Helena

 

Låt oss diskutera det här med att jogga. Löpning, som de som springer lite snabbare kallar det. Jag är inte riktigt där än.

 

Det är en väldigt meditativ träningsform. När man väl kommer in i rytmen och kroppen löper av sig själv, då kan hjärnan koppla av och man kan komma på alla möjliga fantastiska idéer och lösningar på problem man har. Påstår de som löper.

 

Jag, som bara joggar, undrar när det där förbaskade meditativa tillståndet kommer att infinna sig. För allt min hjärna kan tänka på är de avgrundsdjupa flåsningar som kommer ur min mun, och den värk jag känner i kroppen när den tvingas anstränga sig så överjävligt. Och allt jag kan tänka är "Bara lite till. Bara till den där lyktstolpen. Bara till den där korsningen. Nu dör jag. Bara lite till.". Inte en endaste liten meditativ tanke rusar genom min hjärna, och inga problem blir lösta. Det handlar bara om att överleva de där fjuttiga tre kilometerna som standardrundan ligger på.

 

Jag. Avskyr. Att. Springa.

 

Så. I morgon ska jag köpa gymkort. Nyttja löpbandet till fullo och bli en sån där som älskar att springa.

 

 

Förra helgen var vi på bröllop. Vigseln ägde rum i en katolsk kyrka i Kungsträdgården och middagen vid Alviks Strand. Det var en trevlig tillställning som avslutades med dans och slipsar på huvudet. Jag hade ont i fötterna i två dagar efteråt, och om inte annat så är det ett säkert tecken på att kvällen varit lyckad.

 

Så här såg dagen ut.

 

 

Den här söndagen tillbringade jag och min karl på ett knökfullt IKEA. Jag vet att jag har sagt att jag aldrig mer vill åka dit en söndag, men den här gången kom vi åtminstone därifrån med det vi hade på inköpslistan. Plus en hel del andra saker också, så nu ekar det lite halvtomt i plånboken igen.

 

Vad jag däremot skäms lite över att erkänna är min extrema oförmåga att skruva ihop de möbler vi köpte. Det är fanimej inte ok att nästan börja gråta bara för att man inte kan skruva i en skruv eller för att bruksanvisningen inte stämmer med verkligheten.

 

Nu kan jag visserligen skylla på att:

 

1. Alex har lånat ut vår bästa skruvmejsel till en vän, och inte fått tillbaka den under det senaste året, så vi hade bara skitverktyg att jobba med. De var antingen för stora eller för små, och dessutom trasiga.

2. Bilderna på bruksanvisningen var missvisande. Det såg faktiskt inte ut som på möbeln jag hade framför mig, även om skillnaden för de flesta andra människor säkerligen är obetydlig. Men för min del spelar det roll om en skena ska sättas upp en halv centimeter längre åt vänster än vad bruksanvisningen påstår.

 

Resultat: Alex fick plinga på hos hälften av alla grannar i vår trappuppgång för att låna en skruvmejsel som faktiskt funkade. Sedan fick han skruva ihop båda sängborden på egen hand medans jag försökte komma underfund med hur de nya lamporna skulle monteras ihop. Sedan fick han fixa det också.

Under tiden ägnade jag mig åt något betydligt trevligare: stryka den nya sängkappan och klä in sängen med den. Fixade även middag till min hårt arbetande karl.

 

Vi har alltså cementerat könsrollerna än en gång här i kvarteret Muffen. Och ja, min tandborste är fortfarande rosa och Alex tandborste är fortfarande blå. Men ibland orkar jag inte bry mig. Jag låter hellre Alex bygga ihop möblerna än att jag får psykbryt och utbrott på eländet. För det tycker ingen är roligt, och det blir så dålig stämning då.

 

 

 

För nästan femton år sedan var jag i Globen och såg Spanska Ridskolan. Den här helgen är de i stan igen, och jag släpade med mig pojkvännen dit. Vet inte vad jag tänkte med där, men han följde snällt med, och jag tror inte att han var helt uttråkad.

 

Av misstag hade jag råkat boka platser på rad 98. Vilket visade sig vara längst fram i golvnivå. Lätt de bästa platserna och helt klart värt de extra slantarna jag fick hosta upp för biljetterna.

 

Och vilken show det bjöds på. Jag är så galet imponerad av ryttarna och deras snövita hingstar. Och det smärtar mitt hjärta litegrann att jag aldrig kommer att bli ens en tiondel så skicklig som dem i min ridning. Men huvudsaken är väl att man har kul.

 

 

Vi var på bröllop i lördags (Mer om det när jag får lite tid över. Är ju så jääädra busy just nu, har sista säsongen av Dexter som jag MÅSTE sträckse omgående.). Så här såg jag ut.

 

Nu kanske den uppmärksamme reagerar och tänker "Men... är det inte..? Fast ändå inte...". Och johodå! Det är det! En likadan klänning som jag hade på mig på bröllopet i juli, bara en annan färg. Och samma skor, väska och smycken. Ibland imponeras jag å det grövsta av min egen fantasifullhet.

 

Och undrar man hur kalaset såg ut bakifrån kan jag meddela att det bara är att titta på bilden nedan. Ett stort hål i ryggen och tusen (hår)nålar.

 

Det här skrattar jag åt just nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min barndoms somrar var ofta alldeles fantastiska. I synnerhet den tid jag tillbringade på farmor och farfars lantställe i Hallarby, utanför Enköping. Det var på den där tiden innan jag började tycka att det är obehagligt att gå omkring barfota i gräs, då risken att kliva på något vasst eller en humla, bli fästingbiten eller attackerad av pissmyror nu skrämmer mig så mycket att jag helst behåller skorna på.

 

I Hallarby sprang jag omkring barfota så mycket jag bara ville, läste den gamla boken om Villervalle i Söderhavet som stod i en bokhylla, plockade svamp i skogen, tyckte att utedasset var lite läskigt, gick och hälsade på hästarna Rolle, Pärlan och Memento, sprang igenom kohagen till pappas hemliga krusbärsställe som alltid dignade av goda bär, firade midsommar i Härkeberga där jag dansade runt midsommarstången och vägrade åka hem förrän jag både fått åka häst och vagn och rida ponny, lekte med Lina- som råkade ha samma namn som min kusins marsvin, och på tal om marsvin så ägnade jag en del tid åt att klappa min andra kusins kanin Skutt och mata honom med maskrosblad, spädde på min spindelfobi genom att förskräckt se hur farfar trampade på en spindel som släppte ifrån sig hundratals små spindelbebisar, åkte Cheva på grusvägar, klappade katten Gustav som var bland det mysigaste jag visste, åt färska jordgubbar med mjölk ur de färgglada små tallrikarna som jag fortfarande tycker är så fina.

 

Men en av de absolut bästa sakerna var när vi åkte och tittade på när korna var på väg in i ladugården för att mjölkas. Då fick jag även gå in och klappa på dem, även om det var lite läskigt. De var så stora.

 

Hallarby var paradiset för ett barn, och är fortfarande kan jag tänka.

 

 

 

 

 

Jag har snöat in på allt som har med bröllop att göra på Youtube. Här är den senaste pärlan jag hittat i kategorin Frieri. Och vilket sätt att fria till sin flickvän på. 

 

Vill här poängtera att detta inte är någon pik till min pojkvän. Inte alls. Nej, nej... Även om jag hemskt gärna vill gifta mig någon dag, helst inom en överskådlig framtid. Vilket ju passar perfekt med tanke på att jag har massa sparad semester som bara väntar på att få användas upp på en smekmånad. Och om jag börjar spara pengar nu kanske jag till och med skulle kunna få gifta mig i en Ida Lanto- klänning... 

 

Fast han får inte fria alldeles för snart. Måste ju hinna gå ner de där fem kilona som jag har tjatat om i två års tid nu, så att jag får plats i en Ida Lanto- klänning.

 

 Men allvarligt. Det här är inte någon pik.  

 

 

 

 

Den där dubbla känslan när man blir överlycklig över att få 150 kronor i bonuscheckar från Åhléns, bara för att i nästa sekund inse att den generösa utdelningen enbart beror på alla pengar man redan spenderat i just den butiken...  

 

 

 

Åka till IKEA på en söndag. Jag borde ha vetat bättre.

 

Men även om jag inte hittade det jag letade efter kan jag ändå glädja mig åt att den där femkronorskorven jag köpte. Det kan vara det bästa med IKEA.

 

 

 

Planen för gårdagen: Kräftskiva tillsammans med tre andra par i Gubbängen.

 

Vad vi gjorde igår: Åt kräftor tillsammans med ett annat par hemma hos oss i kvarteret Muffen.

 

 

Nej, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss igår. Sjukdom satte stopp för den ursprungliga planen, vilket jag deppade lite över eftersom jag sett fram emot den där kräftskivan så länge. Men med tanke på att kräftorna var tinade och pajingredienser redan inhandlade beslutade vi att vi som hade undgått att bli sjuka skulle ses ändå. Och det blev en mycket trevlig kväll med kräftor (ser ni KLORNA på den???!!!), skratt och en omgång Cluedo.

 

 

 

Jag fyller år om en dryg månad. Min karl frågade mig vad jag önskar mig.

 

Älskling, de här kängorna blir jättebra! Jag vet att du inte tycker att jag ska samla på mig fler skor med tanke på att du anser att jag inte använder de par jag redan har. Det må eventuellt ligga ett yttepyttelitet korn av sanning i det påståendet, men tänk inte på det nu. För några sådana här kängor har jag inte, och jag skulle bli väldigt glad om de låg inslagna i ett paket den tjugonde oktober.

 

De finns på Nilson Shoes och kostar 1099 kronor.

 

Jag har storlek 39!

 

 

 

Farmor. Min fina lilla farmor. I dag begravde vi dig, och det känns som att en del mitt hjärta aldrig mer kommer att bli helt igen. Det var en märklig känsla i dag, vi var alla samlade men du var inte där. Det var nästan så att jag väntade mig att du skulle komma in i kapellet och ursäkta dig över att du var sen. Att det var du som låg i kistan kändes overkligt.

 

Så många tårar. Så många fina ord. Tur att jag hade hela väskan full med näsdukar.

 

Jag har svårt att förlika mig med tanken att jag aldrig mer kommer att träffa dig. Att du aldrig mer kommer att säga mitt namn på det där sättet som bara du gör. Gjorde. Att jag aldrig mer kommer att se dig sitta och tugga på en knäckebrödsmacka vid julbordet. Konstigt nog är det ett av de starkaste minnen jag har av dig. Hur du försiktigt knaprar på en knäckebrödsmacka.

 

Dagen har varit fylld av sorg, men också skratt och glädje. Det var ett vackert avsked, och jag tror att det var precis så som du ville ha det. Nu kommer du att vila i minneslunden bredvid den kyrka där filmens Jonathan och Skorpan Lejonhjärta en gång begravdes. Inget dåligt sällskap.

 

Just nu känns det mest tomt. Men alla minnen lever inom mig, och de kommer jag att bära med mig för resten av livet. Tack för alla fina stunder du gav mig, farmor. Världens finaste lilla farmor.

 

Vi hade mina kusiner över på middag i kväll. Serverade den gamla vanliga laxen med fetaoströra och rödbetsrisotto. Funkar i alla lägen. Satte Gabrielle i arbete också. Hon fick baka en kladdkaka. En riktigt kladdig kladdkaka med jordgubbar. Jag behöver kanske inte nämna att jag är proppmätt nu?

 

 

På Arkitektur- och designcentrum (Arkitekturmuseet) pågår just nu en utställning om designern Jean Paul Gaultier. Hans skapelser ställs ut och det visas både gammalt och lite nyare kreationer, den ena mer fantasifull än den andra. Jag och Marielle besökte utställningen idag, och jag kan verkligen rekommendera er att gå dit.

 

Lördagskvällen tillbringade jag hemma hos min kusin Therese. Det var kräftskiva, och det ville jag ogärna missa! När kräftorna var uppätna spelade vi maffia tills det att vi blev för onyktra och folk inte längre uppfattade vilka roller de blivit tilldelade. Trots att min plan var att ta det relativt lugnt, tittade jag lite för djupt i glaset och det var tur att Emmas kille skjutsade hem mig för annars vet jag inte hur jag hade tagit mig hem.

 

Lika trevlig och rolig som gårdagen var, lika överjävlig och bakisångestfylld har denna dag varit. Fy fan, vad jag har mått dåligt. Orden jag gärna vill ta i min mun just nu är "aldrig mer alkohol, och definitivt aldrig mer vin", men jag antar att vi inte ska förhasta oss i detta ärende. I morgon kommer trots allt mina kusiner över på middag, och jag har köpt en bag in box som står i kylen, redo att öppnas.

 

 

Det spelar ingen roll hur uselt humör jag är på, en lördagförmiddag i stallet botar det mesta. Nu är jag ju förvisso på väldigt bra humör i dag, så det var inte direkt så att jag behövde muntras upp, men att tillbringa lite kvalitetstid med min favorit Sansero är lätt dagens bästa hittills (och då fick jag ändå lite choklad av mina föräldrar tidigare under dagen, så konkurrensen var stenhård).

 

 

 

I ett svagt ögonblick lovade jag Alex att jag skulle laga lasagne till middag i dag. Och att försöka lösa upp ett sådant löfte är svårare än att bryta sig in i vita huset och stjäla Barack Obamas pyjamasbyxor. Så. Kvällen har därför ägnats åt att slava i köket i väntan på att Alex skulle komma hem från sin träning. Men resultatet blev åtminstone bra.

 

 

 

Det är väldigt tyst här inne. Jag har inte så mycket att säga. Vill ju gärna berätta om Venedig, men kommer mig inte för. Och i övrigt händer det inte så mycket i mitt liv. Flyttar mig från sängen till jobbet till soffan till sängen. Har ingen lust att riktigt ta mig för någonting. Och humöret skiftar kraftigt från att vara på topp till fritt fall utför med tårar och ångestkänslor och allt vad det innebär. Men oftast är det bra.

 

Begravningen är om en vecka. Jag hoppas att det kan bli som vanligt efter det. Att mitt huvud ska börja fungera normalt igen, och att skrivlusten kommer tillbaka.