Det tog 20 minuter

20 minuter. Längre än så kunde jag inte hålla mig från att köpa den perfekta presenten till Robert. Jävla skit. Jag känner mig som ett litet barn på julafton, fast tvärtom. Jag sitter och nästan hoppar upp och ner i soffan, för att jag tycker att det ska bli så roligt att få ge honom den här presenten. Jag vill att han ska fylla år nu! Hur i helvete ska jag klara av att vänta?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0