Hälsosammare livsstil efterlyses
I hotellrummet i Egypten hittade vi den här. Jag började genast fundera över varför det fanns en våg där, och det enda jag kom fram till var att det måste vara för att man ska kunna kontrollera hur många kilo man går upp under sin vistelse där. För med tanke på att det var frukost- lunch- och middagsbuffé så är det bara så- man går upp i vikt. För min del slutade det i att när jag bad Alex fota mig på stranden vägrade jag att ta av mig klänningen, för några hemska bikinibilder på en flodhäst skulle vi minsann inte få med oss hem.
Men nu när den tax free- inköpta Toffifeen är slut (den mölade vi i oss på ett par dagar, oops) är även svullandets tid över. Nu är det hälsosamt som gäller för nästan hela slanten (man kan ju inte förbjuda alla godsaker, ibland måste man få unna sig). Jag vet att jag har sagt det förut, och att jag alltid misslyckats, men den här gången ska jag göra en sak annorlunda. Jag ska kämpa vecka för vecka. Det långsiktiga målet ska bara finnas bak i periferin, och jag ska kämpa för att klara en vecka i taget.
Nyttig mat i mindre portioner och träning ett par gånger i veckan. Kanske kan jag lyckas klämma in några kvällspromenader också, även om jag hatar sånt den här årstiden. Det är på tok för mörkt och kallt när man kommer hem från jobbet för att man ska vilja ge sig ut igen, men jag ska försöka mig på det ändå.
Stockholm har blivit kallt
En veckas semester har lett till att jag känner mig piggare än på länge. Energin pumpar i kroppen, och jag måste göra något av den. Så jag gav mig ut på en liten promenad. När jag väl fått upp lite värme var det riktigt trevligt, och den halvtimme jag hade tänkt vara ute fördubblades. Det var lika bra att fortsätta knata när viljan fanns där.
Enligt Runkeeper (för övrigt en av mina absoluta favoritappar) blev resultatet så här:
Tid: 1:00:14
Total km: 5,79
Kalorier: 353
Träning på en fredag
Att sluta tidigt på fredagar är alltid trevligt, och i dag utnyttjade jag det på kanske bästa sätt (märk väl, inte roligast utan bästa). Jag tog mig till gymmet och utnyttjade att det var nära inpå folktomt för en gångs skull. Det finns flera anledningar till att jag inte gillar när det är fullt med folk, och den främsta anledningen är att alla löpband alltid är upptagna och man får börja på en cykel tills det att något blir ledigt. I dag var det dock inte en enda själ i det rummet när jag kom. Perfekt!
Nästan åtta kilometer avverkade jag på sjuttio minuter. Det tycker jag är klart godkänt. Verkar dock ha överansträngt foten, för nu får jag ont när jag stödjer på den. Men det ska väl försvinna om den får vila lite.
Back on track
Efter sex månaders uppehåll var jag i dag tillbaka på gymmet. Lite ångestfyllt var det, men mest bra. Körde 70 minuter kondition på löpbandet (mest powerwalk, mindre jogg), och det var vansinnigt skönt att röra på sig. Att jag blev svettig och illröd i ansiktet får jag leva med. Så är det att ha ytliga blodkärl, grattis till mig.
Ska bli sådär duktig igen, och köra minst två gånger i veckan, gärna fler. Nästa gång kanske blir redan på torsdag? Jag har inget annat inplanerat och Alex ska träffa en kompis efter jobbet. Lika bra att passa på?
Är för övrigt ganska så säker på att Simon Norrsveden stod på löpbandet bredvid mig. Han hade en hoodie på sig och jag kände att det inte var rätt tillfälle att stå och glo... Kunde självklart inte hålla mig, utan googlade på honom och upptäckte att han bor i Hägersten, så då var det säkert han.
Korvstoppning i löparspåret?
Tro det eller ej, men det ar faktiskt Alex som försökte slippa undan joggingturen i dag. Och jag måste säga att jag var frestad att strunta i det jag med. Men då knackade samtidigt det dåliga samvetet på min dörr, så det blev en kort runda trots allt.
Jag fick även chansen att inviga mina nya joggingbyxor. Det är såna där i bra material som andas, och de är egentligen lite för tighta för min smak. Jag känner mig som en stoppad korv i dem, men vill jag bli en riktig joggare är det väl lika bra att börja med en professionell klädsel? Alltid kan jag lura någon.
Ingen glädje i joggandet i dag
För första gången på i stort sett hela sommaren har jag och Alex varit ute och joggat. Fy fan i helvete. Fy. Fan. I. Helvete. Det var inte roligt någonstans och efter halva vändan var jag övertygad om att mina lungor skulle sprängas. Så den korta rundan vi hade tänkt springa fick kortas ner ytterligare, och när vi kom hem igen stannade gps:en på 1,83 kilometer.
Jag känner mig riktigt dålig, för jag jämför ju med hur det var i början av sommaren. Men då sprang vi å andra sidan flera gånger i veckan och fick upp en bättre kondition. Nu har allt det tappats och det är bara att börja om från början igen. Minst en gång till ska jag ge mig ut den här veckan. Så är det bara. Även om jag inte finner någon glädje i det.
Joggingtur en fredag
Jag inledde semestern med en kort joggingtur. Det är nästan tre veckor sedan jag var ute och sprang senast, och det märktes kan jag säga. Det lilla jag hade lyckats arbeta upp då är nästan helt borta, och efter två kilometer gav jag upp. Men det gjorde inte så mycket, för man måste alltid börja någonstans. Det är bara att fortsätta kämpa och se det positiva i det lilla.
Jogginghelvetet
Vi gav oss ut i joggingspåret lite tidigare i dag. Vanligtvis springer vi när solen börjat gå ner och det är lite svalare ute, klockan brukar då vara tidigast 22:00. I dag var vi dock ute vid 20- snåret, och det var överhettning big time för min del. Att jag dessutom var hungrig och illamående från början gjorde inte saken bättre, och det var bara att bryta. Men vi kom runt de tre kilometrarna på 21 minuter ändå, så det var verkligen inte en dålig runda på något sätt. Trots de dåliga förutsättningarna och mitt psykbryt (för det var precis vad det var, stod på trottoaren och bölade). Men i morgon bitti tänker vi ge oss ut igen...
Veckans enda träningspass
Den här veckan har det inte blivit mycket av joggandet, men i kväll gav vi oss ut igen, jag och Alex. Tre kilometer avverkades på 17 minuter och 43 sekunder, vilket var nytt rekord med 40 sekunder. Benen kändes pigga och fräscha första halvan, men andra halvan var allt annat än rolig. Jag var helt färdig när vi väl var tillbaka hemma. Men vansinnigt nöjd. Som alltid när jag har klarat av den förbannade trekilometersrundan.
Helvetesjogg
Kvällens joggingsrunda var ett helvete från första början. Det fanns inte mycket energi i vare sig benen eller övriga kroppen, och att jag har tröttnat på all musik i min iPod hjälper inte. Jag behöver musiken för att orka, och därför är det så viktigt att det är rätt musik. Svängigt ska det vara.
Men även om det kändes som att jag hade betongben i dag, så sänkte jag mitt rekord på trekilometersrundan med 40 sekunder. Det är fortfarande inga superfantastiska tider vi pratar om, utan 18:13. Men för mig är det stort. Jag minns att vi hade en runda vi skulle springa på idrotten när jag gick i högstadiet, och min idrottslärare sa att det borde ta ca 20 minuter. Nu klarar jag den sträckan på strax över 18 minuter. Hade någon sagt det till mig för tio år sedan hade jag tyckt att den personen var lite dum i huvudet. Nu harj ag överbevisat mig själv, och jag känner mig så vansinnigt duktig.
Bara att jag kommer ut och springer gör att jag känner mig duktig. Jag vill bli en löpare. En sådan som med lätthet går ut och springer några kilometer och tycker att det är roligt. Just nu är det roligaste när det hela är över. Men den där känslan av tillfredsställelse gör att jag mer än gärna plågar mig ut och springer de där kilometrarna.
Jag har dessutom köpt mig ett par nya löpartights- ännu ett steg mot den där löpardrömmen. Bara att bocka av på listan.
Lördagsjogg
Alex tvingade ut mig på en joggingrunda igår, trots att jag egentligen inte hade någon större lust. Jag var trött efter att ha promenerat runt på Kolmården hela dagen, och ville helst av allt bara sitta i soffan och glo. Men Alex var bestämd, så då gav jag med mig. Vilket jag är väldigt glad över att jag gjorde det. Jag trodde inte att jag skulle orka mer än hälften av rundan igår, och när två tredjedelar var avklarade ville jag bara bryta. Men Alex peppade mig, och jag sprang hela vägen. Så jäkla skönt att bevisa för mig själv att jag faktiskt har det i mig, även om det inte känns så. Och jag tror att det är det som är nyckeln till att jag ska orka mer och bli bättre. Jag måste bevisa för mig själv att jag kan, och inse att de begränsningar som sitter i mitt huvud inte är samma som de begränsningar min kropp har.
Gårdagens träning
Jag och Alex kom faktiskt ut och joggade igår. Tjugo minuter och nästan tre kilometer, vilket ändå får anses vara bra med tanke på att den så hett eftertraktade konditionen inte direkt är på topp. Kanske kan det här vara en nystart vad gäller min (och Alex) träning. Vi får peppa varandra att ge oss ut i löparspåret, för är man två så är det svårare att smita undan och hitta på "viktigare" saker som måste göras istället för träningen.
Jag fick medalj!
Ända sedan jag tackade ja när min kollega frågade mig om jag ville vara med och springa Vårruset, har jag ångrat mig. Jag är absolut inte i form för något sådant, även om det "bara" rör sig om fem kilometer. Men har man sagt att man ska vara med är det inte direkt läge att backa när man inte har någon bra anledning. Så jag bet ihop och tog mig runt den där banan. Dock inte springandes. Jag promenerade tillsammans med min kollega Malin. Vi fick väl inte världens bästa tid, men å andra sidan vet jag ju redan nu att jag kan förbättra den avsevärt. Och då har jag ju något att sikta på nästa år.
Bäst var: Picknickkorgen och medaljen. Min första medalj.
Sämst var: Alla människor. De var överallt.
Jag fick medalj!
Ända sedan jag tackade ja när min kollega frågade mig om jag ville vara med och springa Vårruset, har jag ångrat mig. Jag är absolut inte i form för något sådant, även om det "bara" rör sig om fem kilometer. Men har man sagt att man ska vara med är det inte direkt läge att backa när man inte har någon bra anledning. Så jag bet ihop och tog mig runt den där banan. Dock inte springandes. Jag promenerade tillsammans med min kollega Malin. Vi fick väl inte världens bästa tid, men å andra sidan vet jag ju redan nu att jag kan förbättra den avsevärt. Och då har jag ju något att sikta på nästa år.
Bäst var: Picknickkorgen och medaljen. Min första medalj.
Sämst var: Alla människor. De var överallt.
Dagens träning
Jag vill så gärna vara en sån där som tycker om att springa. Som gärna ger sig ut och springer en mil. I kväll kom jag ett steg på vägen, även om jag hatade vartenda steg jag tog när jag hade sprungit halvvägs. Och det är inte en mil jag pratar om, men i kväll satte jag faktiskt personligt rekord på att jogga utomhus. 2,84 km på 18 minuter. Inte några enastående siffror, men för mig är de fantastiska. De visar på att det går åt rätt håll, jag är en bit på väg mot den där milen. Även om den ligger långt fram i tiden. Just nu är jag nöjd bara jag kommer ut och springer.
Onsdagsjogg
För andra gången den här veckan harj ag varit ute och joggat. Träningsvärken spökade från i måndags, och benen kändes inte lika fräscha som då. Men två kilometer avverkade jag innan jag fick nog. Och just nu har jag inga höga förhoppningar om att kunna springa länge och långt, för varenda sprungen meter är en seger. Innan sådant börjar bli viktigt ska jag försöka få upp flåset och motivationen att fortsätta. Det går helt ok hittills.
Ut i joggingspåret
Jag är lite ledsen över att jag inte har orkat bry mig om att träna den senaste tiden. Jag promenerar en del, åtminstone på lunchen på vardagarna, men mycket mer än så är det inte. Det är en tråkig utveckling som jag nu vill försöka ändra på. Så klockan 10 i mrose gav jag mig ut på en liten joggingrunda. Usch, det var ett litet helvete. På tok för varmt för att röra sig i några högre hastigheter än vanlig promenadtakt. Men jag känner mig stolt och duktig över att jag faktiskt släpade mig ut. Det ska jag göra mitt bästa för att fortsätta med, men då får jag ge mig ut antingen tidigare på morgonen eller senare på kvällen, när solen börjat gå ner. Eller åtminstone inte värmer upp lika mycket.
Ingen vidare gasell
För första gången i mitt liv har jag i dag varit ute och joggat. Jag har sprungit lite på löpbandet, men aldrig joggat "på riktigt", ute i naturen. Om man nu kan kalla Mälarhöjdens villaområde för naturen. För det var där jag var ute och sprang i dag. Fy satan. Jag trodde att jag skulle dö. Det gjorde ont överallt, och lungorna var nära att sprängas, alternativt brinna upp. Det där med att bli en löparmänniska känns avlägset just nu. Men jag antar att man inte ska ge upp så lätt.
Jag slutade när jag inte orkade mer. Resultatet:
1.9 km
ca 11- 12 minuter
Min blivande passion?
Igår svängde jag förbi Stadium och införskaffade mig ett par löparbyxor och en löparjacka. Jag har ju en liten dröm om att jag ska bli en sådan där människa som tycker att löpning är vansinnigt roligt och den perfekta träningsformen, och ett första steg för att nå dit är ju att ha rätt kläder. Jag har inte haft något som har fungerat i den väderlek som råder, och då är det bara att köpa nytt. Jag räknar ju med att få valuta för pengarna.
Vad jag vet är att jag tycker att det är skitjobbigt att springa. Jag orkar fem minuter, sedan får jag andnöd och kippar efter luft som en fisk på torra land. Men jag tänker köra taktiken "spring så långt du orkar, gå sedan resten av sträckan", för att sedan upprepa detta varje gång jag ger mig ut. Jag har fått för mig att konditionen kommer att förbättras avsevärt ganska så snabbt, och att den där sträckan som jag orkar springa kommer att bli längre och längre.
Planen för dagen är att om bara regnet håller sig borta så kommer jag inviga mina nya löparkläder efter jobbet. Mitt nya löparliv startar i dag. Hoppas bara iPoden är laddad.
Veckans obligatoriska träning avklarad
I dag har jag varit och tränat för andra gången den här veckan. Skönt att ha det avklarat, men samtidigt är jag så jäkla opepp. Det var inte roligt att träna i dag. Gnistan finns inte där, och jag förstår inte varför. Delvis har det säkert att göra med att Alex träningskort har gått ut, och jag numera måste träna ensam. Att veta att han är hemma hos mig och väntar på att jag ska komma hem, gör inte heller saken bättre. Nej, jag längtar tills våren är här och all snö är borta. Då jäklar ska jag ge mig ut på fler promenader. Och komplettera med att lyfta skrot på gymmet. Fram tills dess får jag väl bara bita ihop, antar jag.