Att ta farväl
I dag har varit en jobbig dag. Jag och Alex var på Jimmys begravning. Det var väldigt fint, men det är så oerhört tragiskt när det är en ung människa som har omkommit. När föräldrar tvingas vara med om att begrava sin son, när far- och morföräldrar förlorar sitt barnbarn, när merparten av kyrkobesökarna är ungdomar. Så oerhört, oerhört tragiskt.
Kanske var det allting från begravningen som gjorde att min kropp knappade in sig på viloläge, för jag blev helt sänkt framåt sen eftermiddag. I och för sig så sover jag nog inte tillräckligt om nätterna, och det känns som en evighet sedan jag var helt utvilad. Den där stressen ligger alltid och maler i bakgrunden, och jag vet inte riktigt hur jag ska stänga av den. Eller åtminstone lära mig ignorera den. För det är inte ok att bli tvingad av pojkvännen att sova middag, och sedan tokslockna i två timmar. Och att sedan vakna på helt fel sida och vara sur och grinig, that's just nasty. Ibland tycker jag synd om Alex som måste stå ut med mig.
Nu sitter jag ensam hemma. Bangade på att följa med in till stan och ta en öl med Alex och Martin. Jag är på tok för trött för sådant, och hade inte varit något trevligt sällskap. Jag hade varit den där som hela tiden tjatade om att det var dags att gå hem. En sådan där som ingen tycker om. Nej, då är det bättre att de får roa sig själva, så kan jag sitta hemma i soffan och titta på Greys Anatomy.
