Ordning och reda
Jag har varit så vansinnigt seg de senaste kvällarna. Fallit tillbaka i de gamla vanorna med att somna på soffan och inte komma i säng förrän en bit efter midnatt. Och sedan upp tidigt till jobbet för att kunna flexa ut tidigare. Inte konstigt att hjärnan känns som en mosad banan.
Det är dags att ta tag i problemen och slänga ut dem med huvudet före.
Steg 1: Inte somna på soffan. Lyssna på Alex när han säger till mig att lägga mig i sängen om jag är trött.
Steg 2: Äta bra. Plocka bort så mycket kolhydrater och socker som det bara är möjligt. Tänker dock inte förbjuda det helt, för då kommer jag bara att crejva det ännu mer.
Steg 3: Träna. Minst två gånger i veckan, helst tre. Och gärna lite promenader däremellan. Åtminstone när snö och slask har lagt sig litegrann.
Inga konstigheter, med andra ord.
Grusad träningspepp
Jag har bestämt mig för att träningen ska få ta stor plats i mitt liv från och med nu. Eller ja, om man tycker att två gånger i veckan är mycket. Så efter jobbet begav jag mig glad i hågen till gymmet, redo att springa lite på löpbandet.
Det var så mycket folk på gymmet. Och hälften av löpbanden (det vill säga två stycken) var trasiga. Jag fick cykla istället, men det var för jädra tråkigt. Gav upp efter en halvtimme och gick hem och parkerade mig i soffan istället.
Känner mig sjukt missnöjd, och nu måste jag ju lägga om hela planeringen för när jag ska gå till gymmet. Senare på kvällen? Eller tidigt på morgonen innan jobbet? Usch, inget alternativ lockar.
Det är ju trots allt tisdag
Bjuder er på världens suddigaste bild, men nu vet ni i alla fall vad jag haft för mig i kväll.
Bättre
Dagen började bra med att jag försov mig.
Dagen fortsätter bra med att jag näst intill drunknar i jobb. Men nej, jag försöker att inte stressa upp mig.
Dagen kommer troligtvis bli bättre när jag åker från jobbet för att träffa en kompis jag inte träffat på länge.
Dagen kommer förmodligen att bli lite tråkigare eftersom jag måste städa när jag kommer hem.
Dagen kommer garanterat att sluta på topp när jag fått lite kvalitetstid med min fina pojkvän, som ringde för en stund sedan och var på bra humör.
Liza Marklund och Tana French
Påminn mig om att jag ska recensera dessa två böcker när jag får tid. Jag har nyligen läst ut båda, och vad jag tyckte om dem får ni alltså veta i ett senare inlägg.
Greyhound
Efter några dagar i Noosa var det dags att än en gång hoppa på en Greyhound- buss, denna gång mot Hervey Bay. Och eftersom vi har sådan jädra tur med det mesta, så var det väl bara väntat att bussen skulle gå sönder mitt ute på vischan. Inte vad man var sugen på, och inte blev det bättre av att det blev jättevarmt i bussen samtidigt som det började regna utomhus.
Men vi kom fram till slut. Försenade, men vi slapp åtminstone övernatta i de australiensiska ödemarkena.
Men är det inte...?
Träden i Australien är betydligt snuskigare än de vi har här hemma...
Köpa bostad?
I Noosa fanns det många monstervillor av typen jag-kommer-aldrig-ha-råd-att-köpa-det-här-huset-men-I-want-it-so-bad!!! Men om man inte har råd att köpa kan man åtminstone titta. Det var nämligen öppen visning på ett av dessa hus, och jag tvingade med mig Alex in.
Jag har aldrig sett en så stor dörr på en privatbostad tidigare!
Eller ja, även om vi hade haft råd hade det här huset inte varit rätt för oss. Det låg inte tillräckligt nära vattnet...
Aska i vinden
Jag har tidigare inte hört mer än Händerna mot himlen från Petra Marklunds nya skiva. Nu har jag hört fler låtar, och lyssna bara på denna lilla karamell! Det hörs att Jocke Berg har varit med och skrivit den, och jag älskar den! Den kommer definitivt att spelas på repeat här i kvarteret Muffen.
Les Misérables
Filmen vi såg i fredags var Les Misérables.
Oscarsfavorit och gråtfest. Det var vad jag visste om filmen innan jag såg den. Ja, och att det är en musikal, förstås. Jag hade dock inte räknat med att vartenda ord som yttrades under 2 timmar och 38 minuter skulle vara del av en sång.
Jag blev faktiskt besviken.
Efter ett tag vande jag mig vid att alla sjöng hela tiden (även om jag hade föredragit en musikal som till exempel Moulin Rouge eller Hairspray, där sångerna är en del av filmen men även vanligt prat finns med), även om det blev lite tjatigt emellanåt. Det är imponerande att de har lyckats göra en film där alla sjunger live och inget ljud har blivit pålagt i efterhand.
Jag tyckte mycket om scenografin och kläderna. Jag tyckte däremot att filmen var vansinnigt ojämn. Stundtals var det galet spännande och jag slukade allt jag såg, men ibland blev det mest segt och utdraget och det kändes som utfyllnad för att få med vissa låtar. Jag kan erkänna att jag vid ett tillfälle nästan somnade. Filmen hade mått bra om man hade kortat ner den lite.
Vad gäller gråtfesten uteblev den. Jag blev berörd när Anne Hathaway sjöng I dreamed a dream och när karaktären Éponine sjöng en låt som jag inte vet namnet på. Men inte en tår trillade nerför mina kinder. Och då är jag ändå en sån som gråter för allt. Misstänker att allt sjungande och alla sega partier hindrade mig från att faktiskt känna med karaktärerna och deras tragiska livsöden.
Les Misérables är definitivt en bra film. Snygg och skickligt gjord. Men den tilltalade inte mig på det sätt jag hade hoppats.
Betyg: 3,5 av 5. Egentligen är den kanske värd en 4:a, men det var för många sega partier för att jag ska vara så generös.
Dagens träning
I augusti köpte jag och Alex varsitt träningskort. I dag var första gången vi använde dem. Bättre sent än aldrig.
Jag är vansinnigt impad över mig själv. För första gången i mitt liv sprang jag i en hel timme utan att stanna, och utan att ens vilja stanna. Jag sprang dessutom betydligt längre än vad jag någonsin har gjort tidigare - 7,5 kilometer till skillnad från de vanliga 3 kilometrarna den vanliga rundan ligger på.
Löpbandet är förvisso enklare än att springa utomhus, men jag trodde inte att jag hade det här i mig. Inte nu, när jag inte har tränat sedan september eller något, och när jag är nyss hemkommen efter en lång semester och dessutom håller på att tillfriskna efter en elak förkylning. Men man kommer tydligen långt på vilja.
Nu ska jag bara försöka hålla fast i det här och fortsätta gå till gymmet regelbundet. Då kanske Beach 2013 inte är en omöjlighet?
Noosa National Park
Det ligger en stor nationalpark i Noosa, och en dag gav vi oss ut på en av de många vandringslederna. Vi valde den som gick längs kusten, och det var vansinnigt vackert. Varmt, med tanke på att solen gassade, men så värt det.
Räksallad
Igår mötte jag upp Helene och Cathrine för dinner and a movie.
Vi åt middag på Hurtigs på Drottninggatan. De har en salladsbar där man får kombinera ihop sin sallad exakt hur man vill. Jag körde på en variant med räkor, ägg, avocado, majs och feta tillsammans med sallad gurka och tomat som ingår i alla kombinationer.
Så. Jädra. Gott. Tror nog att jag ska sy ihop något liknande till lunch någon dag. Har ju några Australien- kilon som jag behöver bli av med.
Alpflicka
Lördagar är stalldagar, även när man har varit borta i en månad.
Och att jag inte har suttit på en häst på så länge känns. Efter uppvärmningen var jag redo att hoppa av och ge upp för dagen. Jag hade turen (hrm...) och fick rida på Alpflicka, som är väldigt stor och bred över ryggen, vilket mina stackars ljumskar inte tyckte var roligt. Alls. Aj, aj, aj, vad jag kommer att ha ont i dem i morgon. Men nu vet ni vad jag har gjort om ni ser mig gå omkring hjulbent på stan!
Det var för övrigt underbart att få vara tillbaka i stallet och pussa på en mjuk mule som blåste varmluft tillbaka.
Tagga till
Fredagspeppen är här! Eller den var åtminstone här, tills det att magvärken slog klorna i mig och förstörde allt det roliga. Men har petat i mig en tablett, så det försvinner förhoppningsvis snart.
Det har varit en lång vecka, och jag har allt som oftast önskat att jag hade stannat kvar på andra sidan jorden lite till. För jag var inte hundraprocentigt beredd på all kyla och allt mörker och allt som behövdes göras här hemma. Men man kommer väl snart in i gamla rutiner igen. Har ju till exempel redan somnat på soffan några kvällar i rad, så ge det ytterligare några dagar och det kommer inte att märkas att vi ens har varit borta.
Så. Fredagspeppen var det, ja. I dag ska jag möta upp vänner efter jobbet. Det har inte hänt på över en månad, så det ska bli vansinnigt trevligt.
Storleken har betydelse
Jag har aldrig sett en så stor paprika förut! Den ensam räcker ju nästan för att göda en medelstor svensk stad under ett års tid. Crazy.
..... jo.... Jag och Alex åt ju i och för sig upp hela under en enda kväll. Men jag skrev att den nästan räcker åt den där medelstora svenska staden...
Alexandria Bay
På den här stranden frågade vi en naken karl efter vägen. Eller ja, helt naken var han ju inte. Han hade hatt på sig.
Kära SL, här kan ni lära er något
När vi var i Noosa hade vi sån jädra tur med kollektivtrafiken. På grund av alla jul- och nyårshelger kostade bussarna gratis, och det var väl för väl eftersom vi hade en bit att promenera om vi skulle ta oss någonstans utanför hotellet. Så vansinnigt bra service! Busschaufförerna var dessutom väldigt trevliga och hjälpsamma när man frågade efter vägen.
Så. Kära SL, detta är något som ni kan lära er något av. Lagom till Lucia kan ni slopa avgiften på kollektivtrafiken fram till någon vecka in i januari. Bästa julklappen.
Noosa Harbour Resort
Efter snabbvisiten i Surfers Paradise hoppade vi på en Greyhound- buss till Noosa.
Eftersom vi inte hade bokat några resor eller boende förrän vi var på plats i Sydney, och det var högsäsong för turismen när vi var där, fick vi boka in oss på ett hotell som kostade lite mer än vad vi kanske hade tänkt oss från början. Men det var det å andra sidan värt, för den där lilla lägenheten var guld värd. Det var otroligt skönt att ha ett riktigt kylskåp och att kunna göra frukost på morgnarna, för att inte tala om att kunna tvätta våra skitiga kläder i tvättmaskinen som fanns i badrummet. Lyx!
Tomhänt
Jag tog mig en sväng på stan efter jobbet igår, i tron om att butikerna skulle digna av nya fynd som bara väntade på att jag skulle upptäcka dem.
Det enda jag hittade var den här klänningen på Topshop, som jag inte riktigt tyckte var värd de 599 kronorna som begärdes för den. Så jag fick gå hem tomhänt och lite ledsen i mitt shoppinghjärta.
Tack, chefen!
"Vi ställer den hos Helena, där finns det mycket plats".
Surfers Paradise
1 januari satte vi oss på ett flygplan norrut, och landade till slut i Gold Coast och Surfers Paradise.
Det är lätt att förstå varför Surfers Paradise kallas för Australiens Miami, med alla höga byggnader precis vid strandkanten. En strand som för övrigt var väldigt lång och väldigt fin. Men för min del var det i stort sett enbart stranden som föll mig i smaken med Surfers. Nu var vi ju där inte ens två dagar, och rörde oss inte över hela staden, men i mina ögon hade det kunnat vara vilken charterort som helst. Mallis, Turkiet eller Australien- same same.
Att åka därifrån efter så kort tid var därför inte något jag sörjde. Även om det var kul att faktiskt ha varit där.
Turist i Sydney
Första dagen i Sydney passade vi på att turista lite. Eftersom Alex inte hade varit där tidigare var det ju på sin plats att han fick se de mest kända landmärkena i staden.
Harbour Bridge.
The Opera House.
Botanical Gardens.
Bondi Beach.
Vi besökte även Darling Harbour, men av någon outgrundlig anledning har jag inte någon bild därifrån.
Jetlag vs Helena 1-0
I dag har det varit mosigt i huvudet, kan jag meddela. Kände mig nödgad att köpa med mig en kaffe för att överhuvudtaget ha ork att slå på datorn. Det hjälpte inte. En Ipren hjälpte mer, men nu känner jag mig så där urlakad igen. Tur att jag var på plats tidigt, så att jag kan flexa ut om en timme och femton minuter.
Och ja, jag vet att det ser ut som om jag har amputerat lillfingret, men det finns där någonstans bakom muggen.
Stockholm har blivit kallt
Det är 15 minusgrader i Stockholm just nu. 15 MINUSGRADER???!!!
Ursäkta, men det är inte hälsosamt någonstans. I synnerhet inte som att det är sisådär 50 grader mindre än vad jag numera är van vid. Inte konstigt att jag trodde att lungorna skulle gå sönder när jag klev utanför porten hemma tidigare i morse.
Vilken miss att jag kommer behöva springa in och ut till tvättstugan i kväll. Men all tid däremellan tänker jag banne mig tillbringa under täcket och tycka synd om mig själv. 15 minusgrader. Vilket dumt jäkla påhitt.
Hej vardag
Så har vi landat i verkligheten igen.
Måndag. Det var ju oundvikligt att den dagen skulle komma. Vaknade vid 04:20 i morse, och kunde omöjligen somna om (trots att jag var rätt trött). Gick upp en halvtimme senare, vilket även Alex gjorde (galet, jag vet!). Vi åt frukost tillsammans, något jag inte kan minnas att vi någonsin har gjort en vanlig vardag, och åkte till jobbet vid 06- snåret.
Det var trevligt att vara tillbaka på jobbet. Åtminstone att träffa alla kollegor. Att inse att jag har rätt mycket jobb som väntar på mig var mindre kul, men jag vägrar känna stress över det.
Bar på bakgata
Det var inte mycket festande under semestern, men ett par gånger gick vi ut och tog en drink eller två. Ett av ställena vi gick till var denna mysiga lilla bar i Sydney. Den låg på en bakgata, och om jag inte vetat om att den fanns så hade jag aldrig hittat den. Det var dörrvakten och de röda repen som avslöjade den, och efter att ha gått nerför en anonym trappa och genom en grå källardörr öppnade sig en fantastisk whiskeybar framför oss.
Vi sprang på ett liknande ställe i Brisbane, även om det inte var lika anonymt och undanskymt som detta. Och nu undrar jag: finns det några sådana här pärlor i Stockholm?
Nyår i Sydney
Alla mina nyårsaftnar har jag firat i Sverige. Ätit god mat, umgåtts med familj eller vänner eller båda delarna, och strax innan tolvslaget dragit på mig massa varma kläder och sprungit ut i snön och kylan med ett glas bubbel i handen för att se fyrverkerierna. Och även om jag inte gillar känslan av att nyårsafton ska vara årets höndelse, och man ska befinna sig på den bästa festen, så älskar jag ändå den dagen. Om man skalar bort hela förväntningsbiten vill säga, och tar det för vad det är. Det är oftast då det blir som mest lyckat.
Att fira in det nya året någonannanstans i världen har alltid varit en främmande tanke. Men den här gången blev den tanken verklighet, och var firar man bäst nyår om inte i Sydney?
Nyår i Sydney var inte alls som nyår i Sverige, och jag har fortfarande lite svårt att förstå att det faktiskt var ett nyårsfirande vi var med om. Men det var fantastiskt lyckat!
Först grillade vi hemma hos Gabban. Bara det kändes konstigt, att grilla på årets sista dag. Claire hade genom en vän fått gratis biljetter till Cahill Expressway, en motorväg som går över tågstationen vid Circular Quay. Den ligger med andra ord mittemellan Harbour Bridge och Operahuset, och det är ett av de absolut bästa ställena man kan stå på omm an vill se fyrverkerierna. På nyrsafton stängs vägen av och några tusen personer som har vunnit biljetter i en tävling får g upp på den för att se showen.
Bara att vi fick biljetter dit var helt fantastiskt. Att vi sedan fick plats längst fram vid räcket var galet. Inte en människa som kunde skymma sikten för oss.
Och vilket skådespel! Det var galet mycket fyrverkerier, det ville aldrig ta slut. Vansinnigt vackert.
En kväll på The Opera Bar
En kväll mötte vi upp Gabrielles vänner Claire och Elly för lite drinkar vid The Opera Bar. Senast jag var där (2008) öppnade sig himlen i ett hällregn och blixtarna gjorde vackra mönster i himlen över Harbour Bridge. Även om det hade sin charm är jag glad över att vädret höll sig på mattan den här gången.
Och ja. Det måste väl ändå vara ett av de coolaste ställena i världen att ha en bar på?
Taronga Zoo
Efter en 28 timmar lång flight via Frankfurt och Singapore landade vi i Sydney tidigt på morgonen den 28 december. Där stannade vi till den 1 januari. Min kusin Gabrielle var passande nog ledig nästan varenda dag vi var där, så vi hängde med henne mest hela tiden.
En av dagarna tog vi färjan över till Taronga Zoo. Jag är ju som bekant en sucker för djur, så ett zoobesök var ett måste. I synnerhet som att Taronga har lite andra djur än vad som finns på Skansen här i Stockholm...
Flygresan hem
Resan hem från Australien var inte alls så behaglig och problemfri som man hade kunnat önska.
- När vi skulle checka in i Sydney visade det sig att en kvinna som checkat in dagen innan i Auckland, Nya Zeeland, och därifrån skulle åka samma väg som oss till Sverige hade registrerats på mitt passnummer, och var därmed incheckad som mig. Hennes namn- Marianne Nilsson. Jag blev därför incheckad under hennes namn.
- Det var värmerekord i Sydney den dagen. 46 grader varmt. Kylanläggningen på planet vi skulle åka med hade gått sönder och det var 43 grader i kabinen. Hälsofarligt, resonerade flygplatspersonalen och försökte kyla ner planet med en extern kylanläggning.
- Vi fick, försenade, kliva på planet som fortfarande var galet varmt. Men så fort vi fick lov att starta skulle de slå på ac:n.
- När alla dörrar var stängda visade det sig att det låg en elektrisk storm över flygplatsen, och vi fick inte åka förrän den passerat.
- Det blev varmare och varmare i planet, och jag är inte förvånad om vi snuddade på de där ursprungliga 43 graderna.
- Nästan två timmar försenade kom vi iväg.
- Eftersom vi var försenade blev stoppet i Singapore väldigt kort. Men jag hann åtminstone gå på toa.
- Väl framme i London hade vi bara 45 minuter innan nästa flyg skulle gå.
- Vi hade inte blivit incheckade hela vägen, och hade inga boardingkort för sträckan London- Sverige. Så vi sprang mot terminal 5 för att fixa detta.
- Vi blev uppfångade av en flygplatsmedarbetare som sa att vi inte skulle hinna medp lanet utan var incheckade på nästa.
- Så istället för att åka kl 7:15 fick vi åka kl 10:35.
- Visade sig dock att vi hade hunnit om de bara hade velat. Tydligen ropade de i högtalarna att det var dags att boarda 7:15- flighten, och om vi hade varit viktiga personer hade de sett till att vi snabbt kommit genom säkerhetskontrollen.
- 10 pund var fick vi att äta och dricka för. Snålt.
- Dags att boarda. Det blir strul eftersom jag inte alls heter Marianne Nilsson.
- Flygplatspersonalen placerar oss på varsin stol och där blev vi sittande medans övriga resenärer får kliva ombord på planet.
- Den riktiga Marianne Nilsson dök upp, och efter lite trixande fick jag ett boardingkort med mitt riktiga namn.
- Jag och Alex fick inte sitta bredvid varandra.
- Det var is på vingarna som behövdes tas bort. Planet blev en timme försenat.
- På Arlanda visar det sig att våra väskor inte kom med planet. Jag undrar hur det är möjligt med tanke på att de hade över tre timmar på sig att transportera väskorna från ett plan till ett annat.
- Vi fick fylla i en blankett om borttappat bagage, och kom inte från Arlanda förrän sent.
- Det enda positiva är att de ringde från Arlanda igår kväll och sa att väskorna dykt upp. De skulle levereras i dag mellan kl 10 och 14.
- Nu är klockan 13:10. Några väskor har ännu inte dykt upp och varken jag eller Alex har något batteri kvar på mobilerna så de kan inte kontakta oss om något skulle gå fel. Grattis.
Välkommen hem, Helena
Jo. Jag är hemma nu.
Tog med mig en efterlängtad förkylning, de största jädra påsarna under ögonen som jag någonsin har haft, hy så torr att man kan missta den för en öken och 3,5 kilos övervikt. På mig själv alltså, inte på väskan.
Tror att jag har lite att jobba på den närmsta tiden.
När väskan aldrig kommer
Den där jädra texten känns som ett hån när man står och väntar på sitt bagage som aldrig kommer.
Det har inte varit en helt problemfri resa hem från Australien, men nu är vi åtminstone hemma i vår alldeles egna lägenhet.
Vi är hemma. Men var våra väskor är, det vet ingen. De försvann någonstans på vägen, och jag hoppas innerligt att de bara blev kvarlämnade i London, för i sådana fall bör vi få hem dem i morgon. Jag har allt i den där väskan. Massa av mina finaste kläder, de bästa underkläderna, hårtork, hygienartiklar, mobil- och kameraladdare, bankdosa och viktigast av allt- alla bilder jag har tagit under semestern.
Vad jag däremot fick med mig hem är en härlig förkylning. Så tror jag sätter punkt här för i dag, så får ni höra om den struliga hemresan i morgon. Och förhoppningsvis har min väska kommit till rätta så att jag kan visa massa bilder också.
Status
Det blir inget mer inlagg har forran vi ar tillbaka i Sydney om sisadar fem dagar. Sa har ser var resplan ut.
- Brisbane i dag.
- I morgon aker vi till Cairns.
- Efter tre dagar i Cairns bar det av mot Sydney igen.
- Och den 18:e aker vi till Sverige.
- Den 19:e januari ar allt som vanligt har pa bloggen. Fast med massa harliga Australien- bilder, forstas.
Två gånger är en vana
En av de anställda på det välrenommerade investmentbolaget The Chinese Wall hittas brutalt misshandlad vid kontoret. Det är Torsten Ehns nybildade spaningsenhet som utreder fallet, och de kämpar i motvind då det inte går att få till ett enda vittnesmål, och när offret vaknar är det tydligt att han undanhåller information från polisen.
Tillsammans med Marianne Jidhoff och Augustin Madrid börjar Torsten Ehn att gräva bakåt efter gamla brottskopplingar till företaget. Sakta men säkert växer en bild fram av en grupp män som strategiskt arbetar för en mer konservativ hållning inom näringslivet. Och bakom den välpolerade fasaden hos dessa män döljer sig än mer mörker och lidande.
Denise Rudberg har länge varit en av mina svenska favoritförfattare, och jag tycker det är roligt att hon vågat sig utanför sin tidigare genre och nu satsar på elegant crime. Två gånger är en vana är hennes andra bok om Marianne, Augustin och Torsten, och jag gillar den. Det är ett spännande pussel hon lägger, och jag ville helst inte lägga boken ifrån mig förrän den var slut. Det enda jag kanske kan känna mig lite besviken på är det ganska abrupta slutet. Men säcken knyts ändå ihop på ett bra sätt, och jag är nöjd ändå.
Betyg: 4 av 5.
Lejonhjärta
Bröderna Lejonhjärta är min favorit bland Astrid Lindgrens alster. Därför blev jag extra glad när jag läste detta, för nog har jag ibland undrat vad som hände med Skorpan och Jonathan efter att de hoppat från klippan till Nangilima. Nu vet jag.
Vad sjuttsingen
- Det finns Rekorderlig cider i Australien!
- Vad ar det har for smaker???!!! De har jag inte sett hemma. Varfor finns de inte i Sverige?
- Jag har inte smakat dem, sa jag vet dessvarre inte om jag ska vara ledsen over att de (eventuellt) inte finns i Sverige.
Sankta Psyko
Den stillsamme Jan Hauger flyttar till en västsvensk stad efter att ha fått jobb som förskollärare på förskolan Gläntan. På Gläntan går barn som har föräldrar som sitter på Sankta Patricia- en sluten anstalt för svårt störda patienter och tvångsvårdade våldsbrottslingar. Sankta Psyko, som anstalten kallas i folkmun, ligger precis bredvid Gläntan, och tanken är att barnen ska kunna ha en fortsatt kontakt med sina föräldrar.
Jan är en duktig förskollärare, men han har också många hemligheter. Varför var det så viktigt för honom att få anställning på just Gläntan? Varför är han så intresserad av Sankta Psyko? Och vad var det egentligen som hände den där höstdagen för flera år sedan, när Jan tappade bort ett dagisbarn i skogen?
Precis som Johan Theorins tidigare böcker bjuder Sankta Psyko på spänning med små medel. Man får följa Jan Hauger i nutid, men även genom tillbakablickar, och även om han är en svår nöt att knäcka så läggs pusselbitarna sakta på plats. Johan Theorin är mycket skicklig på att skapa nyfikenhet inför någonting som egentligen kanske inte är så intressant, och även om jag inte tyckte att Sankta Psyko är någon nagelbitare så var jag ändå nyfiken på hur det färdiglagda pusslet skulle se ut. Det finns hela tiden ett intressant driv framåt.
Jag är glad över att Johan Theorin vågade sätta stopp och avsluta boken på det sätt han gjorde, även om en del av mig gärna hade önskat få veta än mer om efterspelet av de sista kapitlens händelser.
Betyg: 3,5 av 5.
Bye for now, Sydney
I dag lamnar vi Sydney och reser vidare upp langs ostkusten.
Forsta stoppet ar Surfers Paradise. Sedan ar tanken att vi ska aka buss upp till Noosa och Hervey Bay, innan vi aker ner till Brisbane. Darifran flyger vi upp till Cairns innan vi aker tillbaka till Sydney igen. Det ar ett par spackade veckor som ligger framfor oss, men det ska bli sa himla kul! Och spannande att fa se andra delar av Australien.
