Helena

Alltså. Inte en enda dag sedan den svenska Melodifestivalfinalen har jag varit nervös över huruvida Loreen skulle ta sig vidare från sin semifinal eller inte. Euphoria är en av de absolut bästa låtarna i Eurovision någonsin. Att det europeiska folket har en synnerligen dålig musiksmak har ju ställt till det tidigare för våra svenska bidrag, men den här gången fanns det inte på världskartan att vi skulle floppa.

Ändå satt jag här i soffan med ett rusande hjärta under hela programmet. Lägg där till stirrande blick, oregelbunden andning och lätt handsvett. Fy fan i helvete vilken vånda.

Nervositet är inte detsamma som tvivel, men det var ändå så vansinnigt skönt när de ropade upp Sverige som nästa land att ta sig vidare. Dags att börja andas normalt igen. Och känna glädjen! Vi är i final i Eurovision Song Contest 2012!


Nu vill jag bara vara tydlig med reglerna inför lördag (och jag kan inte betona detta nog):

På lördag ska jag på Kent- konsert, och missar således finalen. Jag har dock planerat att se hela kalaset på SVT Play det första jag gör på söndag morgon, och jag vill således INTE att någon dummerjöns avslöjar för mig hur det gick.

Alltså. Inga telefonsamtal, inga sms, inga mail, inga Facebook- kommentarer på min wall, inga kommentarer på min Instagram, inga handskrivna lappar som smugglas in i mitt hem, ingen som står och skriker nedanför min balkong eller något av mina fönster, ingen som försöker få min pojkvän att tala om hur det gick, ingen som flyger ett flygplan med en banderoll utanför mitt hus, ingen som ropar i megafon, ingen som klär ut sig till blombud och skriker ut resultatet när jag öppnar dörren... Ingenting. Am I making myself clear?

Efter lunchtid får ni dock gärna diskutera med mig hej vilt! Gärna som det där blombudet...