vad gäller middagen, vill säga, för sedan tryckte jag ju i mig både chips och choklad). Hamburgerbrödet skippade jag helt och hamburgarna gjordes efter ett recept i Katrin Zytomierskas LCHF- bok. Burgarna blev riktigt goda, så jag tänkte dela med mig av hemligheten här.


500 gram köttfärs
1 matsked fiberhusk
1 ägg
Salt och peppar

Blanda ihop allting till en smet och forma sedan till den storlek du vill ha på hamburgarna. Stek i smör. Vi lade även på cheddarost redan i pannan, så att den skulle smälta lite.

igår kom som sagt Marielle och David över på en kväll med middag och sällskapsspel. Det var så galet längesedan som vi gjorde något sådant, och jag kände verkligen hur mycket jag har saknat det. Vi får helt enkelt bli lite bättre på att sy ihop sådana sammankomnster i fortsättningen.



Vi bjuckade på hamburgarbuffe. Som när man äter tacos, fast med hamburgare istället, där man får plocka själv vad man vill ha på sin burgare.



Sedan spelade vi Äntligen reklam, där Alex fick stå som segrare.



Sedan rev vi av tre omgångar av Cluedo. Jag vann en gång och Marielle två. Och David var väldigt nära att vinna alla tre gånger, men nådde inte hela vägen fram. Cluedo är mitt absoluta favoritsällskapsspel. Detta fick jag i tjugofemårspresent av Alex och Edna.

Så där, nu var det städat och fixat och jag är ren och sminkad. Och helt slut, kan tilläggas. Helst skulle jag vilja sova ett par timmar, men det finns det inte tid för. Om fyrtio minuter kommer Marielle och David, och då ska jag även vara klädd i något fint och stå och fixa med maten. Jisses. Jag har en känsla av att jag kommer att sova länge i morgon...

Lördagförmiddag i stallet. As usual. För andra veckan i rad fick jag rida Sing, som är helt annorlunda att rida jämfört med Svarten som jag ridit sex gånger i rad innan. Och jag kan väl säga att det inte gick bra, men det gick åtminstone bättre än förra veckan. Och alla framsteg är ju uppskattade och välkomna, så jag får väl försöka vara nöjd över det lilla.

Nu är jag dock åter hemma i min lägenhet. Om tre och en halv timme kommer Marielle och David över och innan dess ska det ha duschats, tvättats hår och fönat det torrt, sminkats, städats, diskats, handlats alkohol och mat... Kanske lika bra att sätta igång direkt, annars finns väl risken att allt inte hinns med. Och det vore ju lite ledsamt, faktiskt.

Nu är jag hemkommen efter kvällens dejt med Helene. Vi tog en öl på Högbergs innan vi bestämde oss för att det var dags att äta något. Efter att ha upptäckt att det var närmare en timmes väntetid för att få bord på Vapiano gick vi till en annan restaurang i Gamla Stan.



Nej, Helene har inte ett tjockt lager brunkräm i ansiktet. Det är så man ser ut efter att ha tillbringat två veckor på Sri Lanka. De har haft det vansinnigt härligt, och jag är nu mer sugen än någonsin på att åka dit!



Jag fastnade också på bild.



Och det här är vad jag åt. Inte särskilt otippat, kanske. I love my bearnaise.

Fredag igen! Härligt! Den här helgen bjuder dessutom på massa roliga saker.

Idag blir det en liten öl eller två med Helene, som äntligen har kommit hem från Sri Lanka. Det ska bli så kul att höra om hur de har haft det och vad de har upplevt. Och så måste vi ju självklart skvallra en massa om Cathrine och Jonas som blev föräldrar till en übersöt liten tjej i onsdags.

Imorgon blir det till att städa efter stallet (det tråkigaste på hela helgen), för på kvällen kommer Marielle och David över för lite middag och sällskapsspel. Det är så himla längesen vi sågs alla fyra, så det är verkligen något jag ser fram emot!

På söndag borde jag kanske göra en liten rensning bland de kläder som ligger i källaren. Det är kläder som jag inte använder, och förmodligen kan det mesta slängas eller skänkas till Myrorna eller Stadsmissionen. För när vi flyttar kommer det inte finnas plats för sådan skit, så det är lika bra att göra sig av med det redan nu. Speciellt som att det är inflyttning i nya lägenehten om bara lite drygt en månad.

Jag har länge tänkt att jag ska börja se serien Hart of Dixie, men det har inte blivit av än. Det verkar dock som att Rachel Bilson har fått lite kritik för den serien, och den kritiken svarar hon på här...

Oh, I love it!

Jag har gjort ännu en bra sak i dag. Men vad det är får förbli en hemlighet ett tag till. Man vill ju inte förstöra en bra överraskning. Även om jag helst av allt bara vill ställa mig med en megafon på Plattan och skrika ut det till alla som går förbi. För tro mig, det här är något bra...

Även om den här dagen kanske inte går till historien som den roligaste så har jag i alla fall fått två bra saker gjorda i dag.

1. Jag tog mig en promenad på lunchen. Tråkigt att solen försvann lagom till dess, men det är ju inget nytt. Det nya nu är ju trots allt att jag ska ut och promenera på luncherna om bara vädret tillåter.

2. Eftersom den nya hyresvärden är så vansinnigt seg på att höra av sig tog jag saken i egna händer och ringde upp dem själv. Svaret jag fick var att det bör inte vara några problem i och med att vi redan har klarat gallringen hos bostadsförmedlingen, men att vi kommer att få veta med säkerhet i mitten av nästa vecka. Jag hoppas att de inte är lika sega sedan om det är något som behöver fixas i lägenheten.

Är detta en försmak på hur vår unge kommer att se ut?

Alex: Jag såg kakor som såg jättegoda ut på Hemköp.

Jag: Aha. Vad var det för kakor då?

Alex: De var som typ Mariekex på ena sidan, och på andra sidan var det choklad och Smarties.

Jag: Låg de på hyllan bredvid äggen?

(Alla andra kakor finns i andra änden av butiken.)

Alex: Ja...

Jag: Längst upp till höger på hyllan?

Alex: Ja...

Jag: Jag såg dem också.

Jag tog en promenad på lunchen. Försökte rensa tankarna litegrann, men jag lyckades inte särskilt bra. Det verkar inte vara meningen att det här ska vara någon bra dag, och mitt humör matchar det dystra och gråa vädret perfekt. Fick jag skulle jag åka hem på direkten och gömma mig under täcket. Nu går ju inte det, så jag får sitta instängd på mitt kontor och deppa istället. Hurra.

Det har nu gått över två veckor sedan jag skickade in alla papper till bostadsförmedlingen, och jag har fortfarande inte hört något från den nya hyresvärden. Jag börjar ruttna rejält. Hur svårt ska det vara att bedöma om vi uppfyller deras krav? Eftersom vi har gått igenom hos bostadsförmedlingen bör det ju inte vara några problem, och jag antar att hyresvärden bara vill dubbelkolla att allting stämmer. Men att det tar över två veckor är som ett jäkla skämt.

Så länge vi är föreslagna som nya hyresgäster hos värden går det inte att tacka ja till andra lägenehter hos bostadsförmedlingen. Och att på egen hand fortsätta försöka byta min nuvarande lägenhet känns ju inte heller särskilt aktuellt med tanke på att vi har en lägenhet på gång. Det kan ju även vara bra om vi kan bli godkända innan månaden är slut, så att jag kan säga upp mitt nuvarande kontrakt och slippa ännu en månad med dubbel hyra. I dagsläget ser det ut som att det kommer vara två månader där vi kommer behöva betala hyra för båda lägenheterna. Men säger jag inte upp min lägenhet innan januari är slut kommer det att gå tre månader med dubbel hyra, och det har jag verkligen ingen lust med.

Det tråkiga är att jag går runt och är lite småirriterad mest hela tiden. Och det enbart för att värden inte hör av sig. De får ytterligare ett par dagar på sig, men sedan är det nog bäst att jag ringer upp och hör vad de sysslar med.

1998 blev den då tioåriga Natascha Kampusch kidnappad när hon var på väg till skolan, och jag kommer så väl ihåg att jag läste om det i tidningarna. I åtta år hölls hon fången i en källarhåla av Wolfgang Priklopil innan hon en dag slutligen lyckades fly.

Natascha har nu skrivit en bok om det hon var med om. Det är en skrämmande historia hon berättar, och jag är förvånad över att hon lyckades ta sig igenom de där åren i fångenskap med förståndet i behåll. Det gör ont i hjärtat att läsa om allt som hon utsattes för, men samtidigt beundras jag av hennes styrka och mod. Helt klart en bok som är värd att läsa!

Toodiloo!

Jag tror bestämt att jag ska göra ett stopp inne i stan efter jobbet. Inte så att jag planerar värsta shoppingorgien, men jag är i behov av nya pantalonger och strumpbyxor. Strumpbyxor äger jag inte många par av, och efter att ha ritschat en stor maska i ett av de finare paren på nyårsafton behöver dessa ersättas. Även vanliga pantalonger lever farligt i min ägo. De jag har på mig under byxorna i dag (yes, har jag ingenting under byxorna fryser jag halvt ihjäl, och pantalonger är idealiska för detta ändamål) har ett gigantiskt hål i grenen. Eftersom jag har byxor på mig över så är det inget som syns, men de går ju inte att använda till klänning eller kjol. Dags att köpa nytt och slänga allt trasigt skit.

Mer än så ska jag inte köpa. Slantarna gör sig bättre om de slösas i New York i maj.

Trött och sliten sammanfattar mig rätt bra just nu. Hade jättesvårt att somna igår, då Alex satt vid datorn och pratade med kompisar och spelade. Det funkar inte riktigt att göra det på nätterna när man bor i en etta. Resten av natten blev orolig, och jag skulle verkligen behöva ytterligare några timmars sömn för att få känna mig åtminstone lite utvilad. För andra dagen i rad tar jag till kaffeknepet. Det är det enda som funkar, och gör att jag i alla fall lyckas hålla ögonen öppna hela dagen.

Årets Jerringpris var verkligen någonting utöver det vanliga för oss som gillar ridsport. Rolf- Göran Bengtsson plockade hem Sveriges första EM- guld i hoppning någonsin, och i mina ögon var han självskriven för att få alla pris som man kan få. Men svenska folket verkar inte riktigt förstå vilken jäkla bragd det är att vinna något (eller ta medalj överhuvudtaget) inom ridsporten.

Men nu. Nu jäklar. Med 44,6 procent av rösterna (mest överlägset någonsin) vann Rolf- Göran Jerringpriset, folkets pris. Egentligen borde jag väl inte vara förvånad med tanke på hur många hästmänniskor det finns i det här landet som mer än gärna röstar fram sina idoler. Ändå satt jag där, livrädd för att priset skulle gå till ännu en skidkille. Men det blev Rolf- Göran. Och jag är så jäkla glad! Ingen förtjänar det här priset mer än han! Det är helt fantastiskt!

Stort, stort grattis Roffe!

Det är inte ofta jag köper tidningar (pojkvännen brukar köpa skvallertidningar till mig när jag är sjuk), men nu har det hänt. Sprang förbi Press Stop och hittade den perfekta tidningen för mig- Skriva. Och den handlar om precis det, att skriva. Den innehåller en salig blandning av skrivtips, författarporträtt, intervjuer, hjälp med hur man ska bli bättre på sitt skrivande och massa annat på samma tema.

Jag älskar ju att skriva, men jag gör det inte så ofta. Att blogga räknas inte riktigt, eftersom det mest är reflektioner över vardagen och inte alltid särskilt välskrivna sådana. Jag behövde bara bläddra i den här tidningen för att inse att den kan vara den spark i baken som jag behöver för att faktiskt sätta igång och författa lite mer seriöst (ja, alltså börja skriva överhuvudtaget...). Den är riktigt inspirerande, och jag funderar på om jag ska lägga 269 kronor på en helårsprenumeration. För jag vet ju att jag kommer att köpa Skriva även i fortsättningen.

Arbetsveckan startade med kroppsarbete. Det finns ett rum som har varit ledigt under en längre period, där jag och min chef har stuvat in massa skit. Gamla fakturor och andra papper, prylar från road showen för ett par år sedan och en hel del annat. Nu ska en annan kollega flytta till det rummet, vilket innebar att vi var tvungna att göra en rejäl rensning och flytta undan våra grejer.

Fy satan, vilket slitjobb. Det tog halva dagen att rensa, slänga, märka upp lådor som ska sparas och sedan flytta dessa till arkivrummet. Eller ja, till byggavdelningens arkiv eftersom vi inte har något eget rum att ställa det i. Chefen var passande nog ute och flaxade när det var dags att flytta lådorna, så det fick jag göra själv. Och nu kan jag se det som att jag klarat av ett styrkepass för den här veckan.

Och nu ska jag snart gå hem. Skönt att arbetsdagen snart är över, för jag blev rätt slut i kropp och huvud efter den där ansträngningen.

Förra hösten var ju jag vansinnigt uttråkad och tyckte att absolut ingenting var roligt. Jag behövde ändra något, sysselsätta mig med någonting nytt. Därför anmälde jag mig till en distanskurs i etik som skulle gå nu i höstas. Men nu blev det ju inte så att jag gick den där kursen, för jag hade ingen lust till det när det väl kom till kritan. Eller ja, egentligen var det tentorna och hemuppgifterna som skrämde mig. Jag insåg hur den lilla fritid som jag har skulle krympa ännu mer om jag läste en sådan kurs, och det blev jag bara mer deprimerad över.

Men nu har jag hittat en annan kurs som kanske kan vara något för mig. För en kurs som enbart handlar om Melodifestiavalen och schlager kan ju inte bli fel! Åtminstonde inte för mig, jag har ju ett omättligt intresse för allt som har med schlager att göra. Lätt värt att kolla upp när den där kursen går.

Och sedan så kan jag väl tycka att om Folkuniversitetet nu har en kurs som enbart handlar om Melodifestivalen borde de kanske ha koll på att Eric Saade stavar sitt namn med C och inte med K...

Update: Nu har jag spanat in kursen, och jag känner mig lite lurad. Det är inte en teoretisk kurs, utan en praktisk där man sjunger schlagerlåtar. Och om hela gruppen vill kan man sätta upp en liten konsert. Eh... nej tack. Jag vill lära mig mer om schlagern och schlagerns historia, inte sjunga låtarna.

Jag drabbades av en smärre chock när jag insåg att vår New York- resa i maj troligtvis sammanfaller med Eurovision Song Contest. Det var som om en osynlig hand långsamt kramade mitt hjärta tills det nästan slutade slå, och luftrören svullnade upp och gjorde det näst intill omöjligt att andas. Jag älskar ju Eurovision! Det är nästan lika viktigt att se som Melodifestivalen, även om jag alltid blir arg och förbannad över hur det europeiska folket röstar. De röstar ju alltid åt helskotta fel!

Fort googla fram Eurovision Song Contest officiella hemsida. Men vad fasen... Det står ju inte några datum! Leta, leta, leta... Där! 22, 24 och 26 maj. Veckan efter att vi kommit hem från den stora staden i väst. HURRA!

Har jag för övrigt delat med mig av infon att Stefan Örn, som skrev Azerbajdzjans vinnarlåt förra året, är tillsammans med en gammal kollega till mig?

Det var en trevlig lunchdejt. Jag åt en sallad med lax och ägg och massa annat. Den var så stor att jag bara orkade hälften, och helt ok vad gäller smaken. Annars så delade Linnea och Cathrine med sig av New York- tips, i och med att båda har varit där och jag ska dit i vår. Sådant är alltid jättebra, att höra från vänner vad som faktiskt är värt att lägga tid och pengar på och vad man lika gärna kan hoppa över när man är på semester så där. Det blev också en del barnprat. Cathrine föder ju om bara några veckor, så hon är verkligen inne på upploppssträckan nu. Lite overkligt.

Något matshoppande blev det dock inte i dag, och inte någon promenad heller. Det får bli någon annan dag.

Nu ska jag sticka iväg in till stan och möta upp Cathrine och Linnea för lunch. Och efter det måste jag stanna i Liljeholmen och handla hem lite mat. Förhoppningsvis hinner jag även med en liten promenad innan det blir mörkt ute. Men det visar sig.

På återseende!

Det är mycket lax och sallad på mina mattallrikar. Men vad ska man göra, det är ju så gott och dessutom var laxen billig! Den här gången fick laxen även sällskap av lite mozzarella. Och så blev lördagsmiddagen enkelt lite roligare.

När man stressar till stallet, halkar på den isiga vägen och faller raklång på rygg. Man tittar sig omkring och upptäcker att man är ensam, inte en endaste själ så långt ögat kan nå. Ingen såg- man kan pusta ut! Tills det att en karl öppnar dörren på en bil som står parkerad en bit därifrån, och undrar om det gick bra.

God morgon lördag! Jag har precis tryckt i mig en hel ananas till frukost och inser nu att det kanske inte var en så himla bra idé. Ska alldeles snart bege mig till stallet. Åker kommunalt i dag, så det lär bli en del tids frysande utomhus, bäst att klä på sig rejält. På återseende!

Såg senaste avsnittet av The Big Bang Theory. Sheldon är taskig mot Amy och ska försöka gottgöra det genom att, på Pennys inrådan, köpa henne ett smycke. Haha, helt klart bästa scenen från detta avsnitt.

Det känns som att den här kvällen har varit evighetslång. Som att klockan borde närma sig sängdags och inte alls nio. Kanske för att jag har haft en himla massa saker för mig sedan jag sprang iväg från jobbet. Funderar lite på hur jag ska fördriva dygnets sista timmar. Känner mig inte helsugen på att sitta vid datorn, faktiskt. Men jag kommer inte på någonting annat roligt att göra här hemma. De enda idéerna jag har involverar städning på något sätt, och det lockar verkligen inte en fredagkväll. Antar att jag får sitta här och fnula ett tag till. Och vänta på att Alex ska komma hem från var han nu är någonstans.

Efter att ha ätit lövbiffsrullader till lunch även i dag (nu är de dock slut) satsade jag på sallad med sparris till middag. Så. Jädra. Gott. Och nu har jag dessutom laddat upp med ytterligare ett knippe sparris i kylen, så det kommer definitivt bli mer av den varan de kommande dagarna.

Vissa jobbannonser är lite roligare än andra...

Fredagen den 13:e. Vad kan dagen tänkas ha i beredskap? Hur mycket olycka kommer jag att drabbas av? Är det läge att vara extra noga med att inte gå under stegar och akta sig för svarta katter som går över gatan? Hålla sig långt bort från alla speglar?

Äh. Jag är inte särskilt vidskeplig av mig. I alla fall inte när det gäller de där klassiska sakerna, även om jag aldrig skulle få för mig att gå under en stege. Men det beror ju inte på någon vidskeplighet.

Fast när jag tänker efter. Jag har ju lite sådana där saker för mig. Ganska ofta till och med.

- Jag undviker att kliva på A- brunnar. K- brunnar går däremot väldigt bra, det betyder ju kärlek.
- Ta i trä förekommer dagligen i mitt liv. Så fort jag har fått en hemsk tanke av något slag i huvudet letar jag tag i närmsta sak gjord av trä och knackar tre gånger.
- Varje gång jag ska flyga och tänker på att planet kan störta (vilket är i stort sett hela tiden fram tills det att vi faktiskt har lyft), knackar jag mig själv i huvudet tre gånger. I brist på något träaktigt att ta i.


Det var de vidskepliga tvångstankarna jag har. Om jag struntar i att följa dem kommer något hemskt att hända. Jag bara vet det, och det känns dumt att riskera något. Sedan har jag givetvis flertalet andra tvångstankar som följer mig genom vardagen, men de handlar inte om liv och död eller olycka. Det känns bara konstigt om jag inte följer dem, som om jag gör något fel eller mot reglerna. Men de kan jag presentera en annan gång.

Biggest Loser Sverige har dragit igång med sin andra säsong. Första avsnittet gick igår och det andra visas just nu. Jag tittar självklart. Jag älskar Biggest Loser och skrattar och gråter med deltagarna. Nu var det en kille som gått ner sexton kilo under första veckan- och han kan inte ens träna som de andra deltagarna, det enda han kan göra är att promenera. Som vanligt var det något som klack till i hjärtat och jag vill bara omfamna honom och berätta för honom hur duktig han är. 

Och kanske kan Biggest Loser få mig lite inspirerad vad gäller min egen träning också. För även om jag är vansinnigt motiverad vad gäller kosten så är jag inte taggad överhuvudtaget på att träna. Ta en promenad om vädret tillåter, men inte mer än så.  Det måste bli ändring på det.

Nu är jag hemma efter en härlig onsdagsdejt med Marielle. Den planerade pastan på Vapiano förvandlades till kinamat på något ställe på Vasagatan. Kändes inte så aktuellt att orka vänta i fyrtio minuter för att få bord på Vappan, så det fick det bli kinesiskt istället. Lite tråkigare, men det funkade ju det med.

Det är alltid så himla mysigt att hänga med Marielle. Hon ger mig så himla mycket positiv energi, och nu känner jag att den här dagen har varit jättebra fast jag inte tyckte det under eftermiddagen. Det där glada humöret som jag hade i morse försvann när jag fick supermycket att göra på jobbet och människor var korkade och otrevliga. Men nu är jag glad igen, och det kan jag tacka Marielle för.

Dagens lunch: Lövbiffsrullader med sallad. Fast helst hade jag velat trycka en stor chokladkaka.

Hej torsdag och nästan helg! I dag är jag på bra humör. Konstigt kanske, med tanke på att regnvädret som råder utomhus får mig att helst vilja ligga kvar hemma i sängen och sova bort halva dagen. Men se det går inte när man är vuxen och har ett jobb att gå till! Men hur kan man vara annat än glad när man efter jobbet ska äta middag med Marielle på stan? Jag har dessutom klätt mig i min nya fina körsbärsmönstrade klänning, vilket gör mig ännu gladare. Tänk vilken skillnad ett klädesplagg kan göra.

För en tid sedan läste jag en bok av Jo Nesbø, Fladdermusmannen. Den föll mig inte i smaken överhuvudtaget och jag irriterade mig allt som oftast på huvudpersonen Harry Hole, som i mina ögon inte var särskilt sympatisk. Att läsa ännu en bok av Jo Nesbø kändes inte så lockande. Men så fick jag Huvudjägarna av Cathrine. Den är helt fristående från allt som har med Harry Hole att göra, och med tanke på att den nyligen blivit filmatiserad var jag övertygad om att den måste vara bättre än Holeserien.

Huvudjägarna handlar om Roger Brown, en av Oslos bästa headhunters med en osviklig känsla för vilken människa som ska tillsättas på vilken tjänst. När företaget Pathfinder söker en ny vd hittar Roger den perfekta kandidaten i Clas Greve. Att Clas Greve dessutom har en äkta Rubensmålning hemma gör inte saken sämre, då Roger "extraknäcker" som konsttjuv. Men efter att den kända målningen blivit stulen börjar allting gå utför och Roger upptäcker att Clas Greve inte är den man han utgett sig för att vara. Ordet huvudjägare får en helt annan innebörd och döden blir alltmer närvarande.

Förväntningarna var låga, men oj vad det ändrades! Det är en sanslöst spännande bok med tvära kast och sjuka intriger. Ibland undrar jag var Jo Nesbø får allt ifrån. Men ingen kan åtminstone komma och säga att boken var förutsägbar. Jag ville nästan inte lägga den ifrån mig, så spännande var den. En riktigt bra bladvändare som jag varmt rekommenderar till allt och alla. Och nu är jag än mer sugen på att se filmen.

En annan bra sak är att alla intäkter från denna bok går till Harry Hole- stiftelsen, som varje år delar ut en halv miljon norska kronor till projekt som är involverade i arbetet mot analfabetism i tredje värden. Bara det är en anledning att köpa boken.

En av mina stora favoritlåtar. Som jag sjöng duett tillsammans med Magnus Carlson från Weeping Willows. Eller, ja. Duett och duett. Det var väl kanske att ta i. Det var på Allsång på Debaser, och Magnus satt på knä på scenen framför mig, och sträckte fram mikrofonen så att jag kunde få sjunga med. Men oj, vad jag fick sjunga! En hel refräng hann jag med innan Magnus bestämde sig för att det var dags att ge någon annan chansen.

Such a sweet memory.

Åååhh, jag är så sjukt chokladsugen att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Och jag vet att i skafferiet ligger ett gäng chokladkakor och bara väntar på att få bli uppätna. Jag kan nästan höra hur de skriker efter mig "Kooom Helena, ät upp oss! Vi lovar, vi ska inte göra dig tjock. En liten bit gör inget!".

Men jag får inte äta choklad. Kanske ett par bitar till helgen men inte en helt vanlig onsdag, hur mycket lillördag det än må vara. Alex gick också och pratade om choklad för ett tag sedan, men jag sa nej. Han får inte heller äta sådant nu, för om han öppnar en chokladkaka kommer jag sno åt mig den och moffa i mig hela själv.

Nej. Det får bli lite ananas istället.

Dagens middag: Spenat, gurka, balsamvinäger, fetaost. Den gamla vanliga salladen, med andra ord- men här i en upphottad version med granatäpple. Det är inte kul att plocka ur de små röda kärnorna ur granatäpplet, det skvätter fruktsaft över halva diskbänken och upp på kläderna, men det är så vansinnigt gott att det är värt allt slit och elände! Gör salladen lite roligare.

Att tillaga fisk är inte riktigt min grej. Så vida det inte är lax då, förstås. Men i övrigt har jag på tok för dålig fantasi för att det ska bli bra. Detta är torsk med grönsaker i ugn. Grönsakerna är tomat, champinjoner och paprika. Jag vet, det ser inte särskilt gott ut och det var det inte heller. Ätbart, men inte mycket mer än så. Däremot väldigt nyttigt, och det är ju det jag är ute efter i dessa dagar. Nyttigt.

Onsdag morgon. Alex sover. Jag puffar på honom och trycker hans mobil i handen på honom för att han ska ställa in alarmet.

Jag: Älskling...

Alex gapar och vänder upp ansiktet mot mig, fortfarande med ögonen slutna, samtidigt som han greppar mobilen.

Jag: Haha, vad gör du?

Alex: ... Jag trodde det var choklad.

Så var det då slut. Över. Finito. Inget mer. Det absolut sista avsnittet av Alias har nu passerat framför mina ögon, och jag kan nu sätta punkt för Sydney Bristow. Aj, så ledsamt det känns. Jag har levt med henne under en väldigt intensiv period och att nu tvingas släppa taget är oerhört sorgligt.

Jag kan inte förstå varför jag inte fastnade för Alias när det gick på tv. Visst såg jag något avsnitt här och där, men jag brydde mig aldrig om att faktiskt följa serien. Tur kanske på så sätt att jag därför har kunnat sträckkolla den nu. Och satan så bra den är! Det är de första två säsongerna som ligger mig varmast om hjärtat, men efter en lätt svajande mitt ryckte det upp sig under den femte och avslutande säsongen. Säcken knöts ihop på ett väldigt fint sätt, och man fick även lite tillbakablickar som gjorde det lättare att förstå varför Sydney hamnat där hon hamnat och varför hennes relation till Jack såg ut som den gjorde.

På det stora hela var det ett väldigt värdigt slut. Jag ömsom grät, ömsom log. Och jag får väl säga att jag är nöjd över att vissa karaktärer verkligen fick vad de förtjänade till slut.

Dagens middag blev av den nyttiga sorten, och ingen chokladmousse till efterrätt... Lövbiffsrullader och sallad.

Att göra rullader är busenkelt. Bre på ett lager philadelphiaost på lövbiffen, salta och peppra och rulla sedan ihop den till en rulle. Stek den i ca 7 minuter och glöm inte att vända på den så att det blir en jämn och fin yta. Jag valde att ha naturell philadelphiaost den här gången, men man kan givetvis välja smak efter vad man tycker om. Vill man kan man även ha på färska örter och lite senap.  

Jag har köpt den här boken. Tänkte att den ska hjälpa mig på min väg mot ett sundare leverne. Och 6 kilo på 6 veckor låter ju dessutom jävligt lockande. Den innehålller en massa gi- recept som är indelade i en matsedel för en sexveckorsperiod. Ett nytt recept för varje måltid.

De flesta recepten ser väldigt lovande ut, även om jag vet att jag lär skarva en hel del på dem. För jag är en människa som gillar extrem enkelhet när det kommer till matlagning, och att hålla på att fixa och trixa med ett dussin ingredienser för att få till en rätt är inte riktigt min grej. Däremot får jag massa bra idéer av att läsa recepten, och jag vet att jag kommer att använda dem som grund och sedan skala av och ändra en del för att få till det så som jag vill ha det.

Jag har bestämt att nu är det nästintill nolltolerans som gäller. Onyttigheter får endast intas om jag äter på restaurang. Och då snackar vi inte massa desserter och liknande, utan kanske lite pasta eller potatis. Denna regel började tillämpas igår (att jag då också lyckades trycka i mig lite chokladmousse och sju tortellinisar kan vi väl bortse ifrån).

Några 6 kilo på 6 veckor räknar jag väl inte med att tappa, men någonting kanske kan hända i alla fall.

Hur jag ska lyckas hålla ögonen öppna hela dagen är för mig en gåta, men jag kan ju alltid försöka hoppas på att köpekaffets effekt snart kickar in och gör susen. För så är det, jag kände mig nödgad att köpa kaffe för att kunna ta mig igenom dagen. Egentligen borde jag väl ha köpt amfetamin eller något för att verkligen vara säker på den uppiggande effekten, men det känns ju inte så hälsosamt. Så kaffe it is.

Det är ju trevligt att man kan avsluta dagen genom att bli arg. Eller inte trevligt alls. Om jag ska vara helt ärlig. Nu slutade det med att jag fick sköta tvätten helt själv i dag. Igen. Brukar åtminstone få hjälp av pojkvännen att hämta upp den från tvättstugan i och med att det väger så vansinnigt mycket. Men i dag var han för upptagen med att spela sitt förbannade dataspel och "kunde" inte gå ifrån datorn. Så jag fick släpa upp tvätten på egen hand och fick nästan ryggskott på köpet.

Nu ska jag ta en dusch och fortsätta sura inna det är dags att sova.

Update: Nu känns det bättre och jag tycker att min pojkvän är världens bästa igen.

Jag har införskaffat mig två vansinnigt fina anteckningsböcker som jag planerar att fylla med massa viktigheter. De kommer från Pocket Shop och var snorbilliga. Skynda fynda!

Så blev man inkastad i vardagslunken igen. Och eftersom det är måndag och två veckor sedan jag tvättade, innebär det att jag kommer tillbringa stora delar av kvällen nere i tvättstugan. Oj, oj, oj så roligt jag ska ha. Men innan jag får börja med det måste jag jobba mig igenom ytterligare en halv arbetsdag. Motivationen står på noll och jag vill helst av allt vara hemma och se klart de fyra ynka avsnitten som jag har kvar av sista säsongen av Alias. Men jag antar att även det får vänta.

Nu äntligen är nästa resa inbokad för mig och Alex! Det har tagit oss alldeles för lång tid att boka den, men nu är det äntligen gjort och det är så vansinnigt skönt. Vart vindarna bär oss den här gången kommer nog inte som någon chock för någon.

Det blir...


Trumvirvel....




NEW YORK!


Efter att ha ändrat lite i planeringen så är det nu bestämt att vi åker i mitten av maj. Ett trestjärnigt hotell som enligt recensionerna och kartan ska ligga nära till de flesta viktiga sevärdheterna på Manhattan. Blir spännande att se om det stämmer när vi väl är där...

Men om jag tyckte det var jobbigt att bestämma sig för vilket hotell vi skulle välja, så var det ingenting mot att ansöka om visum. Hundra miljoner frågor som skulle besvaras, det fanns liksom inte någon ände på det hela. Och vilka frågor var det man fick svara på då? Yrke, civilstatus och favoritfärg? Nej. Snarare om man har några sjukdomar (till exempel syfilis eller gonorré), om man tar droger, om man har blivit arresterad eller dömd för något brott och liknande. Så. Jäkla. Jobbigt. Att behöva fylla i två sådana formulär- ett för mig och ett för min karl.

Men nu är det gjort! Bara att börja se fram emot resan och planera vad vi ska göra när vi väl är där. Har ni några bra tips på saker som vi inte får missa får ni hemskt gärna dela med er av dem! Vi har ju ingen koll, ingen av oss har varit i USA tidigare.

Eftersom batteriet i min iPod tog slut och jag inte hade på mig någon mössa, vilket resulterade i att mina öron blev extremt kalla och började göra ont, så fick det bli en kort promenad för min del i dag. Fyrtio minuter fick räcka och det var inte helt angenämt, även om det är skönt att ha det avklarat. Nu ska jag tillbringa resten av dagen inne i värmen. Mycket trevligare.

Söndagar är alltid lite ångestladdade för jag vet att helgen snart är slut. Den här gången har man ju dock fått vara ledig en extra dag, vilket definitivt har gjort underverk. Det känns som att jag är lite mer utvilad än vad jag brukar vara.

Men vad ska man ta sig för att göra i dag då? Alex ska klippa sig om några timmar och han har dessutom flaggat för att han måste jobba lite i dag. Det betyder att jag får roa mig själv. Kanske ta en promenad? Passa på nu när man har chansen att få lite solljus på sig. Så får det nog bli.

Alex sitter vid sin dator och spelar spel med kompisar, så jag passade på att se en film under tiden. Det fick bli Abduction av den enkla anledningen att jag var vansinnigt nyfiken på att få se Michael Nyqvists första Hollywoodroll.

Nathan och hans vän Karen upptäcker en sida på nätet med bilder på barn som misstänks ha blivit kidnappade. En av bilderna föreställer en liten pojke som är misstänkt lik Nathan, och när de använder funktionen som gör att de kan få se hur han skulle kunna tänkas se ut i dag visar det sig att den lilla pojken faktiskt är Nathan. Efter att ha kontaktat den som har internetsidan blir Nathan vittne till hur båda hans föräldrar dödas, och det är uppenbart att det egentligen är honom som the bad guys är ute efter. Så han gör det enda han kan göra. Han flyr. Med skurken hack i häl.

Jag kan väl inte direkt säga att detta var något mästerverk. Det skulle vara en direkt lögn. Men visst, underhållning för stunden var det ändå om man inte är så kräsen (vilket jag inte är när det kommer till film). Ett haltande manus, som trots allt började lite lovande men som sedan urholkades till nästan ingenting. Michael Nyqvists roll var väl inte heller något att egentligen hetsa upp sig över, även om det var kul att se honom i en sådan här produktion. Mer sånt!

Jag är på bra humör i dag, så den här filmen får 2 av 5 poäng av mig. Det är ganska snällt.

I dag var jag tillbaka i stallet efter juluppehållet. Det är alltid extra mysigt att vara där när man har varit borta några veckor, och i dag kände jag mig extra välkommen när stallkatten Sickan än en gång kröp upp i min famn och ville bli gosad.

För sjätte gången i rad fick jag dessutom rida Svarten. Och det är galet vilka framsteg jag har gjort på honom. Från att helst ha velat börja gråta och åka hem när jag fått veta att jag ska rida honom tycker jag nu att det är rätt roligt. Vi har börjat lära känna varandra och jag har hittat knapparna man ska trycka på för att det ska hända något. Sedan är det långt ifrån perfekt, men vi har kommit en bra bit på väg. Och det är en sån underbar känsla. För det är ju trots allt det jag vill med min ridning. Att känna att jag faktiskt utvecklas.

I dag har vi ätit Sveriges nationalrätt till middag (ja, för tredje dagen i rad...). Min pojkvän är ett stort fan av stark mat. Ju starkare desto bättre.  Jag tycker om när det är lagom starkt eller inte starkt alls. Men ibland undrar jag om han inte bara jävlas med mig...

I dag fyller min kusin Therese år, och som vanligt firades detta med släktfika. Efter en bulle, en kaka och en liten bit prinsesstårta är jag nu sockerchockad så att det räcker och blir över.

Du lilla stalker som ringer mig om nätterna från hemligt nummer. Vem är du? Varför tycker du att det är så roligt att trakassera mig? Jag finner inte något roligt i att du ringer och sedan bara är tyst, men jag antar att du får ut extremt mycket av det. Annars skulle du inte fortsätta.

Oavsett vad du vill- jävlas med mig eller bara höra min röst- från och med nu får du prata med min pojkvän. Varje gång. Och jag kan tänka mig hur roligt det blir för dig att lyssna på hans prat om ingenting när det uppenbarligen är mig du är ute efter. Men visst, det kan du väl få göra om du vill. Ring hur mycket du vill om du tycker att du får ut något av det. Min pojkvän pratar mer än gärna med dig. Eller med och med, han håller gärna låda i sin ensamhet om han har någon som lyssnar.

Men om du nu inte får ut något av att lyssna på min pojkväns tomma prat så borde den perfekta lösningen vara att inte ringa mig överhuvudtaget. Tack.

Det är fredag, en ledig sådan dessutom, och sådant bör firas. För mig och Alex innebar det middag ute på restaurang. Vi tog oss till nyöppnade Brasserie Café de Paris på Rutger Fuchsgatan vid Skanstull. En trevlig restaurang med mysig atmosfär, som jag skulle kunna tänka mig att besöka igen.



Så här ser det ut från utsidan.



Alex var hungrig.



Jag fick vräka ut mig i soffan.



Vi drack lite bubbel och skålade åt oss själva.



Till varmrätt åt vi båda biff med klyftpotatis. Till det serverades café de paris- smör. Kanongott.



Till efterrätt åt Alex creme brulee medans jag satsade på glass. Och nu är jag så mätt att jag riskerar att spricka om jag försöker mig på att äta något mer i dag.

Jag finner det mycket intressant att det i dag är den 6 januari och rosenbusken utanför mitt hus blommar. Jag kan inte minnas att jag varit med om det tidigare. Är det nu man ska bli rädd och börja bunkra upp med konserver i skyddsrummet i väntan på jordens undergång?

Böcker ligger högst upp på min lista över vad som är roligast att shoppa just nu. Egentligen behövde jag inte fler böcker just nu då jag fick ett gäng i julklapp, men jag kan inte låta bli. Surfade runt lite på Cdon och detta är resultatet. Nu får det dock vara stopp ett tag. Den där högen av böcker som ska läsas måste minska lite innan jag får införskaffa fler nya.

Det är ett härligt vinterväder ute, och för en gångs skull utnyttjade vi det. En liten promenad på en timme och tjugo minuter gjorde susen och nu känns det som att vi åtminstone har fått något gjort i dag. Skönt att faktiskt få lite dagsljus på sig också, annars sitter man ju oftast instängd på kontoret och kommer inte ut förrän mörkret än en gång har lagt sig över staden. Mer sånt!

Vi gav varandra varsin julklapp igår, jag och Linnea. I mitt paket låg ett fint armband. Mycket bra med tanke på att det råder stor brist på just armband i min smyckessamling.

Jag ger dig inte min morgon och inte min dag
Du får nåt så mycket bättre,
du får hela jävla jag
Hela underbara, unika jag
inte nåt så fjuttigt som en morgon och en dag

I dag var det Alex som stod för matlagningen. Och när det är Alex som fixar maten är det även han som bestämmer vad som ska ätas. Då blir det allt som oftast burritofest. Den här gången med stark sås och extra stark tacokrydda på köttfärsen. Brände i munnen. Men som sagt, när Alex lagar middag så bestämmer han.

Alex: Jag vill börja dansa igen.

Jag: Aha. Typ sån där... street eller?

Alex: Ja.

Jag: Men det är ju bara att du går ut och dansar på gatan då.


Noll gensvar efter det från min pojkvän. Jag skrattade däremot gott.Tur att någon av oss har rejält med humor i alla fall.

Trots att dagen började så åt helskotta dåligt så blev det faktiskt bara bättre. Mötte upp Linnea i stan för en fika efter jobbet. Egentligen skulle även Cathrine ha följt med, men graviditeten börjar ta ut sin rätt så här på upploppssträckan och hon orkade inte. Tråkigt, men jag och Linnea hade trevligt ändå.

Men jag syndade. Som jag syndade. En fet jäkla kärleksmums hamnade på något konstigt vis på min tallrik. Det har jag lite dåligt samvete för, men från och med nu är det slut på sånt. I morgon smygstartar jag det nya nyttiga levernet och på måndag drar jag igång på riktigt utan fusk. Så är det bara.

Försov mig.
Upptäcker att det är strömavbrott och kolsvart överallt.
Ser knappt vad jag klär på mig för något, och kan inte fixa mig överhuvudtaget.
Inser att jag får se ut som hej-kom-och-hjälp-mig i dag.
Stressar till tunnelbanan, även fast jag förstår att inga tåg går.
Frågar tjejen i spärren och får bekräftat att tågen står stilal och man får ta ersättningsbuss.
Inser att jag i stressen har glömt väskan hemma. Får gå tillbaka och hämta den.
Hämtar väskan och går sedan till ersättningsbussen.
Väntar på bussen.
Bussen kommer. Den är full och jag kommer inte på den. Den åker iväg.
Det kommer en buss mot andra hållet, och efter en snabb överläggning bestämmer jag mig för att hoppa på den.
Precis när bussen har börjat åka kommer ännu en buss åt rätt håll. Den är tom och jag hade kommit på den om jag bara väntat.
Busschauffören kan inte vägen till Fruängen och kör fel. Hon får backa och vända i ett villaområde.
Efter att ha kört till Fruängen kommer vi tillbaka till Västertorp. Då meddelar busschauffören att tunnelbanan nu går som vanligt.
Jag hoppar av bussen och skyndar upp på tunnelbaneperrongen, där jag får vänta ett par minuter innan mitt tåg kommer och jag äntligen kan åka till jobbet på riktigt.

Man skulle kunna säga att det tog mig 50 minuter att ta mig från lägenheten till Västertorps tunnelbana. Det brukar ta ungefär 6 minuter i vanliga fall. Grattis till mig. Jävla skitdag.

Det är onsdag, fast det känns som tisdag, och här sitter jag i soffan och lyssnar på Adele i lurarna. Har avverkat två avsnitt på sista säsongen av Alias och det känns både sorgligt och spännande. Vad gör jag när alla avsnitt är slut? Vilken serie ska jag börja följa då? (Som om jag inte har hundra andra serier som jag redan följer nästintill slaviskt, men det är nya serier som kommer med ett nytt avsnitt i veckan. Jag vill ha något som jag kan kötta igenom utan uppehåll om så önskas).

Tips, någon? Vad tror ni om Sons of Anarchy? Har hört att den ska vara bra.

Igår kom Alex hem med både parmaskinka och sparris. Perfekt om man vill lyxa till den gamla vanliga salladen litegrann! Jag glömmer ofta bort hur gott sparris är, och det är tråkigt. Från och med nu lovar jag mig själv att bli bättre på att komma ihåg det, och därmed inhandla de små sparrisarna lite oftare.

En sak som jag verkligen ser fram emot med den nya lägenehten är att Alex kommer att få två alldeles egna garderober att hänga sina kläder i. Garderoberna nu är ju fulla av mina kläder, så stackaren får hänga sina skjortor och kostymer på dörrarna. Inte riktigt hållbart i längden...

Så fort stormen Dagmar har släppt sitt grepp om Sverige så kommer stormen Emil och tar över. Inget strömavbrott för oss den här gången, dock, men det verkar inte vilja sluta regna ute. Inte helt optimalt att försöka sova när regndropparna piskar mot fönsterrutan, så det är kanske inte så konstigt att jag är lite trött i dag.

Jag har överhuvudtaget svårt att fokusera i dag. Kan inte tänka på mycket annat än den nya lägenheten. Tycker att värden borde ha fått alla papper nu och höra av sig. Ja, fast kanske inte just i dag. Upptäckte att jag inte laddat mobilen i natt så batteriet är i det närmsta dött. Hur ska jag överleva dagen? Kommer jag att bli galen och inspärrad på dårhus? Ingen vet.

Så vad tror n? Är det dags att gå och lägga sig nu om man ska undvika att försova sig i morgon igen?

Den här bilden är fel på så himla många plan. Ed Westwick ska inte ha på sig t- shirt. Ed Westwick ska definitivt inte ha på sig en ful t- shirt som det står Absolut svensk på. Ed Westwick ska inte se ut som en slusk och tro att han är en rocker. Det blir nästintill kortslutning i huvudet på mig när jag tittar på den här bilden.

Snälla Ed Westwick, kan du inte lära dig lite från Chuck Bass när det kommer till klädval?

Åsa Larssons böcker har blivit stora framgångar, och i och med att de är deckare borde de ju onekligen tilltala mig i allra högsta grad. Men. Jag har aldrig känt mig manad att läsa någon av dem. Fråga mig inte varför, men jag har en misstanke om att det är på grund av att debuten Solstorm blivit filmatiserad. Jag har väl sett trailern för den och bara känt tack men nej tack. Flera gånger harj ag stått där i bokaffären och klämt på Åsas böcker, men alltid bestämt mig för att det inte är något för mig. Så när jag i somras var på den gigantiska loppisen i Aspudden och hittade denna bok för endast tio kronor tänkte jag att det var lika bra att slå till. Tio kronor är ju inte mycket pengar om den nu råkar vara skräp.

Solstorm handlar om Kristallkyrkan i Kiruna. Kyrkans andlige ledare, Viktor Strandgård, hittas brutalt mördad i altargången av sin syster Sanna. Sanna blir snart polisens huvudmisstänkte och hon ringer till sin gamla vän Rebecka, som sedan länge lämnat kyrkan bakom sig och flyttat till Stockholm där hon numera arbetar som advokat. Rebecka går motvilligt med på att åka upp till Kiruna och möta sitt förflutna. Hennes hemkomst väcker starka känslor på bygden och snart inser hon att någon är beredd att gå långt för att tysta henne.

Tänk så fel man kan ha ibland. Solstorm var inte alls en dålig bok, tvärtom. Det är en bra och spännande story, och jag hade inte lust att lägga ifrån mig boken innan den var slut. Steg för steg nystas mysteriet upp, och även om jag hade mina aningar om vem som var den skyldige så lyckades jag inte slå huvudet helt rakt på spiken. Nu ska jag se till att köpa bok nummer två i serien. Och det är allt lite tråkigt att jag inte gett Åsa Larsson någon chans förrän nu.

Började dagen med att försova mig, och tack vare Alex larm som ringde vaknade jag vid den tiden jag vanligtvis brukar gå till jobbet. Hade han inte satt larmet hade jag väl sovit än. Men trots den extra sömnen känner jag mig helt klubbad och får kämpa med att hålla ögonen öppna. Segt.

Men med lite kämpaglöd och god vilja ska jag väl lyckas ta mig igenom den här dagen också.

Bara ett endaste litet avsnitt kvar av Alias säsong 4. Älska att man får veta vad som hände med Irina! Och det är så spännande att jag knappt vet hur jag ska kunna vänta med att se det sista avsnittet. Men jag har inte så mycket val eftersom klockan närmar sig sovdags och jag måste tvätta håret innan jag lägger mig. Så Alias får helt enkelt vänta till morgondagen.

Sitter och väntar på att näst sista avsnittet av Alias säsong fyra ska ladda klart, men det verkar ta hundra år. Segt så in i bäng, och jag börjar ruttna rejält. Under tiden ägnar jag mig åt att lyssna på lite Markus Krunegård. Då blir jag lite gladare i hjärtat i alla fall.

Efter att ha ätit pizzarester från gårdagen till lunch, så fick middagen gå i ett nyttigare tecken. Lax och sallad med fetaost. En klassiker som jag inte verkar kunna tröttna på. Men det är ju så vansinnigt gott med fetaost och balsamvinäger till det gröna. Och en bit lax gör att hungern håller sig borta längre.

Jag köpte ju två nya klänningar på H&M förra veckan. Tänkte att jag skulle visa upp dem. 249 kronor styck och perfekta för sommaren.

Tvättrådslappen i min nyårsklänning delar ut kloka råd...

Det där med nyårslöften är inte riktigt min grej, för jag vet att det bara slutar med att jag inte håller dem och så blir jag arg och besviken på mig själv för att jag inte klarar något så enkelt, och då känns det inte kul att fortsätta. Men jag tror däremot att det kan vara bra att rannsaka sig själv inför det nya året och ge sig själv saker som man kan jobba på och förbättra. Då är det inte hela världen om man inte följer alla nya "regler" till punkt och pricka, för det är bara riktlinjer som det är ok att bryta mot ibland.

Så här ser mina riktlinjer för 2012 ut:

- Jag ska äta nyttigt och inte fuska bara för att jag är sugen på onyttigheter.
- Jag ska träna minst två gånger i veckan. Behöver inte vara på gym, kan också vara en power walk eller joggingrunda.
- Jag ska promenera mer. Lunchpromenader och kvällspromenader hemma (kanske kan få med Alex så blir det roligare).
- Jag ska inte sitta lika mycket framför datorn.
- Jag ska lägga mig tidigare om kvällarna så att jag blir mer utvilad och får mer energi.
- Jag ska inte skjuta på att fixa saker i hemmet, som till exempel strunta i att diska på flera dagar.

Årets nyårsklänning var en ny skapelse som jag inte använt tidigare. Fick den av Alex för längesen, men rätt tillfälle att använda den dök inte upp förrän igår. Tyvärr är detta den enda bilden från igår där man ser den. Bättre än ingenting.

Det var för övrigt jag som lagade all mat igår. Alex brukar vanligtvis få sköta all hantering av kött, men eftersom han mådde så dåligt igår innan han fick lite mat i sig så hamnade det ansvaret på mig. Och det gick ju bra! Ingen skosula och ingen helt rå köttbit. Lagom stekta och mycket goda. Fantastiskt.

Jag får väl börja med att önska er ett gott nytt år! Hann inte med det igår.

Det var lite osäkert igår hur vi skulle fira in det nya året. Alex kände sig risig och sov mest hela dagen. Som tur var blev det bättre när han fick i sig lite middag och en Ipren. Så efter middag hemma tog vi oss hem till Johan och Jenny där v ifirade in tolvslaget med bubbel. En och en halv timme senare lyckades Robert tjata sig till att vi skulle åka in till stan och gå på Patricia. Sagt och gjort, tillsammans med Martin och Tina åkte vi dit. Och det var trevligt. Tills jag började må lite illa och Robert blev utslängd. Då var det bara att åka hem.

Och för den som undrar så sov jag till 13:15 i dag.



Vi åt oxfilé med klyftpotatis.



Till efterrätt blev det chokladfondant med hallon.



Martin och Tina.



Alex var fin i kostym och lila slips.



Rickard hade på sig morgonrock. Det kan man också ha.



Fredrik och Addi.



Vid midnatt gick vi ut och tittade på fyrverkerierna.



Vi skålade i bubbel.