Prata i sömnen
Jag har alltid gjort saker i sömnen, ända sedan jag var liten. Gått runt, flyttat saker eller pratat. Men när jag har blivit äldre har detta inträffat alltmer sällan. Senaste beviset jag har på att jag faktiskt promenerade runt, är när jag en natt i mitten av mina tonår drömde att jag tryckte in något i en väldigt liten öppning. Jag fick pressa något enormt för att den här saken skulle få plats. På morgonen när jag vaknade och tittade på mitt datorbord, upptäckte jag att en liten kudde jag hade satt inkilad mellan bordsskivan och skivan som tangentbordet till datorn stod på. När jag försökte ta ut kudden fick jag slita ett bra tag för att lyckas - den satt fast alldeles för hårt. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag hade kämpat halva natten...
Att jag pratar i sömnen har, såvitt jag vet, inte hänt så ofta. Men när jag var i Australien pratade jag tydligen vid tre olika tillfällen. Alla gånger var språket engelska, vilket förbryllar mig lite. Anpassade jag mig så fort?
Jag sa:
1. How do I get out of here?
2. Superman - do you have him here?
3. So many people. Why are there so many people here?
Detta har jag fått höra från min kusin och hennes pojkvän, som sov i samma rum. Rätt komiskt, faktiskt.
Nu sov ju E över hos mig i lördags. Och enligt honom pratade jag en del då också. Dessvärre kommer han inte ihåg exakt vad jag sa. Något dumt, med all säkerhet.
Jag förstår inte varför jag har börjat prata i sömnen så ofta. Eller har jag alltid gjort det, bara att ingen har varit där och hört det, för att jag har sovit ensam? Men då borde J ha nämnt det, vi sov ju tillsammans varenda natt i ett halvårs tid, och en hel del nätter den övriga tiden som vi var tillsammans.
Min hetaste teori är att det är så många saker som gnager på mitt psyke just nu, vilket resulterar i att hjärnan arbetar extra mycket på nätterna. Men vad gör man åt det?
