Pricken som får mig att fortsätta le
Som vanligt på lördagar var jag i stallet i dag. Den här gången fick jag rida min favorit Leo. Han som ser lite ut som Lilla Gubben. Om jag skulle få för mig att kidnappa en häst någon gång, skulle Leo vara den utvalda. Han har allt. Han är fin att titta på, välbyggd, världens snällaste med ett väldigt lugnt temperament, och han älskar att kela och bli kliad i pannan. Han kan även vara som en dröm att rida - om man vet hur man ska göra. De som inte har ridit så länge brukar ha problem med att få honom att gå på tygeln. De har ofta inte full koll på att allting handlar om framåtbjudningen. Leo segar gärna till sig, men driver man honom framåt, söker han sig med lätthet ner med huvudet, och sätter bakbenen under sig.
Jag vet inte hur, men på något vänster har min ridlärare två lördagar i rad lyckats pressa fram det bästa ur oss elever. Vi rider bättre än någonsin, och allt började efter att vi fick rida med snören, som satt fast i sadeln. Förmodligen handlar det om att vi nu är mycket mer medvetna om vad vi gör med våra händer, och anstränger oss för att de ska vara stilla i korrekt position.
I dag var Leo som en dröm från den sekund jag satt upp på honom. Det kändes som att flyta fram en bit över marken, och det är den känslan som jag jagar lördag efter lördag. Det är det jag är ute efter. Det är därför jag fortsätteratt rida. Det är inte alltid man hittar dit, väldigt ofta är man ute och snurrar någon helt annanstans. Men när man hittar dit, bleknar allt annat, och man blir ett med hästen.
