Helena

Det krävdes visst inte så mycket mer än att se/ lyssna på det här klippet för att jag skulle bli på bra humör igen. Nu sitter jag med gåshud över hela kroppen och små tårar i ögonen och längtar efter en sådan där härlig Håkan- sommar. Men så vitt jag vet finns inga konserter inplanerade. Det gör mig lite sorgsen, så nu är det bäst att jag trycker igång det här klippet igen så att humöret skjuter i topp än en gång.

Fredagspeppen är på topp! Och när jag är på bra humör vill jag ha lite musik att skråla med i, och vad är väl då bättre än ett schlagermaraton? Har gått från årets bidrag och vandrat mig igenom halva Youtubes arkiv, och plötsligt dök den här pärlan upp. Det är så otroligt bra att jag får gåshud, och det är nära att en liten glädjetår letar sig nerför kinden (lyckades dock hindra den i tid). Att detta framträdande ledde till world domination och sådan succé att ABBA än i dag är ett av de främsta banden genom tiderna är tamejfasiken magiskt.

Igår var det alltså LArs Winnerbäck på Debaser Medis som gällde. Om man bortser från att Alex var jsuk och behövde springa ut och sätta sig efter halva konserten, så var det bra. Eftersom Debaser Medis är en så liten scen blev stämningen väldigt intim. Det var handklapp, allsång, glada tillrop och ett gitarrmangel utan dess like signerat Nicke Andersson från gamla Hellacopters.

Lite tråkigt är det att jag nästan inte lyssnat alls på de senaste skivorna. Men ju längre in i konserten vi kom desto fler gamla låtar spelades. Då blev jag nöjd. Bäst var Hugger i sten. Inte långt efter Timglas och Söndermarken.

I sommar spelar han på Gröna Lund två dagar i rad. På minst en av de spelningarna kommer ni att hitta mig.

Det verkar ha blivit väldigt hastigt och lustigt påkommet att Lars Winnerbäck ska spela på Debaser Medis i morgon, för biljetterna släpptes i dag klockan 10. Och fy bubblan vad arg jag har varit i dag.

När klockan slog 10 gick jag in på Ticnet för att boka två biljetter till mig och min karl. Eftersom jag hängde på låset hade jag tur och lyckades få två biljetter. Klickade mig vidare till betalning, och knappade in mitt kortnummer och cvc- kod. Sedan var det dags att verifiera med mitt lilla lösenord, eller vad man kan kalla det, och efter att ha tuggat i någon minut kom ett felmeddelande upp att något hade gått fel och att jag skulle kontakta kundtjänst.

Eeehh... Febrilt började jag leta under fliken "Mitt konto" efter en bekräftelse på att bokningen trots allt gått igenom. Men nej. Det fanns ingenting. Försökte då göra en ny bokning, bara för att upptäcka att konserten nu var slutsåld. Arg som ett bi ringde jag kundtjänst och fick sitta i telefonkö i tjugofem hemska minuter. När en tjej väl svarade blev det något vajsing på linjen så hon hörde inte mig, och la på. Bara att ringa ännu en gång och vänta i ytterligare trettio minuter...

Tjejen på kundtjänst kunde meddela att de hade problem med vissa betalningar, och att de jobbade på att få det löst. Mina biljetter fanns dock inte längre kvar, utan hade gått till någon annan. Den ilskan jag kände mot Ticnet just då vill jag inte ens försöka beskriva i ord, men jag är väldigt stolt över att jag inte lät det gå ut över den stackars kundtjänsttjejen som ändå inte kunde göra något åt saken. Bad dock henne be någon ansvarig ringa upp så att jag kunde få förklarat exakt vad som hänt med mina biljetter och en fet ursäkt.

Någon timme senare ringde den här tjejen upp och undrade hur många biljetter jag hade försökt boka. Tydligen skulle de försöka fixa fram dessa biljetter till mig, även om hon inte kunde lova något.

Ytterligare någon timme efter det gjorde jag ett nytt försök att boka, och plötsligt satt jag där med två biljetter till Lars Winnerbäck i min hand. Inte långt efter ringde en kvinna från Ticnet och sa att de hade lyckats fixa fram två biljetter till mig. Dessa behövde jag ju dock inte eftersom jag hade löst det på egen hand.

Även om jag fortfarande är irriterad över att de första biljetterna jag bokade "stals" från mig, så är jag ändå sjukt imponerad över Ticnets service. Att de faktiskt kämpade för att få loss biljetter, och så fort det fanns biljetter tillgängliga öronmärkte de dessa till mig innan de släppte dem till någon annan. Det glädjer mig att det faktiskt finns människor som är serviceinriktade i den här världen, som annars är rätt kall och kylig. Mycket bra!

Och vad har jag lärt mig? Att vara trevlig och tillmötesgående, det tar dig längre än om du skäller och skriker. För ingen vill hjälpa någon som är otrevlig.

Som ni ser valde jag bort Vårruset och gick till Hötorget för att hylla Loreen. Med facit i hand är jag mycket nöjd med det valet, även om det faktiskt hade varit trevligt att promenera de där fem kilometerna och snackat skit med kollegor och vänner. Löpsedeln tänkte jag ska få en hederslpats på mitt kontor, så att jag varje gång jag känner mig lite nere kan titta på den och minnas den extrema glädjen och euforin som tog mig i besittning när Loreen vann Eurovision Song Contest 2012.

I lördags hörde jag den här låten på radio, och jag blev fast direkt. Satan, så bra den är! Jag är ju som bekant ett fan av musikaliska tjejer med vackra röster och låtar som berör. Elin Sigvardsson, Annika Norlin, Melissa Horn... Vera Vinter får definitivt plats på min favoritlista från och med nu. Jag vill höra mer!

Jag kan inte sluta lyssna på den här låten i dag. Jag får fortfarande små glädjetårar i ögonen när jag tänker på att Loreen tog hem hela skiten. Vem kunde tro det när hon var med i Idol 2004? Fantastiskt. Och så skönt att just det här finalframträdandet satt som det skulle, efter tapp av text, lite lam dans och snöflingor i halsen.

Jag har sett Kent live rätt många gånger nu. Gemensam nämnare för alla dessa konserter har dock varit att det har varit på större scener, de allra flesta utomhuskonserter på sommaren. Att de nu gör en liten turné på några små scener i Sverige, Danmark och Norge var därför något som inte fick missas. Är fortfarande förvånad över att jag faktiskt lyckades få tag på biljetter, ståplats dessutom, med tanke på det enorma tryck det var när de släpptes.

Att se Kent på Cirkus var rätt annorlunda jämfört med hur det brukar vara. Det blev så vansinnigt intimt och hela Cirkus kokade. Det var sådan nerv och sådan glöd att just den här konserten lätt seglar upp på topp 5 av de Kent- konserter jag har sett. Vilket börjar bli en trevlig liten samling.

Kent visade att de nya låtarna funkar alldeles utmärkt live, och då i synnerhet Petroleum och min favorit från nya skivan- 999. Den sistnämnda stod för öppningsnumret, och det kändes som att den var specialskriven för det ändamålet. Annars var även övriga låtlistan glädjande. Kevlarsjäl var längesen jag hörde live, och den är ju en av mina gamla favoriter. Celsius var kul att höra, och även om Musik Non Stop börjar kännas lite trött så var det en trevlig version de spelade. Kärleken Väntar tycker jag dock att de borde skippa, den är så uttjatad att jag inte kan bli glad när de inledande ackorden spelas.
747 är lika självklar som äggen på påskbordet, och Mannen i den vita hatten är den perfekta avslutningslåten. Vinternoll2 gick in som andra låt. Även den är en av mina favoriter, så det var kul. Bäst drag blev det dock under Ingenting. Mest oväntat var dock att istället för att spela Utan dina andetag, som de gjort i Köpenhamn och Oslo, spelade de gamla Halka. Jag kan inte erinra mig om att jag någonsin hört den live, så det var ett kul inslag! I synnerhet som att det är en Kent- låt som jag fortfarande brukar gå runt och nynna på.

För en Kent- nörd som mig var det en magisk kväll, och jag är så oerhört glad över att faktiskt ha fått se dem spela på en så liten scen. Det kan dessutom ha varit årets konsert, även om jag givetvis inte kan uttala mig om det innan 2012 är över. Men potentialen finns där, och alla andra artister har fått någonting att försöka leva upp till. Så sjukt bra.

Jag är halvt i chockstillstånd. Var ju på konsert igår, och var inte hemma förrän runt kl 22:30. Kände inte att jag ville se Eurovision då, eftersom jag missat halva programmet, utan jag såg reprisen i dag istället. Är mäkta förvånad över att jag lyckats avskärma mig så mycket från omvärlden att jag inte hade den blekaste aning om vad som väntade när jag slog på tv:n i morse.

Och herre jäklar i helvete! Redan i början av omröstningen kunde jag känna vartåt det barkade. Loreen fick poäng efter poäng och jag tror knappt hon lämnade ledningen mer än ett par få gånger precis i början. Vis av hur det har varit tidigare år vågade jag ändå inte hoppas förrän hälften av rösterna var utdelade, men det gick ju hela vägen den här gången! Poäng av alla länder utom Italien (vad hände där?) och näst mest poäng i Eurovisionhistorien.

Det är helt galet! Satt och grät av lycka här hemma i soffan. Är så lycklig över att Europa förstod sig på Loreen och hennes fantastiska nummer. Jag har tyckt om nästan utelsutande av Sveriges vinnarlåtar genom åren, men det är någonting speciellt med Euphoria. Den får mig inte bara att vilja dansa och sjunga med, den berör mig ända in i själen. Den är bra på riktigt.

Eurovision Song Contest 2013- i Stockholm. Jag måste få tag på en biljett. Är det någon gång jag ska se Eurovision live så är det nu. För det är inte säkert att chansen kommer igen.

Igår hade Kent premiär i Köpenhamn för sin klubbturné. Så här såg låtlistan ut (snodde bilden från Facebook, jag var ju inte där själv). Det ser riktigt lovande ut inför lördag!

Alltså. Inte en enda dag sedan den svenska Melodifestivalfinalen har jag varit nervös över huruvida Loreen skulle ta sig vidare från sin semifinal eller inte. Euphoria är en av de absolut bästa låtarna i Eurovision någonsin. Att det europeiska folket har en synnerligen dålig musiksmak har ju ställt till det tidigare för våra svenska bidrag, men den här gången fanns det inte på världskartan att vi skulle floppa.

Ändå satt jag här i soffan med ett rusande hjärta under hela programmet. Lägg där till stirrande blick, oregelbunden andning och lätt handsvett. Fy fan i helvete vilken vånda.

Nervositet är inte detsamma som tvivel, men det var ändå så vansinnigt skönt när de ropade upp Sverige som nästa land att ta sig vidare. Dags att börja andas normalt igen. Och känna glädjen! Vi är i final i Eurovision Song Contest 2012!


Nu vill jag bara vara tydlig med reglerna inför lördag (och jag kan inte betona detta nog):

På lördag ska jag på Kent- konsert, och missar således finalen. Jag har dock planerat att se hela kalaset på SVT Play det första jag gör på söndag morgon, och jag vill således INTE att någon dummerjöns avslöjar för mig hur det gick.

Alltså. Inga telefonsamtal, inga sms, inga mail, inga Facebook- kommentarer på min wall, inga kommentarer på min Instagram, inga handskrivna lappar som smugglas in i mitt hem, ingen som står och skriker nedanför min balkong eller något av mina fönster, ingen som försöker få min pojkvän att tala om hur det gick, ingen som flyger ett flygplan med en banderoll utanför mitt hus, ingen som ropar i megafon, ingen som klär ut sig till blombud och skriker ut resultatet när jag öppnar dörren... Ingenting. Am I making myself clear?

Efter lunchtid får ni dock gärna diskutera med mig hej vilt! Gärna som det där blombudet...

Gårdagens semifinal bjöd på både högt och lågt, precis som det ska vara i Eurovision. Som vanligt ställer jag mig lite frågande till flertalet bidrag (Montenegros flottiga Euro Neuro- nisse till exempel. Vad VAR det för något? På riktigt?), men det fanns även några som faktiskt föll mig i smaken. Här har ni några av mina favoriter.




Cyperns låt sätter sig, och det är sådana låtar som går långt i den här tävlingen (bortsett från konstiga skitbidrag som går vidare bara för att grannländerna röstar på dem). Att till och med Alex kände igen låten (han kom ut i vardagsrumemt med en förvånad min och kläckte ur sig "Va, är det här en Eurovision- låt?") är ett bra betyg för den genomslagskraft den har haft. Nu ska det bara slipas lite på sången, men oavsett surhet eller inte så kommer den här att vara en livsfarlig konkurrent till Loreen.



Jag gillar Jedward. De är charmiga och deras energi smittar av sig (även om den ofta ligger på gränsen till outhärdligt irriterande, och ibland även tippar över). Den här låten är i mitt tycke svagare än deras bidrag förra året, men å andra sidan är Waterline lite "rundare" i formerna där Lipstick var mer "taggig". Den följer en mjukare melodislinga, och det gillar jag.



Grekland brukar hamna på min favoritlista, och det gör de även i år. Den här låten är dock avsevärt svagare än Elena Paparizous segerhit My number one, och jag har svårt att se att den skulle kunna kamma hem hela tävlingen. I synnerhet som att den förmodligen kommer att tappa många röster till Cyperns bidrag, som inte bara ligger inom samma genre utan även är mycket bättre.



Och så till en låt som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Rysslands bidrag är så vansinnigt dåligt att jag helst skulle vilja sitta med skämskudden framför ansiktet i tre minuter. Men tyvärr så är det en svängig låt (om man bortser från den hemska sången) och jag har vid upprepade tillfällen de senaste veckorna kommit på mig själv med att gå runt och nynna på refrängen. Och de små tanterna är ju så himla söta, och eftersom de är just gamla och söta skulle jag så gärna unna dem lite framgång. Även fast jag vet att man inte kan tänka så. Eurovision Song Contest är blodigt allvar, och den enda anledningen till att man ska få framgång där är för att man har en bra låt och ett bra framträdande. Men jag är glad att tanterna fick gå vidare till finalen....