Helena

Gårdagens kändisspan var frisören Bobby. Platsen var Systembolaget vid Klarabergsviadukten, och det gick inte att missa hans uppumpade läppar. Men Alex verkade inte alls ha koll på vem han var.

Jag passar på att önska Gott Nytt År till min kusin och hennes kille, som bor på andra sidan jordklotet. För i Australien är klockan midnatt om någon minut, och då går de över till 2010. Tio timmar före oss här i Sverige.

Världens största kram till er båda!

Nyårsafton. Det känns inte som att det har gått ett helt år sedan senast. Men samtidigt har det hänt så otroligt många saker under det här året, både positiva och negativa. Får jag önska, önskar jag dock att nästa år inte går fullt lika fort. Jag vill vara ung så länge det går, och försvinner åren förbi i den här takten kommer jag snart att vara gammal och grå.

Kvällen bjuder på middag hemma hos Marielle och David. Vi blir totalt sex stycken, tre par, och var par ansvarar för olika delar av middagen. Jag och Alex står för fördrink och förrätt. Vi har hittat ett recept som verkar bra, men sådant vet man ju aldrig innan man har provat.

Senare åker vi till Alex kompis, som har fest. Förhoppningsvis vill alla åka dit. För jag vill skåla in det nya året med min fina Marielle och hennes David också. Jag och Marielle har trots allt firat några nyårsaftnar tillsammans nu, och den traditionen verkar ju bara dum att bryta.

Jag antar att ni redan har koll på anledningen till min usla uppdatering här i bloggen. Den stavas Alex. Jag spenderar väldigt mycket tid med honom, vilket leder till mindre tid framför datorn. Vilket ju i och för sig är rätt bra. Man ska inte sitta framför datorn för mycket. Då kan man få fyrkantiga ögon.

Jag har reafyndat på Urban Outfitters. Somrigt och fint.

Jag har reafyndat på Urban Outfitters. Somrigt och fint.

Jag har gjort ett besök i den nya gallerian vid Liljeholmen, men tyvärr måste jag säga att jag inte är särskilt imponerad. Tänkte därför ta mig in till stan redan nu, men först ett stopp för att fylla på med lite energi. På tiden, med tanke på att det är det första jag äter i dag.

Morgondagen kommer att bli busy busy. Kl 10 ska jag hänga på låset vid den nya gallerian i Liljeholmen. Tänkte försöka mig på lite mellandagsreashopping. Förhoppningsvis finns det lite grejer kvar att plocka på sig. Vid 14- snåret ska jag ta en fika med Rikhard på Centralen innan han åker hem till Norrland. Efter det är det spelning och skivsignering på Bengans. Artister är Hästpojken och Daniel Gilbert. Kan bli vansinnigt bra, men jag tror inte att jag stannar för att få en skiva signerad.

Och när det är avklarat ska jag möta upp Helene. Vi har inte setts på en månad, då hon har varit i Thailand, och vi har väldigt mycket att prata om. Det har ju som bekant hänt väldigt mycket i mitt liv den senaste tiden, och jag vill höra allt om hur hon och hennes kille hade det i Thailand. Det kommer bli awesome. Och förhoppningsvis åker jag hem med några påsar i handen.

Sarah Silvermans I'm fucking Matt Damon och Jimmy Kimmels svar I'm fucking Ben Affleck är fantastiskt roliga. Fortfarande.

Vi har träffat varandras familjer. Här går det undan. Men man får väl passa på i juletider.

I kväll har jag hemmamyskväll med mig själv. Den började med att jag såg Project Runway. Det är ingen serie jag brukar följa, men jag tycker att den är riktigt underhållande. Favorit i kväll var Carol Hannahs lila- svarta skapelse. I like a lot.

Årets julafton firades hos min faster och hennes man. Som vanligt är äta det enda man gör. Det börjar med glögg och pepparkakor, fortsätter med julmat - först det kalla som sill och lax, sedan det varma med köttbullar, prinskorvar, kålrotslåda och allt sånt. Efter en liten paus fläskas det på med lutfisk (som jag dock avstår ifrån), och sedan är det dags för gröten. Det är just gröten som är pärlan på julbordet i mina ögon. Farmor hade lagat hemmagjord risgrynsgröt, och det är fasiken inte ofta man bjussas på det. Lite senare öppnas julklapparna - och självfallet passar man då på att dricka kaffe. I år fick vi även hemmagjorda chokladtryfflar och saffransskorpor, som Kristofer hade gjort. Väldigt ambitiöst. Han är riktigt duktig i köket, min lilla kusin.

Det är med andra ord inte konstigt att man känenr sig flera kilo tyngre när man åker därifrån. Men det är så det brukar vara oavsett vilken sorts släktträff det är. Det bara äts, äts, äts. Det är bara att titta på alla bilder som tas från de tillfällena. Det enda vi gör är att äta.



Farfar slurpar glögg. Julslipsen är på.



Det fanns julmat i mängder.



Kristofer och Sebbe.



Kerstin, Uffe och mamma.



Jag är inget stort fan av snaps, men den här var faktiskt god. Med smak av fläder och citron, vill jag minnas.



PRO- ligan.



Familjen Alcayna- Agdahl. Tyvärr mådde inte Becel så bra, men han blev dock väldigt glad för sin julklapp.



Vi skulle szpela Faster Agathas testamente, men då bara hälften av deltagarna förstod reglerna skippade vi det.



Trots att vi inte skulle ge några julklappar i år, låg det några under granen.



Mina föräldrar var givetvis där.

Jag har alltid ansett att man i juletid ska vara hemma och ta det lugnt. Det håller inte alla med om. Alex och hans vänner var ute på krogen på julaftonskvällen, och på juldagen lyckades han lura ut mig till Mosebacke. Jag var inte helt såld på idén till en början, men det blev en väldigt trevlig kväll till slut.

Jag, som har hört mycket om vilken partydag juldagen är, blev lite förvånad. För jag var helt övertygad om att det skulle vara knökfullt ute på gatorna, men om nu folk hängde på krogen den kvällen så befann de sig då inte på Mosebacke. Eller i närheten. Inte för att det var folktomt där inne, men det var ändå gott om svängrum.

Jag och Alex lyckades till och med få till salsarutinen riktigt bra på dansgolvet - förmodligen hade det att göra med att vi båda hade en relativt hög alkoholhalt i blodet vid det laget. På väg till tunnelbanan fick pojkarna fnatt, och det slutade med att alla låg i en hög på marken. Stackars Rickard fick äta grus, men det verkade han inte bli alltför arg över. Det är ju trots allt ungefär så utekvällar med de här killarna brukar sluta. Oväntat och galet.

I min släkt är det tradition att ha en mandel i risgrynsgröten på julen. Den som får mandeln måste rimma, och blir dessutom gift. Jag kan inte minnas att jag någonsin har fått den där mandeln, och jag hoppas för guds skull att det inte innebär att jag kommer leva som ogift i resten av mitt liv. Men å andra sidan brukar jag ju lyckas få mina tårtbitar att stå upp, och man blir ju tydligen gift då också, så jag behöver nog inte oroa mig.

Det ska endast finnas en mandel i gröten. Men det brukar jag och Kristofer inte låtsas om. I år hällde vi i tre extra mandlar när vi trodde att ingen såg på. Dessvärre upptäckte hans pappa det, men han var så snäll att han inte sa något. Så när det väl var dags att äta gröten, låg där fyra mandlar. De lyckliga "vinnarna" var Kristofer, mamma, pappa och Sebbe. Alla försökte i vanlig ordning mörka tills alla hade ätit upp.

Fyra mandlar ledde till skratt och förvirring. Och jag och Kristofer blev som vanligt beskyllda för det, för vi "brukar ju hitta på rackartyg". Vad ska man säga. Det där med flera mandlar i gröten never gets old.

Min kusin Kristofer gör de finaste av pepparkakshus. Han skippar det traditionella lilla huset, och skapar istället lite roligare byggnader. För några år sedan byggde han ett stort slott. Ett slott som han senare eldade upp ute på gräsmattan.

I år har han gjort ett gammeldags timmerhus. Dessvärre är min kamera inlämnad för reparation, så jag har fått låna pappas gamla, som inte tar så bra bilder inomhus. Och ruskigt dåliga närbilder. Så håll till godo med det jag kan erbjuda.

Det jag längtar mest efter just nu, som har med julen att göra, är julmaten. Det är i synnerhet det kalla som pockar på mina smaklökar. Sill, lax, julskinka... Vill. Ha. Nu. Tur för mig att det blir både julmat med släkten i morgon, och sedan julmat med föräldrarna på juldagen. That's just lovely. Har jag tur har päronen gjort så mycket mat att man kan få med sig lite hem också.

Fan vad fort tiden går. Ett helt år har blåst förbi i raketfart, och nu är det jul igen. Jag har inte riktigt hängt med i svängarna. Men jul är det i alla fall. För ett år sedan firades julafton i mitt barndomshem, i år är vi i mina kusiners barndomshem. Tråkigt nog kan inte Gabrielle vara med oss i år heller, då hon befinner sig på andra sidan jordklotet. Det var längesedan hon var hemma över jul. Värdelöst, om du frågar mig. Men hennes straff blir väl att fira jul bland palmer och med solen som steker. För att äckla henne lite, kan jag säga att jag är glad att det är hur mycket snö som helst hemma i Svea... Precis så som man vill ha det på julafton.

Det jag vill ha sagt med det, är att jag saknar Gabrielle. Det är inte helt på riktigt när inte hon är med och firar med oss andra. Hon saknas.

Sunes jul är den överlägset bästa julkalendern. Den skit som görs i dag är ingenting mot hur det såg ut 1991, när denna kalender rullade på tv i december månad. Helt. Överlägsen.

Jag har inte varit ensam hemma sedan i fredags. Han har hela tiden funnits vid min sida. Men inte i dag. I kväll är han på annat håll, och jag känner mig väldigt ensam. Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid vissa saker. Ofta tar det ett tag innan jag vänjer mig vid stora omställningar, men inte när det gäller honom. Att han spenderar så mycket tid i mitt hem, och tar så mycket plats i mitt liv, känns bara naturligt. Han känns inte som en gäst. Det känns som att han hör hemma här.

Och nu känns det konstigt att han inte kommer att hålla om mig i natt. Ensam igen efter fyra nätter tillsammans. Förmodligen är det bara bra, men det känns ungefär som att äta pölsa när man har levt på oxfilé under en längre period. Och jag tycker inte om pölsa.

Jag antar att det bara är att hålla ut några dagar. Nästa gång vi ses är förmodligen på juldagen.

Jag var och såg Avatar i söndags. Och även om ni inte vanligtvis gillar sådana filmer, så tycker jag definitivt att ni borde se den här. Den var grym! Jag satt med tappad haka stora delar av filmen, och fascinerades över hur välgjord den var. Helt klart en av årets absolut bästa filmer. Se, se, se!

Nej, att försöka chocka kroppen med kaffe, och på så sätt hålla sig pigg och vaken, fungerar inte särskilt bra. Det svider i ögonen och jag tycks inte kunna sluta gäspa. Och det värsta är insikten att det är många timmars arbetstid kvar, och efter det måste jag ge mig ut på stan och julklappshandla. Grattis till mig.

I morse blev det till att ta ett tidigare tåg till jobbet. Jag var i stort behov av kaffe, då jag sovit alldeles för få timmar. Och vill man hålla sig vaken på jobbet får man då ta till sådana knep. Så jag hoppas nu att jag håller mig speedad åtminstone fram till lunch.

Jag har varit lite frånvarande de senaste dagarna. Jag har haft bättre saker för mig. Spenderade hela helgen med Alex. Han kom till mig natten mot lördagen, efter att ha varit ute med sina kompisar, och vi skiljdes åt i morse när jag åkte till jobbet och han åkte hem. Nu är han dock på väg hit igen.

Fredagens och söndagens nöjen. Två filmer som båda var väldigt bra. Väl värda pengarna.

Så var det lördag och ridning igen. Sitter på läktaren i ridhuset och tittar på lektionen innan min. Satan så kallt det är. Jag har tur om jag inte förfryser väl valda kroppsdelar efter det här.

Nu har jag äntligen fått arslet ur vagnen, och sett filmen som jag har velat se i över ett halvårs tid. (500) Days of Summer. Och jag kan glatt säga att jag inte blev besviken. Mina högt satta förväntningar infriades. Jag ville inte att den skulle ta slut. Även om det går väldigt många bra filmer på bio just nu, så tycker jag att det här är en av de som man verkligen borde se. Absolutely fab.

Jag hade tänkt att försöka lägga mig tidigt i kväll, men när jag nu tittar på klockan inser jag att det knappast kan räknas som tidigt längre. Det blir lätt så när man kommer hem sent. Då sitter jag uppe och försöker att ignorera att tiden faktiskt tickar på rätt fort, och att det blir sent väldigt snabbt.

Jag har en sak kvar på min to do- lista för kvällen (för tro det eller ej, men vissa saker har jag faktiskt kunnat bocka av). Eller egentligen två saker, men orka fixa med tvätten nu. Nej, jag ska hoppa in i duschen. Måste tvätta håret, så att man är lite fredagsfin i morgon. Eller fin och fin. Bara så att jag inte är äcklig i morgon. Min chef ska ju trots allt bjucka på julfrukost, och det är inte så trevligt att sitta och se ut som hej kom och hjälp mig. Det uppskattar nog inte kollegorna.

Efter jobbet åkte jag in till stan, där jag fick chansen att förena både nytta med nöje. Nyttan bestod i ett besök till Systemet, där jag inhandlade en del alkohol som jag tänkte förtära i helgen. Och alkohol osm jag hade tänkt att dela med mig av. Nöjet bestod i att fika med Karin. Men jag blev lite bestört av att höra om det halvt misslyckade julbordet hon hade varit på. Leverkorv istället för prinskorv, och currysill istället för senapssill. Och ugnsbakat ägg. Nej, tacka vet jag det traditionella julbordet.

Det gladde mig något enormt att se att Karin var på bra humör. Hon har väldigt mycket saker som pågår i hennes liv just nu, och det var inte konstigt att hon var alldeles speedad när hon stormade in på Wayne´s i dag (stackaren hade ju till och med hunnit med en tenta tidigare under dagen). Men hon var glad. Hon mår bra. Hon har storslagna planer för framtiden, och kanske inte minst inför nyår. Världen ligger för hennes fötter, och hon kommer att lyckas med allt hon tar sig för. För hon är grym.

Egentligen borde jag vara betydligt tröttare än vad jag är. Men tack vare vissa trevliga omständigheter, har jag en hel del energi som rusar runt i kroppen. Jag är väldigt glad just nu. Tack.

Thank God att det är juletid, och att vi överöses med choklad från alla möjliga håll, så att jag kan stilla chokladsuget inom mig. En värktablett på det, och allt är som det ska.

Hej mitt vinterland. Kallt och jävligt. Jag inser att jag borde skaffa mig ett par rejäla vinterskor och en jacka som faktiskt klarar av att hålla mig varm. Tyvärr kostar inte sådant gratis, så vi får se hur det blir med den saken.

Så var slaget om Aladdinasken över, och den pralin som röstas ut är ägglikören. Inte mig emot, det är en av de få praliner som jag alltid lämnar kvar. Förhoppningsvis blir ersättaren en trevligare upplevelse.

För att fira detta slänger jag upp en bild på massa chokladpraliner som inte har ett dugg med Aladdinasken att göra. Men hey, it's chocolate!

Så här såg det ut vid Tekniska Högskolan i lördags natt. Det är inte bara i Gävle som man eldar julbockar.

You're making me fly without wings.

Jag är dessvärre inte alls upplagd för att gå till jobbet i morgon. Tre dagar hemma har gett mersmak. Även om jag var sjuk en av de dagarna, och den här dagen har försvunnit förbi på tok för snabbt. Jag antar att det bara är att bita ihop och jobba en och en halv vecka till. För sedan är jag ledig i fjorton dagar. Awesome.

Jag är förbannad. Min kamera är trasig igen. Den svarta pricken mitt i bilden är tillbaka. Så i morgon är det jag som åker till Siba och lämnar in skiten. Dessvärre lär jag ju inte kunna räkna med att få tillbaka den innan nyår. Vilket gör mig extremt irriterad. I don't like.

Min sjukdom försvann förvånande fort, och igår mådde jag väldigt bra bortsett från ont i kroppen. Det hänger ju tyvärr ihop med sjukdom, men förhoppningsvis går det över om några dagar. Anyhow. I och med att jag var frisk, följde jag de uppgjorda kvällsplanerna som planerat.

Det var fest hos Ednas kompis Candy (Yes, det är hennes riktiga namn. Tydligen fick hon välja namn själv när hon var tre år.), som bor i skogen. Det vill säga Åkersberga. Långt bort så in i helvete, och det var första gången jag åkte Roslagsbanan. Men trots detta faktum, var det inte någon jätteupphetsande resa. Kanske delvis för att det var kolsvart ute, och det gick inte att se hur det såg ut utanför fönstret.

Vi lekte drinklekar och sjöng karaoke. Dock blev det en väldigt lugn kväll för min del. Två alkoläsk gör ingen full. Alex, däremot, drack upp resten av vår medhavda alkohol, och blev ganska rund under fötterna. Därmed också ännu mer pratglad, så det blev en väldigt trevlig afton.



Med Edna på Roslagsbanan.



Candy fick en present...



Edna var dj.



Det bjöds på massa olika sorters snacks.



Jag hittade Lucia. Kind of.

Gitarrer och Bas, Trummor och Hat. Say no more.

Ibland undrar jag hur det egentligen står till med mig själv. Jag brukar ha rätt bra minne, och kommer till exempel ofta ihåg många onödiga detaljer som är precis så onödiga att komma ihåg som det låter. Vad sägs om att komma ihåg vad min gamla kollega från receptionisttiden på försäkringsbolaget hade på sig på anställningsintervjun jag gick på för fyra år sedan? Ärtgrön polotröja.

Nu verkar det dock som att min ålder börjar ta ut sin rätt. Mitt minne börjar svika mig, och jag gillar det inte. Senast i raden är att jag har glömt bort en blogg som jag har. Det var Alex som sa att han hittat min blogg. När jag kollade upp adressen, var det något helt annat än den blogg som du läser just nu. Den var från 2004.
Först trodde jag att det inte alls var min blogg, för det där kände ju inte jag igen. Men å andra sidan stämde ju allt in. Var bloggerskan bodde, var hennes pojkvän bodde, vad hon hade för sig om dagarna, hennes ålder... Först förnekadej ag självklart att det var jag som skrivit det. Sedan såg jag hennes mailadress, och kunde då inte längre förneka.

Jag hade glömt bort att jag hade skapat den här bloggen för så många år sedan. I och för sig verkar det som att det bara blev ett enda inlägg, men ändå. Det är en sådan sak som man kanske borde ha kommit ihåg. I alla fall om man har mitt minne. Illa. Jävligt illa.

Om du vill läsa mitt enda inlägg från den tiden, gör du det här.

Jag är i stort sett aldrig sjuk. Och är jag det, brukar det vara någon lättare förkylning. Well, not this time. Började känna av det redan på förmiddagen, kände mig febrig och illa mående och det gjorde ont i kroppen. Under eftermiddagen blev det värre, och sedan jag kom hem har jag varit helt sänkt. Termometern visade på 37,5 grader, vilket kanske inte låter så mycket, men för mig är det det. Jag kan bara hoppas att det stannar där, för jag har ingen lust att få ännu mer feber. Vid 38 grader är jag nästintill död.

Då är det ju den stora frågan om vad jag har åkt på. Vanlig influensa? Svininfluensa? Bara lite feber? Skulle vara typiskt om det var just svinis, med tanke på att jag har drivit så hårt på linjen att jag absolut inte ska vaccinera mig. Då är det kanske rätt åt mig om jag åker på det.

Jag som hade tänkt spendera fredagseftermiddagen med att köpa julklappar, och lördagen skulle ägnas både i stallet och på fest i Åkersberga. Det ser ut som att jag får stryka alla de planerna. Istället får jag väl knalla ner till affären och köpa mig lite glass, som jag kan trycka i mig under täcket i soffan. Så får man göra när man är sjuk.

Men det är väl kanske tur i oturen att jag åker på den här skiten nu, och inte närmare jul. Nu kanske jag kan vara frisk när julaftonsmorgonen glimmar. Det är inte så många år sedan som jag var helt sänkt på julafton. Det var den värsta julen ever. I år vill jag kunna vara trevlig med släkten, njuta av julmaten, och inte hålla på och somna hela tiden. Håll en tumme för mig.

För lite sömn är åt helvete, och nu sitter jag här så trött att jag tror att jag när som helst kommer att dö. För det vet väl alla att om man inte sover tillräckligt dör man. Fan.

You might not believe me, men jag har en tröja i en annan färg än svart på mig i dag. Fantastiskt. Det är inte så ofta det händer. Och ännu mer ovanligt är det att det faktiskt är en färgglad färg, och inte grå, vit eller något annat lika färglöst och dämpat.

Jag har så jäkla ont i huvudet. Det är alldeles för många saker just nu som är otrevliga. De tar upp mina tankar, trots att jag hellre tänker på andra saker. Jag är inte på mitt bästa onsdagshumör, och jag gillar det inte.

Jag hatar dig, ditt jävla svin. Hur jävla dum i huvudet får man vara? Du sårade min vän. Du blev förlåten. Du sårade henne på precis samma sätt igen. Trots att du svurit på allt du har att det aldrig skulle hända igen. På hennes liv. Ändå lyckades du göra exakt samma misstag ännu en gång. Ränderna verkar aldrig gå ur. Det är som en riktigt, riktigt dålig film, där du är den usla skådespelaren som spelar huvudrollen.

Kom hit, ditt jävla as, så ska jag köra upp biljardkön i röven på dig. Fy fan för dig.

I morgon ska jag göra någonting som jag aldrig har gjort förut. Dansa salsa. Och ska sanningen fram så är jag lite rädd. Det är en sak att dansa på ett svettigt dansgolv på en klubb. Det är en helt annan sak att dansa pardans.

Som ni kanske förstår är det inte jag som har kommit på denna briljanta idé. Jag skyller allt på Alex. Han har mer eller mindre tvingat mig till att tacka ja. Som tur är verkar det som att man själv får bestämma om man vill byta partner, eller om man vill dansa med samma hela passet. Vi ska garanterat klistra fast oss i varandra. Min förödmjukelse ska enbart delas med Alex. Han ligger dessutom steget före mig, och har dansat en del salsa tidigare. Det blir jag som får skämmas. Men det kan ju faktiskt bli riktigt kul.

Någon har slängt upp massa Kinderägg i köket, bara att plocka. Vi tackar och tar emot, och tänker på vår barndom, då man fyllde de gula "äggen i äggen" med vatten och bakpulver. Dessa exploderade om man skakade dem, och kunde således fungera som små bomber.

Igår var det den officiella julbaksdagen i det Nilssonska hemmet. Den resulterade i denna delikata saffranskakan. Jag hade tur som fick hjälp av Alex. Han fick göra allt det äckliga, som att knåda ihop mjöl och smör och sådant till en deg. Med händerna. Jag hatar att använda händerna till att knåda margarin. Själv åkte jag på att finhacka miljoner mandlar, vilket inte heller var så jäkla kul. Men bakning handlar inte om att ha kul - det handlar om resultat. Och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med hur vår saffranskaka blev.

Lördagen bjöd på flera trevliga möten. Middag åt jag på Kamarina tillsammans med M. En stor köttbit med pommes och bea. Det är ju en grekisk restaurang, men man kan inte äta grekiskt jämt.

Efter några timmar, och ett par öl, bröt vi upp, och jag mötte upp Alex vid Slussen. I väntan på att Martin, Tina och några fler skulle ta sig in till stan, tog vi oss ett glas på ett ställe på Götgatan. När de andra dök upp slog vi följe till Snaps. Där blev det dans till fötterna blödde. Nästan. Eller, ja egentligen var ju blodflödet rätt långt borta för min del, då jag hade Converse på fötterna, men för Jessica som hade chockrosa pumps med skyhög klack såg nog läget annorlunda ut.



Jag är lite osäker på vad Tina sysslar med...



On the dancefloor.

Jag lyckades försova mig i morse. Vaknade kl 8:04, och insåg att jag borde ha varit så jobbet för fyra minuter sedan. Så det blev stress, stress, stress, och strax efter kl 9 klev jag in på mitt kontor. Rätt snabbt jobbat. Dock ser jag ut som ett lik i dag, då jag inte hann sminka mig. Men det får mina kollegor leva med. Det är ingen som har blivit rädd av att titta på mig i alla fall.

När jag gick i låg-, mellan-, och högstadiet gick det två killar i min parallellklass som hette Elias och Johan. Jag har upptäckt vad som har hänt med dem sedan de änrade vuxenlivet. De är med i bandet Boris & The Jeltsins. Elias spelar gitarr och sjunger, och Johan spelar piano och orgel. Och jag måste säga att jag gillar det de gör.

Igår var det dags för den årliga julfesten med jobbet. För min del var det den första på mitt nuvarande jobb, då jag ju började så pass sent i december förra året. Det var även första julmaten för i år som inmundigades, och damn it was good! Jag är ett stort fan av det kalla julbordet, med skinka, sill, lax etc. Köttbullarna och prinskorvarna är inte lika upphetsande, men de brukar också slinka ner.

Tyvärr var jag inte riktigt i form igår, då jag sovit alldeles för lite den senaste veckan och endast fyra timmar natten innan. Resultatet var att jag efter två och en halv öl, åkte hem när klockan var 23:30. Då hade jag nästan somnat vid flertalet tillfällen. Men det var en trevlig kväll ändå.



Jag delade bord med tjejerna på kundtjänst.



Vansinnigt gott.



Malin var glad.



Jag och Malin satt länge i trappan och diskuterade viktiga saker.



Sedan kom Jonas och gjorde oss sällskap.



Mina kollegor Erik och Magnus.



Mikael, den kollega som jag jobbar mest med, ville inte vara med på bild. Så jag fick göra en fuling.



Det sjöngs julsånger vid pianot.



Jag hittade Hampus i vimlet.



Systrarna Lisa och Caroline.



Rosie och Malin körde båda på den lilla svarta.

I tordsdags var jag på bio med Alex. För första gången sedan jag var liten, såg jag en 3D- film. Och satan så bra det var. Mycket bättre än för femton år sedan. Men tekniken går ju framåt, så konstigt vore väl annars. Och även 3D- glajjerna har pimpats rejält. Nu är det ju riktiga glasögon, och inte de där i papper med ett rött öga och ett grönt. I like. A lot.

Av förklarliga skäl är jag inte på topp i dag. Är så vansinnigt trött att jag knappt vågar resa mig upp, med rädsla av att jag kan komma att kollapsa. Är inte direkt taggad inför kvällens julfest. Tyvärr.

Vad härligt det är när man måste göra om vissa saker en tredje gång. I synnerhet när det är saker som man inte har tid för.

Den här dagen. Vilken skitdag. Jag blir så arg på felaktiga fakturor att jag får ont i huvudet. Galet mycket att göra. Ingen energi. Livet är på topp.

Jag har en vansinnigt rolig översättning som väntar på att jag ska sätta tänderna i den. Jag inser ju att det kommer gå åt skogen. I synnerhet som att jag inte riktigt anser mig ha tid med den. Den här dagen kommer att bli awesome...

Jag lider för övrigt av bloggtorka just nu. Inspirationen är näst intill obefintlig. Men det har ni förmodligen redan uppmärksammat. Är det något särskilt ni vill att jag ska skriva om, kan ni ju tipsa mig. För i mitt huvud är det rätt tomt på idéer. Det kan vara allt från vad jag tycker om ditten och datten, till att berätta om något pinsamt som jag har gjort eller i detalj beskriva hur alla mina klänningar ser ut...

I morgon ska jag gå på bio. Det händer ju inte alltför ofta nuförtiden, då biljettpriset är vansinnigt dyrt. Jag minns när jag var liten, då kostade det hälften så mycket som det gör i dag. Inte konstigt att folk väljer att ladda ner istället för att ta sig till biosalongerna.

Biosällskap den här gången (och första gången med honom) är Alex. Inte den gamla Alex, utan den nya Alex. Kurry- Kurry, som jag ibland kallar honom för att förtydliga - detta på grund av hans efternamn. Som i och för sig inte är Kurry- Kurry, men nästan. Om man skruvar det lite.
Filmen vi ska se är Disneys En julsaga, i 3D. Edna hade sett den, och hon tyckte att den var riktigt bra. Så jag håller en tumme för att jag håller med henne när filmen är slut.

Det blir en helkväll tillsammans med Alex. Vi valde den sena föreställningen, och innan den börjar tänkte vi hinna med att käka något och sitta och skvallra. Finns just nu en massa viktiga saker som måste diskuteras.

Dagens låt. En klassiker, av en av de bästa. Kanske den allra bästa. Han är en av mina absoluta favoriter, Elvis, men jag lyssnar inte på honom så ofta. Men varje gång jag har hans musik i lurarna, slås jag av hur vansinnigt bra den är. Han är Kungen. Glöm aldrig det.

Vart den här dagen har försvunnit vet jag inte. Men jag vet varför. Och jag hatar listor lite mer än jag gjorde förut. I synnerhet när man måste göra om något som man redan har gjort.

Inte helt motiverad i dag heller. Har en hel del att stå i, både på jobbet och hemma, och kunde jag skulle jag vrida fram klockan sisådär sju timmar. Men nu besitter jag ju dessvärre inte några sådana superkrafter. Då får man bita ihop istället.

I think I miss you. Crap.

Verkligen. Jätte. Roligt. När revisionstysken kommer och ställer massa frågor och ber mig hjälpa honom. Verkligen det bästa på hela dagen.

Det bästa med att ta sen lunch är att eftermiddagen blir kortare. Men med tanke på hur långsamt timmarna släpar sig fram i dag, lär jag hinna avlida av opepp när klockan väl slår 17. Jag är inte taggad någonstans.

Det är inte konstigt att man blir lite sur när man jobbar på som bara den, men tiden står nästan stilla ändå. Vad gör jag för fel?